(Publicerad i bl a Smålänningen 28 april 2003.)

Det pågår nu en debatt om huruvida socialdemokraternas vallöften har svikits eller inte. Inte minst borgerliga debattörer gör nu allt för att försöka starta en svekdebatt. Det här är i och för sig inte någon ny diskussion. Tvärtom brukar en sådan debatt alltid uppstå efter ett riksdagsval. Det är naturligt och helt i sin ordning att media och väljare kritiskt granskar hur det går med infriandet av vallöftena.

Den forskning som finns på området visar att politiker faktiskt är riktigt bra på att genomföra det man lovade innan valet - betydligt bättre än vad ryktet gör gällande. Enligt Elin Naurin vid Göteborgs universitet ligger svenska politiker dessutom i täten i en internationell jämförelse.

Men hur kommer man i framtiden att se tillbaka på den diskussion som nu förs? Vad kommer man att säga om oss socialdemokrater och de partier vi samarbetar med - lever vi upp till våra vallöften?

Det finns anledning att självkritiskt att ställa frågan om vi politiker - i t ex valrörelser - gör allt vad vi kan för att få fram alla nyanser i politiken, både vad gäller alla dess möjligheter men också dess risker och förbehåll. Idag ser vi att vi just nu inte klarar av att genomföra alla de reformer som vi hade hoppats på att kunna genomföra redan i år. Jag har respekt för om vissa blir besvikna på att vi - på grund av det förändrade världsläget och de försämrade ekonomiska förutsättningarna - skjuter på ett par reformer och föreslår en försämring av sjukpenningen.

Men är detta ett svek? Nej, jag tycker inte att det är rättvist att använda ett sådant starkt uttryck.

För det första fanns förbehåll och nyanser med när vi i senaste valrörelsen talade om vilken politik vi ville se de närmaste åren. När Göran Persson den 19 augusti presenterade vårt valmanifest inledde han med att tydligt säga att allt som står däri endast kan genomföras om den ekonomiska utvecklingen så tillåter. Han varnade redan då för att om vi skulle få ett kärvare ekonomiskt läge, så kunde vi bli tvungna att skjuta på vissa förbättringar. Och det ekonomiska läget har faktiskt blivit kärvare än beräknat i år, med ett krig i Irak och ökade kostnader för sjukskrivningarna.

För det andra genomför vi de allra flesta av de konkreta reformer som vi lovade skulle komma i år. Det handlar om allt ifrån 3000 nya lärare och gratis förskola för fyra- och femåringar, till höjda pensioner och höjt bistånd.

För det tredje ska vi genomföra det vi gick till val på - under mandatperioden. När vi möter väljarna 2006 ska vi ha genomfört det som står i vårt valmanifest, inklusive de numera välkända höjningarna av taken i sjuk- och föräldraförsäkringen. Dessutom håller vi faktiskt fast vid de politiska prioriteringar vi har haft sedan länge. Vi sätter satsningar på verksamheten i välfärden - skolan, sjukvården och omsorgen om barn och äldre - framför ytterligare förbättringar av transfereringssystemen. Vi inser att om vi vill ha en välfärd med god kvalitet också i framtiden, så måste vi prioritera en stabil ekonomi och sunda finanser - även om det innebär att vi får skjuta på någon reform en tid. Vi väljer att hellre satsa ännu mer på kommunerna, som ansvarar för skolor, dagis och äldreomsorgen, än att genomföra stora skattesänkningar.

Viktigast av allt är ändå att den politiska färdriktningen ligger fast. Här finns det skäl att reflektera över varför vi inte minst i valrörelsens slutskede frestas att konkretisera och ibland förenkla beskeden i den grad att nyanser försvinner. Dessa nyanser är nödvändiga för att göra politiken begriplig. Inte minst för det fall förutsättningarna ändras oförutsett. Då står anklagelser om svek ofta bakom hörnet.

Samtidigt är inte bilden av den gångna valrörelsen helt entydig: En snabb tillbakablick till medierapporteringen en vecka före valet påvisar en frustration över att politikerna var allt för försiktiga med att ställa ut löften samt att vi hade för många förbehåll. Jag vill varna för en situation då väljare bara får höra en massa förbehåll de korta sekunder politiker uttalar sig i media. Politiken ska ha nyanserna, men den får inte bli ointressant. Politiken och politikerna måste ge besked om vägval, viljeriktningar, mål och visioner.

Och just detta är kanske den viktigaste slutsatsen av den debatt som förs. Vårt främsta ansvar som politiker är att tydliggöra den färdriktning och de prioriteringar vi vill se, och att bryta dessa mot våra politiska motståndares tankar och förslag. De politiska skiljelinjerna måste vara tydliga i en valrörelse.

Det är min övertygelse att vi kommer att klara de vallöften vi gav väljarna inför valet 2002. Det sker inte i alla delar i den takt vi hoppades på men inriktningen för mandatperioden står fast. För i valrörelsen stod skiljelinjen klar - satsningar på välfärd eller stora skattesänkningar. Vi arbetar vidare tillsammans för trygghet och utveckling.

Så därför: när forskare och andra i framtiden ser tillbaka på om vi gjort vad vi lovade i valrörelsen 2002, så vågar jag tro att resultatet blir det samma som tidigare analyser. Eller för att uttrycka det med Bruce Springsteens ord: "We made a promise we swore we'd always remember. No retreat, no surrender."

Lars Stjernkvist
Partisekreterare