Dags för en författningspolitisk offensiv
Demokratin i Sverige har gjort stora framsteg.

Socialdemokratin valde tidigt den demokratiska, reformistiska vägen för att förändra samhället. Demokratin var både mål och medel. När alla fick möjlighet att vara med och bestämma skulle också fler få del av välfärden och utvecklingen kunna ta fart.

Och så blev det ju också. Sverige har under några generationer rest sig ur djupt armod och fattigdom och är idag är ett land med tillväxt, välstånd och jämlikhet i världsklass. Därmed inte sagt att vi har anledning att vara nöjda. Men det finns all anledning att vara stolta över demokratins landvinningar.

När socialdemokratin bildades rådde helt andra spelregler för den politiska makten. Sverige var ett land som styrdes av män - endast män - som valdes för att de hade viss förmögenhet eller inkomst.

Kungen styrde riket, och till sin hjälp hade han sina rådgivare i regeringen. Kungen utnämnde domare, höga befattningshavare och deltog själv i Högsta domstolens dömande verksamhet. Den lagstiftande makten delade kungen med riksdagen.

Bara en dryg femtedel av alla myndiga män uppfyllde rösträttskraven till riksdagen. I lokala val var rösträtten graderad efter inkomst eller förmögenhet. Det fanns exempel på kommuner där en enda röstberättigad hade "egen majoritet".

Det är viktigt att komma ihåg att generationer före oss fick kämpa och slåss för rättigheter som vi idag tar för självklara. Allmän och lika rösträtt, yttrandefrihet, föreningsfrihet, demonstrationsfrihet tillkom efter lång och intensiv strid. I dag vilar Sverige på demokratiska hörnstenar, inte på bördsrätt och rösträtt blott för de besuttna.

Men demokratin kan och får aldrig tas för given. Det är mer än slagord att demokratin måste vinnas för varje generation. Stödet för demokratin avgörs ytterst om dess institutioner förmår att leva upp till de krav som medborgarna ställer. Det är politikens resultat som avgör demokratins förankring.

Men samtidigt måste vi hela tiden utvärdera och analysera spelreglerna för demokratin så att de svarar upp mot samtidens krav.

Den författning som Sverige har idag tillkom efter en lång process och utarbetades slutligen under 1960-talet. Regeringsformen från 1974 är en kompromiss där många motstridiga intressen beaktas eftersom samsyn mellan partierna har varit en övergripande ambition i författningspolitiken.

Men den ambitionen får inte hindra oss från att kritiskt granska regeringsformen - inte minst i ljuset av de stora samhällsförändringar som inträffat sedan Torekov-kompromissen om regeringsformens innehåll mejslades fram år 1971.

Sedan 1960- och 70-talet har samhället utvecklats på många sätt. Nya politiska partier har bildats. Klassröstningen har minskat. Sveriges relationer till omvärlden har förändrats. Vi är medlemmar i den europeiska unionen. Globalisering har tillkommit som begrepp i den svenska ordboken. Teknikutvecklingen ställer nya krav på skyddet för fri åsiktsbildning. Medierna har större betydelse.

Nu, när regeringsformen snart fyller 30 år, är det hög tid för en ny grundläggande diskussion. Spelreglerna för demokratin behöver diskuteras djupt och brett - inte minst inom socialdemokratin. Socialdemokratins förhållande till författningsfrågor måste bli mer än ett pliktskyldigt krav på monarkins avskaffande vid varje partikongress.

Låt mig peka på några områden som bör finnas med i en sådan diskussion.

Legitimiteten för vårt styrelseskick är beroende både av att människor har förtroende för sina förtroendevalda och att de förtroendevalda har möjlighet att få genomslag för sin politik.

I valrörelsen uppmanade vi väljarna att gå till vallokalen och genom sin röst påverka samhällsutvecklingen. På våra valaffischer skrev vi "Din röst gör skillnad". En grundläggande förutsättning för att människor ska ha förtroende för demokratin är att detta verkligen stämmer; att valresultatet får genomslag i den praktiska politiken.

Om människor väljer att rösta på socialdemokraterna ska det vara möjligt att föra en socialdemokratisk politik och tvärtom; om människor väljer att rösta på moderaterna, folkpartiet, kristdemokraterna och centern ska det gå att föra en högerpolitik.

Sedan 1974 års regeringsform har människors röstbeteenden förändras. Väljarna är inte längre lika lojala mot ett parti - det finns en tendens att byta parti allt oftare. Flera nya partier har också tillkommit. Idag är sju partier representerade i riksdagen. Fyra av dessa har stöd av mindre än 10 procent av väljarkåren.

Internationella jämförelser visar att proportionella valsystem ofta bidrar till att det bildas många små partier och att det därför blir svårt att finna tydliga och stabila regeringsunderlag med förmåga att få igenom sin politik. Sedan det nuvarande valsystemet infördes 1970 har Sverige också styrts av minoritetsregeringar med undantag endast för perioderna 1976-1978 och 1979-1981.

Ett högt förtroende för demokratin kräver att politiken är effektiv, att väljarnas dom i valet får genomslag i konkreta propositioner och beslut. Det är möjligt att spelreglerna måste ändras för att stärka förutsättningarna för att bilda handlingskraftiga regeringar.

Det skulle kunna ske på flera sätt. En väg att gå är att göra förändringar i vårt valsystem. Frågor som kan aktualiseras är spärren för småpartier, systemet med utjämningsmandat och indelningen i valkretsar. Andra frågor värda att diskutera är formerna för regeringsbildning och fördelningen av uppgifter mellan regering och riksdag.

Låt mig också nämna några ord om relationen mellan väljare och förtroendevalda.

Som förtroendevald idag har man börjat vänja sig vid att ordet politiker snarast betraktas som skällsord. Demokratiutredningen visade att förtroendet för politiker är lågt. Många väljare utnyttjar inte sin rösträtt. Trots kraftiga insatser i förra valet fortsatte valdeltagandet att sjunka.

Den representativa demokratin bygger på att väljarna utser människor de har förtroende för, som i sin tur kan föra deras talan.

För länge sedan var en förtroendevald någon som aktivt fick en grupps stöd för att företräda gruppen. Det kan ha varit arbetarna på sågverket som ville att en i arbetslaget skulle förhandla med patronen på herresätet. Man valde den man mest litade på, den person som bäst kunde företräda ens intressen. Den personen fick förtroende för att gå upp till patron och föra fram kollektivets krav.

Och sedan, när förhandlingen var över, och den förtroendevalda hade kommit tillbaka, fick han (för det var oftast en han) redogöra för vad han hade sagt och gjort och hur det hade gått. Om det hade gått dåligt och om det inte fanns något gott försvar för detta var det tveksamt om samma person skulle få föra gruppens talan nästa gång. Vill man uttrycka detta på ett annat sätt kan man säga att det fanns en tydlig relation och en direkt kommunikation mellan den förtroendevalda och väljarna.

Idag vet många människor, särskilt i storstadsregionerna, inte ens vem det är som företräder dem. Få känner personligen en ledamot i kommunfullmäktige eller en riksdagsledamot. Därutöver är samhällsorganisationen i sig otydlig, vilket gör det svårt att veta vilka som beslutar om vad - och därför svårt att påverka de förtroendevalda och utkräva ansvar i efterhand.

Det här är en allvarlig utveckling. Avståndet mellan väljare och valda måste kortas om förtroendet för den representativa demokratin ska kunna upprätthållas. Detta kan ske på många olika sätt. Ett sätt är att öka personvalsinslagen. Ett annat är att minska valkretsarna. Vill man gå riktigt långt kan man föreslå enmansvalkretsar.

Att på detta sätt minska avståndet mellan den enskilde medborgaren och den förtroendevalde ska vägas mot ett annat viktigt intresse.

I den svenska demokratin har partierna en avgörande roll. Vi röstar på partier med heltäckande program och ideologier. Tanken är att de grundläggande idéerna och de konkreta förslagen ska gå hand i hand. Ju starkare personvalsinslag desto mer kommer partiernas roll och ansvar att luckras upp. Återigen en grannlaga avvägning.

Ett annat område som bör finnas med i en författningspolitisk diskussion är relationen mellan politik och juridik.

Regeringsformen talar om att all offentlig makt utgår från folket, men den förklarar också att all offentlig makt utövas under lagarna. Grundlagarna ger den politiska maktens mandat, men den sätter också gränser för politiken.

Sedan 1974 års regeringsform har dock balanspunkten mellan politik och juridik förskjutits. Domstolarnas makt har ökat. Detta är ett resultat av både medvetna reformer och ökad internationalisering. Sverige har genom att skriva under Europakonventionen förbundit sig att ge ett långtgående skydd för medborgarnas rättigheter på en rad olika områden.

Självklart behövs det begränsningar för politikens mandat. En tillfällig majoritet i riksdagen ska inte kunna upphäva grundläggande rättigheter såsom åsiktsfrihet, tryckfrihet och demonstrationsfrihet. Enskilda medborgare eller minoriteter bör också skyddas mot att kortlivade majoriteter fattar beslut med långtgående konsekvenser.

Men var går den gräns för vilken makt vi är beredda att föra från de folkvalda till domstolarna?

Å ena sidan är det viktigt att lämna stort handlingsutrymme till de folkvalda så att de som har fått människors förtroende verkligen kan ta ansvar för situationen - vilken den än må vara. Å andra sidan är det högst rimligt att alla människor är garanterade grundläggande mänskliga fri- och rättigheter.

Frågan blir än mer komplicerad om vi lägger till ytterligare en dimension. Det finns nämligen olika typer av rättigheter.

Negativa rättigheter innebär att den enskilde garanteras frihet från statligt tvång och statliga ingrepp. Typiska sådana rättigheter är yttrandefriheten, föreningsfriheten och skyddet för äganderätten, rättigheter som i regeringsformen ges ett grundläggande skydd.

Positiva rättigheter innebär att den enskilde är berättigad till aktiva prestationer från statens sida. Det kan röra sig om utbildning, sjukvård, rättsskydd och understöd. Sådana rättigheter är däremot inte reglerade i grundlagen - annat än som allmänna målsättningar.

Frågan är om det - från socialdemokratiska utgångspunkter - är acceptabelt att acceptera en ökad domstolsmakt om det handlar om att garantera medborgarna inte bara negativa utan även positiva rättigheter.

Detta och mycket annat bör vi socialdemokrater diskutera. Den socialdemokratiska partistyrelsen har därför nyligen tillsatt en författningspolitisk arbetsgrupp. Syftet är att väcka en författningspolitisk diskussion. Och det behövs.

Under 1950- och 60-talen var de författningspolitiska frågeställningarna intensivt debatterade i partiet. Efter Torekov-kompromissen har de inte fått den uppmärksamhet de förtjänar.

Jag anser att socialdemokratin under alltför lång tid har varit på defensiven i författningsfrågorna. Moderater har drivit på för författningsdomstolar och lagprövningsrätt. Miljöpartister har krävt beslutande folkomröstningar.

Författningsfrågor handlar om sånt som djupt berör oss alla: hur folkstyret ska stärkas, hur fler ska bli delaktiga i politiken och hur skärningspunkterna mellan juridik och politik, mellan rättigheter och skyldigheter, mellan offentligt och privat ska se ut.

Partistyrelsens författningspolitiska arbetsgrupp kommer inom kort att bjuda in hela partiet till ett rådslag. Det är dags för en socialdemokratisk offensiv på det författningspolitiska området.

Pär Nuder
Samordningsminister
Ordförande i SAP:s författningspolitiska arbetsgrupp