Tack för inbjudan. Jag känner mig hedrad.

Men jag önskar att vi samlats av andra orsaker. Att jag kunde få le över tanken på vad jag ska säga till er. Att vi mötts i ett ljusare sammanhang.

Men denna dag - den 27 januari - är inte en sådan dag. I dag är det Förintelsens minnesdag. Och jag önskar att den inte hade behövts.

Jag känner sorg, ilska och förtvivlan när jag tänker på vad som hände under de ödesdigra åren mellan 1933 och 1945, mitt i Europa, nära oss. Miljontals människor - judar, romer, homosexuella, kommunister, fackföreningsaktiva, handikappade och andra människor som nazisterna inte ansåg passade in mördades på de mest grymma sätt.

Min förhoppning är att vi efter denna dag här i Östra Real ska känna oss stärkta och trygga. Starka för att vi förmår stå upp och hylla de som dog en ohygglig död. Starka som bevis för det hopp vi alla hyser för en värld utan rasism, antisemitism och främlingsfientlighet. Starka när vi utstrålar bestämdhet och övertygelse: om att detta aldrig får hända igen!

För mig, och säkert för många av er, är det svårt att förstå hur förintelsen kunde inträffa. Hur kunde människor göra dessa dåd mot sina medmänniskor?

Men genom att närma oss människorna, offren, de anhöriga och de överlevande, genom berättelser, fakta och kunskap, blir det lättare att förstå, och därmed lättare att fördöma.

Låt mig få dela med mig av en sådan berättelse. 1961 återfanns ett manuskript med denna berättelse nedskriven. Det är en av fångarna från Auschwitz-Birkenau som skrivit ned den. Hans namn var Salman Lewental.

[Citat] "Mitt på ljusa dagen fördes 600 judiska pojkar mellan 12 och 18 år hit. De var klädda i långa, mycket tunna fångkläder; på fötterna hade de trasiga skor eller trätofflor. (...) När de befann sig på platsen, befallde den som förde kommandot att de skulle ta av sig där. Pojkarna lade märke till röken, som kom ur skorstenen och förstod genast att de skulle drivas in i döden. De började i vild förtvivlan att springa omkring på platsen och slita sig i håret utan att veta hur de skulle rädda sig. Många av dem brast ut i hemsk gråt, det hördes tröstlösa klagorop lång väg. (...)
Ljudet från de unga, klara pojkrösterna steg för varje minut tills det gick över i bitter gråt. Den här fruktansvärda jämmern hördes vida omkring. Vi stod fullständigt stela och förlamade av gråten och jämmern. SS-männen stod där belåtet leende utan minsta tecken på medlidande, och såg ut som stolta segrare, och drev på dem med hemska slag in i bunkern. (...) Hade de själva inga barn?" [Slut citat]

Att högtidlighålla Förintelsen är viktigt av många orsaker. Vi ska minnas offren, de 600 judiska pojkarna och alla andra. För deras egen skull och för de anhörigas skull. Om offren glöms bort betyder det att nazisterna lyckades med sitt uppsåt: att utplåna dessa människor. Detta får inte ske. Vi ska minnas.

Om vi fortsätter att minnas, generation efter generation, har vi hela tiden motbevis till de som förnekar att Förintelsen överhuvudtaget har inträffat. Förnekandet av Förintelsen riskerar att öka allt eftersom tiden går och vittnenas röster tystnar. Detta får inte ske. Vi ska minnas.

Vi ska sprida och förmedla kunskap om Förintelsen. Vi måste hela tiden lära oss av historien. Endast då kan vi skapa en medvetenhet och motverka att något liknande inträffar igen. Det får inte ske en gång till. Vi ska minnas.

Jag är här idag för att jag hoppas att vi alla kan enas om att var och en har ett personligt ansvar. Att prata om förintelsen som vi gör här idag visar att vi är på rätt väg mot stärkt demokrati och ökad medmänsklighet.

Idag är Sverige annorlunda än för 50 år sedan. Det är bättre. Mångfald och mångkultur präglar våra liv, och vi får nya livskraftiga svenskar varje dag. Men tyvärr delas inte denna syn av alla.

Rasism, främlingsfientlighet och antisemitism är en del av mångas vardag. Nazistiska organisationer finns i var och varannan svensk kommun. Inte minst ungdomar träffar på dem. De som inte uppfyller normen - vit, svensk, man, heterosexuell och kristen - riskerar att råka ut för diskriminering, trakasserier och våld.

Jag vill inte ha ett sådant samhälle. Jag hoppas att vi alla tar vårt ansvar och bekämpar dessa krafter. En minnesdag som denna är ett tillfälle att få visa dessa illasinnade krafter att vi samlar oss, att vi ställer upp, att vi visar vår mångfald, vår styrka och vår kompromisslöshet.

Efter denna dag ska vi gå hem med hopp om en fördomsfri vardag. Vi blir stärkta i vårt hopp genom lära känna Benny Grünfeldt, överlevande från förintelsen. Och genom att få höra Anne Franks själastyrka och kärlek. Och genom att titta på kamraten bredvid, här i aulan, och inse att vi delar en insikt.

Nämligen den att vi alla är lika mycket värda.

Tack så mycket!