Herr/Fru Talman,

Ett samhälle ska bedömas utifrån hur det behandlar sina mest utsatta medborgare. Får barn som far illa skydd och stöd? Får den som fastnat i missbruk av narkotika eller alkohol hjälp tillbaka till ett värdigt liv? Får hemlösa och uteliggare stöd för att kunna få en egen bostad? Finns det en samhällsklass av utslagna och härjade människor, som aldrig får komma in i värmen? Finns det en verklig möjlighet för de allra sämst ställda, att öka sina inkomster? Får äldre människor den trygghet och omsorg som de förtjänar efter ett långt arbetsliv?

När man ser på ett samhälle, och frågar sig om det är ett gott samhälle att leva i, så är det de här frågorna man ska ställa sig. Det finns de som vill ställa andra frågor - hur stor är BNP per capita? Hur stor har den ekonomiska tillväxten varit de senaste 10 åren? Och visst kan det vara intressant att se på. Och visst kanske det säger en del om det ekonomiska välståndet i landet. Det säger kanske en del om vilka rikedomar som finns i landet.

Men det säger ju inte ett dugg om hur dessa rikedomar fördelas, och hur de används. Är det kanske så att de allra rikaste är mycket rika, medan de allra fattigaste är mycket fattiga? Är det kanske så att de allra fattigaste förvägras grundläggande utbildning, sjukvård, och omsorg, medan de rikaste får tillgång till det allra bästa? Sådana här frågor är viktiga för att bedöma om det är gott samhälle.

Sett ur det perspektivet är Sverige ingen idealstat. Vi har fortfarande stora grupper som lever på den absoluta marginalen. Vi har fortfarande många som inte fått komma in på arbetsmarknaden, utan hänvisas till a-kassa eller socialbidrag. Vi har fortfarande många äldre som lever på små marginaler. Vi har fortfarande många ensamstående föräldrar som lever på mycket små medel, och som varje dag känner otillräcklighet och frustration över att de inte kan ge sina barn samma kläder, leksaker, spel eller semesterresor som andra. Klassamhället är verkligt, fortfarande i Sverige.

Det är inte acceptabelt, att så många barnfamiljer fortfarande får leva på så knappa medel. Det är inte acceptabelt att så många fortfarande står utanför arbetsmarknaden. Det är inte acceptabelt att våra rikedomar i Sverige fortfarande är så snedfördelade.

För mig som socialtjänstminister är det också naturligt att vidga frågan. Att inte bara tala om de människor som har svårt att få ekonomin att gå ihop, utan också om dem som är helt utslagna, som lever ett liv i den yttersta förnedring och hopplöshet. I narkotikamissbruk som tvingar till ett liv i knarkarkvartar, som tvingar till ständig jakt på droger, till brott, till prostitution. Eller ett liv utan fast punkt i tillvaron, utan ett eget hem, där man tvingas gå mellan tillfälliga bostäder, eller till nätter på parksoffor, i portuppgångar eller under broar.

Det är inte värdigt en välfärdsstat att människor tvingas bo under broar eller i portuppgångar. Det är inte värdigt en välfärdsstat att människor som vill sluta med droger, inte får den missbrukarvård som de behöver.

Nu ska det kanske sägas att situationen i Sverige i många avseenden är bättre än på många andra håll. Sett ur ett internationellt perspektiv har Sverige en mycket låg andel fattiga äldre, beroende på vårt pensionssystem.

Och Sverige har den lägsta barnfattigdomen i hela OECD-området. Jag säger det en gång till: Sverige har den lägsta barnfattigdomen i hela OECD-området. Det är inte jag som påstår det, utan UNICEF, med stöd av OECD-statistik. Och ser man bara till de barn som växer upp med ensamstående föräldrar, så har Sverige också där den lägsta fattigdomen i hela den industrialiserade världen. Och det trots att andelen ensamstående föräldrar faktiskt är högst hos oss.

Jämför t ex med USA. 45 procent av alla barn som växer upp med ensamstående föräldrar i USA är fattiga. I Sverige är siffran 5 procent.

Hur kan det vara så? Ja, mycket beror ju på arbetsmarknaden. Men det finns också en annan förklaring: vi har ett generellt välfärdssystem. Alla omfattas av våra trygghetssystem, och alla ska få tillgång till god utbildning, god sjukvård, god äldreomsorg, god barnomsorg, på lika villkor. Jag vågar säga att forskare i socialpolitik över hela världen är ense om en sak: i de länder där man tillämpar generella välfärdsprinciper, är både den totala fattigdomen, och barnfattigdomen lägst. Så det är i stor utsträckning valet av välfärdsmodell som avgör fattigdomen. Och det hänger i sin tur samman med skatteuttaget, eftersom den generella välfärdsmodellen är beroende av att vi orkar ta ut skatt. Skatterna omfördelar från rika till fattiga - via socialförsäkringar och bidrag, och via välfärdstjänster som skola, vård och omsorg.

Man vågar nästan generalisera och säga att i den industrialiserade världen finns ett samband: ju högre skatter, desto lägre fattigdom. Allt naturligtvis förutsatt att skattepengarna används klokt, och att skatterna tas ut efter bärkraft.

Detta måste man vara klar över. Det är en grundläggande utgångspunkt i den här debatten. Den som står upp för välfärdsstaten, kommer att kunna vara med och minska fattigdomen ytterligare, och förbättra situationen för de sämst ställda. Men den som vill riva ner välfärdsstaten med ofinansierade skattesänkningar, den beställer fattigdom, marginalisering och utslagning.

Så långt en internationell jämförelse. Hur ser då utvecklingen ut? Ja, jag sa ju att vi inte är nöjda med situationen. Socialdemokratins största uppdrag under den här mandatperioden är just att minska klassklyftorna, att förbättra för de sämst ställda, men också att ge de mest utslagna människorna möjlighet till ett liv i värdighet.

Och då ser utvecklingen olika ut. Jag fick inför den här debatten den här studien av barnfattigdomen i Sverige år 2000 gjord av Rädda Barnen. Här finns en analys av situationen, men det finns också berättelser om hur det är att växa upp under knappa förhållanden. Hur det känns att ens barn tvingas avstå från skolutflykter och friluftsdagar för att ekonomin inte räcker till. Hur det känns att ens barn inte blir bjuden på barnkalas, eftersom man inte kan bjuda igen.

Men här finns också ljuspunkter. Rädda Barnen konstaterar att barnfattigdomen har minskat varje år från 1997. Allt färre barn växer upp i vad man definierar som fattiga familjer. Mellan 1999 och 2000 minskade barnfattigdomen med hela 50 000 barn.

Hur ska man förklara detta? Ja, ett skäl är förstås att vi sett en vändning på arbetsmarknaden. Antalet jobb har ökat med nästan 220 000 sedan 1998. Vi har halverat den öppna arbetslösheten, och särskilt arbetslösheten bland utomnordiska invandrare har sjunkit. Vi har haft högre tillväxt i Sverige sedan 1994 än genomsnittet i både OECD-länderna och EMU-länderna. Självklart sätter det spår i människors inkomster. Vi ser det mycket tydligt i socialbidragsstatistiken. Vi har ju satt upp som mål att halvera socialbidragsberoendet på fem år, mellan 1999 och 2004. Och vi är på mycket god väg. Socialbidragsberoendet minskar i nästan alla grupper, men störst har minskningen varit bland ungdomar och de som fötts utomlands.

Sammantaget kan man säga att allt fler fått ett eget jobb att gå till, och allt färre tvingas gå på bidrag. Så nyckeln till ökat välstånd för de sämst ställda är och förblir arbetsmarknaden. Nu är utvecklingen osäker - vi har en internationell lågkonjunktur, USA och Tyskland går mycket dåligt, kanske ett krig i Irak runt hörnet - men i Sverige förmår vi ändå hålla sysselsättningen uppe. Nu gäller det att vi är kloka så att vi klarar oss igenom också en fortsatt dålig internationell konjunktur. Vi ska tillbaka till full sysselsättning, det är det viktigaste sättet att långsiktigt pressa tillbaka inkomstklyftorna i Sverige.

Men allt hänger ändå inte bara på arbetsmarknaden. Också välfärdssystemen har stor betydelse. Vi höjde barnbidragen förra mandatperioden, vi höjde flerbarnstilläggen, vi förbättrade a-kassan, föräldraförsäkringen och sjukförsäkringen. Vi höjde bostadstillägget för de sämst ställda pensionärerna och införde äldreförsörjningsstöd. Särskilt barnbidragshöjningarna hade stor betydelse för de sämst ställda. Det rör sig ofta om barnfamiljer, ibland med många barn. Det är dyrt att ha barn. Därför kommer vi att gå vidare med fortsätta höja barnbidraget under mandatperioden, och införa flerbarnstillägg redan från andra barnet. Det lovade vi i valrörelsen, och det ska vi hålla.

För min del är det också naturligt att säga några ord om de mest utslagna. Här har vi sett en mycket negativ utveckling under 1990-talet. Allt fler tunga narkotikamissbrukare. Allt fler hemlösa och uteliggare. Vägen till en lösning för dem går förstås också delvis över arbetsmarknaden - men här måste vi också rikta resurser till missbrukarvården, till psykiatrin, till särskilda boenden för dem som farit väldigt illa i livet, och som kanske inte klarar ett eget boende direkt. Och så måste vi förstås arbeta med bostadspolitiken, och få igång bostadsbyggandet igen.

Så, där är situationen. Ett samhälle ska bedömas utifrån hur man tar hand om sina mest utsatta medborgare. Vi har stora utmaningar framför oss, mycket som återstår att rätta till för att Sverige ska bli den välfärdsstat som vi alla önskar. Men vi ska inte skämmas för vad vi hittills uträttat, bland annat när det gäller att minska barnfattigdom och socialbidragsberoende. Vi ska tvärtom vara stolta över det, och vi ska fortsätta att arbeta för att människor ska kunna gå från socialbidrag till arbete, från missbruk till ett värdigt liv, från hemlöshet och utanförskap till värme och gemenskap.

De politiska krafter som är beredda att arbeta konstruktivt med socialdemokratin och regeringen för att uppnå alla dessa mål, välkomnar vi varmt i det arbetet.