Efter en valrörelse som på ett bra sätt speglade skillnaderna i svensk politik, både vad gäller sakfrågor och värderingar, blev väljarnas dom tydlig. Fortsatta satsningar på att förbättra och utveckla välfärden ska gå före stora skattesänkningar. Högerpolitiken förkastades, och fler sökte sig till mer progressiva krafter.

Efter detta katastrofval för moderaterna och utrensningarna i partiledningen har det varit intressant att se vilken väg moderaterna skulle välja för att försöka ta igen en del av tappet. På senare tid har Bo Lundgren, som tycks fått ett nådeår på sig att lösa krisen, börjat ge besked i fråga efter fråga. Man går ännu längre åt höger.

Tydligast är det kanske i säkerhetspolitiken. Bara ett år efter den breda uppgörelsen om en säkerhetspolitisk doktrin, går nu Bo Lundgren ut och talar sig varm för svenskt Natomedlemskap. Därmed bevisar han återigen att moderaterna verkar frikopplat från människors vardag och värderingar.

Samtidigt som kritiken mot planerna på ett krig i Irak blir allt starkare, skärper moderatledaren tonen kring svenskt medlemskap i militäralliansen Nato. När undersökningar visar att allt fler svenskar är negativa till Natomedlemskap, blir Bo Lundgren allt mer positiv.

Man behöver inte vara särskilt konspiratoriskt lagd för att se vad som ligger bakom moderaternas vurmande för Nato. Som Natomedlem skulle USA med fler kräva att Sverige satsade mer resurser på det militära försvaret - en gammal paradfråga för moderaterna. Eftersom Bo Lundgren inte lär vilja finansiera sådana satsningar genom höjd skatt, skulle det sannolikt bekostas genom nedskärningar inom den gemensamma välfärden.

Dessutom bygger moderaternas säkerhetssyn på en i stora stycken förlegad föreställning om att det i första hand är militära hot som ska mötas med enbart militära medel. Då blir det naturligt att söka sig till Nato.

Men även på andra områden tar Bo Lundgren steg i den riktningen som väljarna förkastat. Nyligen kallade han de moderata skattesänkarförslagen, som skulle minska resurserna till bl a undervisning och sjukvård med 130 miljarder kronor, för "blygsamma".

Sedan säger moderatledaren att "det gör ont i hjärtat" att höra folkpartister motsätta sig de stora skattesänkningar som han själv vurmar för. Det är märkligt att Bo Lundgren ondgör sig över ett annat borgerligt partis politik. Det är möjligt att det är insikten om att alla inte är moderater som gör ont, men i så fall är det lika bra att vänja sig, Bo Lundgren. Om folkpartiet vill vela fram och tillbaka kring den svenska skatte- och välfärdspolitiken så ska de få göra det.

Vidare passade moderatledaren under sin turné i USA på att träffa George W Bushs ökände chefsstrateg Karl Rove för att lära sig mer om och inspireras av de nya, hårt kritiserade skattesänkningarna för högavlönade amerikaner. Lundgren upplyser oss om att Bushs radikala skattesänkarpolitik ska ses som ett föredöme som Sverige borde ta efter. Det är välkommet att moderaterna nu visar sitt rätta ansikte. Inte ett ord hörs om alla de sociala problem som skattesänkarpolitiken medför.

I sak är det lätt att uppröras över moderaternas högerpolitik. Den slår mot alla, men särskilt hårt mot människor som befinner sig i en utsatt situation: arbetslösa, ensamstående mammor, hemlösa och låginkomsttagare. Samtidigt är det av demokratiska skäl välkommet att alternativen i svensk politik blir tydligare. Politik handlar om att bryta olika förslag, idéer och värderingar mot varandra. En moderatstyrd borgerlig politik står mot de satsningar på välfärden som en socialdemokratisk regering ska göra. Ett ställningstagande i det valet får inte bara göras vart fjärde år. Det måste göras varje dag.

Lars Stjernkvist,
partisekreterare