Det talade ordet gäller!

Ärade åhörare!

Kära vänner!

Denna dag för fyra år sedan, på årsdagen av Auschwitz befrielse, den 27 januari 1999, hölls en minnesstund på Berns. Idag vill jag börja där jag slutade den gången. Jag läste ett citat. Det lyder som följer: "om det finns ett öde är friheten inte möjlig; ... om däremot friheten finns då finns det inget öde, det vill säga ... då är vi själva ödet."

Orden är Imre Kertész, hämtade ur boken Mannen utan öde.  Världen fick vänta länge på hans vittnesmål. I kommunismens Ungern betraktades ämnet Auschwitz som uttömt och ointressant. Men för Imre Kertész är detta ämne det enda möjliga. Eller som han själv har uttryckt det i sin Galärdagbok: "Vad jag än tänker på, tänker jag alltid på Auschwitz. Även om jag till synes talar om något helt annat, talar jag om Auschwitz. Jag är ett medium för Auschwitz ande, Auschwitz talar ur mig. Allt annat tycks mig dumt jämfört med det."

När jag nåddes av nyheten om 2002 års nobelpristagare i litteratur var det närmast i en känsla av tacksamhet. Stor glädje och tacksamhet. Denne överlevande har inte bara lämnat ett av de mest litterärt fascinerande vittnesmålen från Förintelsen. Han har bidragit till att fördjupa diskussionen om "vittneslitteraturen". Med erfarenheter av två totalitära system har han förmedlat vad han kallar "den allmängiltiga erfarenheten av den åt totalitarismen prisgivna människotillvaron". Det går knappast att överskatta vad det litterära priset betyder för det fortsatta arbetet med att sprida kunskap om Förintelsen. Jag vet att ni gläds med mig.

* * *

Ikväll har vi samlats för att tillsammans hedra minnet av de kvinnor, män och barn som blev Förintelsens offer.  Vi har samlats för att minnas de som överlevde. Vi vet att också bödlarna måste vi minnas, och de många åskådare som valde tystnaden och likgiltigheten.

Ikväll hedrar vi minnet av dem som offrade sina egna liv för att rädda andras. En av dem som aldrig vek av från sina humanistiska ideal och kampen för människovärde och demokrati var Per Anger. Per Anger gick bort i höstas, bara några få månader efter det att jag haft äran att tilldela honom regeringens främsta utmärkelse, Illis Quorum. Han fick den för sina insatser i krigets Budapest - Imre Kertész hemstad - och för sina ansträngningar för att bringa klarhet i Raoul Wallenbergs öde.  I dag, på minnesdagen, tänker jag på honom.

Jag är glad att kunna meddela att den nya myndigheten Forum för Levande Historia årligen kommer att uppmärksamma Per Angers minne genom att lyfta fram andra som i hans anda gör insatser för demokrati och medmänsklighet i dagens samhälle.

* * *

Kära vänner,

Temat för årets minnesdag är "att minnas för framtiden". Det kan låta som en paradox.  Minnet hör historien till. Till framtiden hör ju drömmarna, hoppet och visionerna.Samtidigt vet vi: för den som är utan minne är allting nytt. Visionerna kan ange riktning, drömmarna näring åt viljan. Men utan minne står vi famlande, utan minne står vi utan kunskap. Och går vi okunniga in i framtiden så kan historien upprepa sig. Förintelsen var ingen historiens slump.  Den var ett verk av människor som ville den, eller lät den ske. Historien kan bara upprepa sig om vi låter den göra det. Framtiden är inte ödesbunden. Den kommer att bli vad vi tillsammans gör den till. Därför får vi aldrig glömma. Därför måste vi minnas för framtiden.

Och mina vänner, Därför måste vi bära med oss minnet som en ständig uppmaning i nuet.

* * *

Demokratin och människovärdet utmanas ständigt. Låt oss komma ihåg att demokratin är sårbar. Den är inte en gång för alla given. När hoten mot demokratin finner nya vägar, så måste också vi som vill försvara demokratin göra det.

För tre år sedan tog jag initiativ till det första Stockholms Internationella Forum. Vi tog vår utgångspunkt i Förintelsen, därför att Förintelsen är ofrånkomlig.  Samma kontinent som såg demokratin födas har hyst historiens mest ofattbara folkmord. Förintelsen är en del av vår europeiska historia och vi kan aldrig väja för den. Så låt oss lära av den, även om det är svårt. Låt oss lära och sprida kunskapen vidare. Det är den enda vettiga slutsatsen, och också den som konferensen drog.Vi har genomfört ytterligare två Stockholms Internationella Forum.

År 2001 diskuterade vi de antidemokratiska rörelsernas utbredning i dagens samhälle och hur vi kan bekämpa intolerans i vardagen. Då hade vi ännu inte sett World Trade Center störta till marken - en ytterligare dimension har därefter lagts till vårt arbete.

***

Förra årets konferens arbetade med försoning - med fokus på det tunga återuppbyggnadsarbete som fortfarande pågår bland annat i Rwanda och på Balkan. Jag kan avslöja för er här att jag inom kort kommer att bjuda in till 2003 års Stockholms Internationella Forum. Konferensen kommer att hållas under senhösten, i samband med att Forum för Levande Historia slår upp sina portar för allmänheten på Stora Nygatan i Stockholm. Ämnet har närmast formen av en fråga: Vilka konkreta redskap behöver vi, kan vi skaffa oss och bör vi skaffa oss för att faktiskt kunna förebygga framtida folkmord, konflikter och terror?

Jag hoppas att vi med årets internationella konferens ska kunna ta ytterligare ett steg mot en framtid i ömsesidig förståelse, i demokrati och humanism.

* * *

Under de senaste sex åren har jag som statsminister arbetat med frågor som rör Förintelsen. Det är ett frågekomplex som rymmer det mest vidriga, det mest outsägliga, det mest obegripliga. Ändå ser jag det som en förmån att ha kunnat ägna tid åt det. Varför? Jo, framför allt för att det inger hopp.

Under förmiddagen idag träffade jag ungdomar i årskurs nio i Hässelby villastads skola. Eleverna berättade för mig om skolans projekt kring Förintelsen och om utbytet med en tysk vänskola. De berättade om sin resa i Förintelsens spår och de visade mig en utställning de gjort medan de bearbetat de starka upplevelserna. I rosenträdgården utanför Bullenhuser Damm i Hamburg finns minnesstenarna över tjugo mördade barn. I boken "om detta må ni berätta" beskrivs det förfärliga brott de utsattes för. En av flickorna från Hässelby mindes en dikt hon läst vid minnesstenarna. Den lyder helt kort:

"Här står du

Nu tyst

Men när du

Vänder dig om

Får du inte tiga mer"

Det känns bra att möta unga människor som säger att vi inte får glömma, att vi måste berätta.  Det fyller mig med optimism att höra unga killar och tjejer säga att kunskap om Förintelsen gör det lättare att se och ta avstånd från rasismen i vardagen. Det fyller mig också med hopp att veta att runt om i Sverige har människor samlats idag - på skolor och i filmsalar, på torg, i bibliotek och kyrkor - för att hålla minnet av Förintelsen levande. Alla förenade av önskan att historiens svartaste kapitel inte glöms bort. Viljan att minnas Förintelsen och att minnas för framtiden. Eller - med Imre Kertész´s ord - för att allt annat tycks oss dumt jämfört med det.

Så känner jag ikväll. Så känner jag ikväll, när jag återigen har talat i denna vackra synagoga. Tack för att jag fick den möjligheten. Jag hoppas att jag kommer att göra det igen.

Tack för att ni har lyssnat.