Det talade ordet gäller

Ärade åhörare,

Det brukar sägas att försvars- och säkerhetspolitik inte engagerar de breda folklagren i Sverige. Att försvarspolitiken inte avgör några val. Så är det nog. Och så var det ju också i höstens val. Det är andra frågor som normalt ligger gemene kvinna och man närmast om hjärtat. Folk och Försvars konferenser innebär i det avseendet ett brott mot det normala.

Det är bra och nödvändigt. Det gör också att de som engagerar sig i våra frågor vill delta i denna konferens. Det är ett bevis på det viktiga och goda arbete som Folk och Försvar gör. Och det är därför det är roligt att vara här.

 * * *

Vi lever i en omvälvande tid. Höstens händelser, och jag tänker då särskilt på EU:s toppmöte i Köpenhamn och Natos toppmöte i Prag, har ju varit av fundamental betydelse för Europas säkerhet och därmed också Sveriges.

Vad vi nu ser hända är resultatet av det säkerhetspolitiska paradigmskifte som skett under det senaste dryga decenniet i Europa. Flera processer har på olika sätt bidragit till att vi nu bör se på europeisk säkerhet, och vårt bidrag till denna, på ett nytt sätt. Det är en svår omställning, men den är nödvändig.

Upplösningen av Warszawapakten och Sovjetunionen, Rysslands demokratisering, Tysklands återförening, förvandlingen av OSSE, den gemensamma konflikthanteringen på Balkan, skapandet av Partnerskap för Fred, det fördjupade samarbetet inom EU, utvidgningarna av EU och Nato. Det gångna decenniets händelser har i grunden förändrat Europa och förutsättningarna för europeisk säkerhet.

För ett drygt decennium sedan var Europa delat, ett sovjetiskt angrepp i Centraleuropa och en sovjetisk invasion av Sverige var en del av vår hotbild. Estland, Lettland och Litauen kände vi som sovjetiska delrepubliker.

Nu är de sista spåren av det kalla krigets uppdelning äntligen bortsopade. Estland, Lettland och Litauen har som självständiga nationer sökt och inbjudits till medlemskap i EU och Nato.

Det finns idag inte något militärt hot mot vår självständighet. Vi kan heller inte se att det kommer att uppstå något sådant hot under överskådlig tid. Samtidigt kan vi konstatera att säkerhet är mer än avsaknaden av militära hot. Vi talar idag om ett vidgat säkerhetsbegrepp och en breddad hotbild.

En stor utmaning har varit, och är alltjämt, att utveckla vår förmåga att hantera den breddade hotbilden och de hot vi kommer att ställas inför i framtiden. Att utveckla den förmågan, och hantera de hoten, gör vi bäst i samverkan med andra länder. Detta är en insikt som vi inte är ensamma om.

Den europeiska säkerhetspolitiska diskussionen handlar idag nästan uteslutande om gemensamma värderingar, gemensam förmåga, gemensamma målsättningar, fördjupat samarbete, ökat förtroende och ökad involvering.

Besluten i Prag och Köpenhamn är den naturliga fortsättningen på den process som pågått sedan det kalla krigets slut. Samtidigt markerar de början på slutet på denna efterkrigstid. När de länder som nu inbjudits till medlemskap i EU respektive Nato har blivit fullvärdiga medlemmar har Europa en gång för alla lämnat nittonhundratalets säkerhetspolitiska strukturer.

Istället har nya möjligheter skapats att gemensamt hantera de hot och utmaningar det nya seklet kommer att ställa oss alla inför.

Besluten om EU:s och Nato:s utvidgningar har på ett markant sätt stärkt säkerheten i Europa. De har naturligtvis också stärkt säkerheten för de inbjudna länderna, men lika naturligt har de stärkt även Sveriges och övriga europeiska länders säkerhetspolitiska läge.

 * * *

Den enda långsiktigt stabila grunden för europeisk säkerhet bygger på samarbete och gemensamma värderingar. Demokrati. Respekt för mänskliga rättigheter. Respekt för det nationella självbestämmandet. Religionsfrihet. Jämställdhet. Tolerans. Solidaritet.

Vi har alla sett de historiska resultaten av att försöka skapa stabilitet genom maktbalans, avskräckning, diktatur och terror. Europas säkerhet är vårt gemensamma ansvar, vår gemensamma skyldighet, och måste därför också vara vårt gemensamma mål och vårt gemensamma åtagande.

Inget land kan stärka sin säkerhet genom att stå utanför en sådan gemenskap. Genom att isolera sig. Det kanske tydligaste exemplet på ett sådant fruktlöst, hopplöst, försök är Nordkorea, men även i vår närhet finns ett tydligt exempel i Vitryssland. Ett land som väljer konfrontation framför samarbete. Förtryck framför demokrati och respekt för människors rättigheter.

Säkerhet är inget nollsummespel. Säkerhet kan växa. Förtroende föder förtroende. Trygghet föder trygghet. Säkerhet föder säkerhet. När nu Europas länder, med något beklagligt undantag, accepterat gemenskap, involvering och engagemang som drivkrafter för och nyckel till gemensam säkerhet stärks säkerheten i och utanför Europa.

Det arbete för att stärka Europas krishanteringsförmåga som nu pågår inom EU och Nato grundar sig också på denna syn.

Denna utveckling är en oerhörd möjlighet för oss alla. Faktiskt ett arv som vi med stolthet kan lämna över till nästa generation.

Debatten om Sveriges samarbete med, och förhållande till, Nato måste föras mot bakgrund av vår och Natos förändrade syn på säkerhet. Och framför allt vad det nya samarbetet och det nya Nato kommer att stå för. Med de förändringar som Europa och Nato genomgått, och med sju nya medlemsländer får Nato som militärallians en annan struktur, och en annan agenda.

Vad innebär Rysslands närmande till Nato? Vad innebär utvecklingen av EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik? Vad innebär denna utveckling för olika länders syn på säkerhetsgarantiernas betydelse? Vart går samarbetet mellan alliansen och partnerländerna?

Dessa frågor är de frågor vi nu måste ställa oss. Det är också frågor som jag vet att Försvarsberedningen kommer att beröra i sin rapport den 1 mars.

Sverige har tillsammans med Finland tagit initiativ till att utveckla EU:s samarbete kring krishantering. Vi har bidragit till utvecklingen av partnerländernas samarbete med Nato. På så sätt har vi kunnat bidra till utvecklingen av dessa samarbeten och också format dem för att bättre motsvara våra behov. Det är viktigt att vi fortsätter på linjen av aktivt engagemang. Inom EU och inom PFF.

Det vi ser växa fram nu är ett nytt samarbete i EU, ett Nato med andra förtecken och kalla krigets slut. Det måste vi också bära med oss i våra framtida diskussioner.

 * * *

Ärade åhörare,

Om en knapp vecka skall Unmovics chef, Hans Blix, rapportera till säkerhetsrådet om resultatet av de inspektioner i Irak som FN:s säkerhetsråd beslutat om. Det är ännu för tidigt att säga vad som blir följden av denna redovisning.

Sverige har uttryckt sitt fulla stöd för de inspektioner som nu pågår, och vi har tydligt uppmanat Irak att samarbeta med FN för att klarlägga förhållandena kring de program för produktion av massförstörelsevapen som vi vet, och Irak erkänt, har funnits. Det är av yttersta vikt att inspektörerna nu obehindrat tillåts lösa sina uppgifter.

Vi utgår också ifrån att frågan om vilka åtgärder som skall vidtas med anledning av inspektörernas slutliga rapport, om den kommer nu eller senare, kommer att vara en fråga för FN:s säkerhetsråd att diskutera.

Sverige kommer att stå bakom ett eventuellt beslut av säkerhetsrådet rörande våldsanvändning i den händelse Irak inte lever upp till sina åtaganden i enlighet med FN:s resolutioner. Vi kommer också i så fall vara beredda att bidra till att resolutionerna efterlevs.

Ingen önskar en väpnad konflikt i Irak. Vi vet att en sådan kommer att leda till umbäranden och lidande och förmodligen också dödsoffer bland civilbefolkningen. Kvinnor, män, unga, gamla och barn. Alla kommer att drabbas.

Det är därför viktigt att konsekvenserna för civilbefolkningen reduceras så långt det är möjligt. Det är viktigt på Balkan, i Afghanistan, i Irak och i alla de insatser som görs för att återupprätta fred och säkerhet. Det är viktigt att ha i åtanke i alla de beslut som fattas i och kring sådana insatser.

Samtidigt är det ett centralt svenskt säkerhetsintresse att FN:s beslut efterlevs och att respekten för FN:s auktoritet upprätthålls. Det borde också vara ett centralt säkerhetsintresse för Irak.

 * * *

Ärade åhörare,

Arbetet med att stärka samarbetet kring säkerhet i Europa fortsätter. Det är nödvändigt. En förmåga att hantera de kriser vi står inför, i Europa och utanför, är en gemensam angelägenhet.

Sverige skall fortsätta att utveckla sin förmåga att bidra till internationell krishantering. Det är en naturlig fortsättning på det internationella engagemang vi haft sedan decennier tillbaka. Ett engagemang som fortsätter att växa i betydelse.

Vi skall också fortsätta att utveckla den europeiska krishanteringsförmågan. Vi arbetar aktivt för att stärka, och bidra till, EU:s krishanteringsförmåga. Vi bidrar aktivt till utvecklingen av Partnerskap för Fred. Vi driver aktivt fördjupningen av det nordiska samarbetet kring krishanteringsinsatser.

Sverige skall fortsätta att engagerat och seriöst bidra till FN:s krishanteringsinsatser. Vi skall fortsätta att bidra till arbetet inom OSSE.

Allt detta ställer krav på utvecklingen av vårt försvar. Hårt arbete, många svåra prioriteringar och många tuffa beslut kommer även framöver att krävas för skapa en försvarsmakt som kan leva upp till dessa krav. Vi har gjort mycket, men mycket återstår att göra.

Det kommande försvarsbeslutet, FB04, kommer att vara det första försvarsbeslut riksdagen fattar efter att Estland, Lettland och Litauen blivit medlemmar i EU. Efter att de blivit medlemmar i Nato. Hur detta påverkar Sveriges säkerhetspolitiska läge och våra försvarspolitiska prioriteringar är en av de viktiga frågor som

Försvarsberedningen nu skall diskutera. Jag ser fram emot deras rapporter den 1 mars och 1 juli. De kommer att utgöra ett viktigt underlag för den fortsatta processen.

 
Tack!