(Publicerad i Sydsvenskan den 25 mars 2003)

Kriget i Irak engagerar många människor runt om i världen - så även här i Sverige. Samtidigt som media rapporterar om truppförflyttningar, krigsstrategier och precisionsbombningar kommer miljontals redan svårt utsatta civila att få sina liv slagna i spillror av kriget. Det är framför allt äldre, kvinnor och barn som drabbas när vattnet och elektriciteten slås ut av krig. Historien lär oss att krig aldrig går som planerat, att oskyldiga alltid drabbas och att konsekvenserna efter kriget i form av mänskligt lidande ofta blir större än beräknat. Därför är det viktigt att vi visar solidaritet med alla människor i Irak. Med alla dem som tvingas fly eller som hamnar i en svår humanitär situation på grund av kriget.

Detta gäller inte minst de miljontals kurderna i norra Irak. Få folk i världen är i nuläget lika utsatta som de. Kurderna trängs mellan en desperat terrorregim i Bagdad och den turkiska militären. Turkiet har nu beslutat att man kan gå över gränsen med militära styrkor. Detta är helt i strid med folkrätten. Det finns definitivt frågetecken kring syftena med en turkisk invasion. Är målet att hindra flyktingar att ta sig över gränsen, eller går man in för att slå ned mot kurder i Irak? Vad blir konsekvenserna för de människor som drabbas av vad som kan ses som ytterligare ett krig i Irak? Vad får detta för följder för Turkiets relationer med EU? Vi fördömer en turkisk invasion av norra Irak.

Kurderna i norra Irak har länge motsatt sig Saddam Husseins styre. Det var kurder som mördades då Saddam Hussein använde kemisk stridsgas mot civila i byn Halabja 1988. Men kurderna har också blivit svikna av väst. När man efter kriget 1991 reste sig mot regimen i Bagdad fick man inget stöd av USA eller den FN-koalition som nyligen besegrat de irakiska styrkorna. Istället stod väst passiva när Saddam Hussein hänsynslöst slog tillbaka mot kurderna.

Många kurder, också de som bor här i Sverige, känner nu stor oro. Vad kommer att hända med deras familj, släkt och vänner som fortfarande är kvar i Irak? Kommer Saddam Hussein att använda massförstörelsevapen mot dem igen? Vilket skydd och stöd får alla de kurdiska flyktingar som flyr undan kriget? Få människor är så utsatta som äldre, kvinnor och barn på flykt. Denna oro förtjänar vår uppmärksamhet - som människor och som politiker. Och kurderna behöver vårt stöd, nu mer än någonsin.

Det är viktigt att engagemanget för kurdernas rättigheter fortsätter och förstärks. Frågan måste drivas internationellt. De kurdiska delarna av Irak måste få ett stort självbestämmande. Varken Turkiet eller USA får göra området till ett protektorat. Det är också viktigt att resten av världen - inte minst USA och Storbritannien - bidrar till att bygga upp det kurdiska samhälle som så länge utsatts för krig, förtryck och ockupation. Den irakiska oppositionens förslag om ett federalt, demokratiskt och pluralistiskt Irak är ett av förslagen som kan vara värt att studera.

Det är viktigt att fortsätta protesterna mot detta krig som strider mot folkrätten. Ingen - inte ens en supermakt som USA - får strunta i folkrätten. Militära medel får bara användas i självförsvar eller efter ett uttryckligt beslut i FN:s säkerhetsråd. Ingen av förutsättningarna är uppfyllda. Om vi tillåter någon att strunta i folkrätten kommer det på sikt att drabba alla stater men främst de små staterna. Då riskerar vi att få en världsordning där den starkes rätt att sätta sig över den mindre och svagare blir gällande. Det får vi aldrig acceptera. Det fanns en möjlighet till fredlig avväpning av Irak. Så länge det militära trycker har upprätthållits så har också Irak samarbetat med FN. Nu har USA valt att gå vid sidan av FN. Därför har vapeninspektörerna tvingats lämna Irak, och vi får istället en militär konflikt.

Det är tragiskt, och det tänker vi och många andra kritisera och demonstrera mot. Men framför allt är det nu viktigt att uppmärksamma de behov av skydd och stöd som civilbefolkningen i Irak och på flykt har. Här har Sverige, EU och FN ett stort ansvar. Men det främsta ansvaret för att skydda civilbefolkningen och bidra till återuppbyggnad efter kriget ligger på de stater - framför allt USA och Storbritannien - som startat detta krig.