Någon vecka efter valet, under min dagliga tågfärd mellan huvud- och hemstaden, råkade jag snappa upp ett samtal. Mannen i stolsryggen framför mig vände sig, med rätta, till tågkonduktören när radion för femtielfte gången inte fungerade. Konduktören suckade uppgivet och konstaterade; - Jaså, då får du vända dig till någon ansvarig... När anställda tror att kunden har närmare till de ansvariga - då är något fel. Och SJ är inget undantag. Under valrörelsen besökte jag många sådana arbetsplatser. Jag mötte sjuksköterskor med omänsklig arbetsbörda, vårdbiträden med orimliga scheman. Och många av dem kände maktlöshet.

Alla dessa intryck säger något viktigt om årets val. Jag tror inte att vi socialdemokrater i första hand vann valet därför att det mesta är frid och fröjd, utan därför att många människor tror på vårt partis förmåga att göra något åt bristerna. Också en segrare behöver en självkritisk analys av valresultatet. För min del tror jag att analysen, och därmed den socialdemokratiska politiken de kommande åren, bör formuleras utifrån tre väsentliga utgångspunkter;

• Vi måste vara de första att se och formulera samhällskritiken.

Visst, Sverige är ett i många avseenden bra land jämfört med andra länder. Men med hänsyn till våra mål och människors drömmar kan vi inte vara nöjda. Klyftorna, både när det gäller makt och pengar, är oacceptabelt stora. Dagens arbetsliv är inte anpassat efter dagens anställdas vilja och förmåga att ta ansvar. Det finns inte alltid någon enkel lösning. Många problem inrymmer svåra målkonflikter. Ibland är viljan och ilskan större än resurserna. Men ett parti som förtränger problemen, som inte vågar beskriva bristerna, lever utomordentligt farligt. Det är först när man ser och förstår problemen som man har förmåga att göra något åt dem.

• Vi måste själva vara våra svåraste kritiker.

I framgångens stund är det viktigt att minnas vad som hände när partiet hade en betydligt mer utsatt position. Under den gångna mandatperioden var det många som trodde att vi för evigt hade vuxit fast kring 30-procentsstrecket. Vår storhetstid var över. Idag vet vi att det var fel. Valresultatet visade på en upphämtning för socialdemokratin och orsakerna är förstås flera. Klok politik och kloka företrädare. Men dessutom, tror jag, en förmåga att diskutera de egna bristerna.

När jag var ny partisekreterare konstaterade jag lite uppgivet att jag i nästan alla debatter tvingades möta kritiska socialdemokrater. Det kändes lite frustrerande eftersom - trots allt - åsiktsavståndet mellan partierna kändes betydligt större än inom partiet. Men idag inser jag att det var ett friskhetstecken. Den levande debatten inom partiet måste ständigt underhållas och uppmuntras. Där kan tankesmedjor och studieförbund spela en viktig roll. Vi måste hela tiden kritiskt granska oss själva.

• Vi måste, och det är en förutsättning för de ovanstående utgångspunkterna, stärka socialdemokratin som folkrörelse.

Efter det här valet har vi övertydliga tecken som visar att det faktiskt spelar roll hur många medlemmar och budbärare ett parti har. Valdeltagandet sjönk, men inte överallt. På de ställen där det fanns lokalt förankrade budbärare ser vi undantag från mönstret. Vårt parti engagerade så kallade demokratiambassadörer i områden med befarat lågt valdeltagande. Valstatistiken visar tydliga spår av deras arbete. Detta säger oss något grundläggande; det är viktigt att demokratin är fysiskt närvarande i människors vardag. Därför behöver vi fler medlemmar. Därför är samarbetet med den fackliga rörelsen viktigt. Och därför behövs det fler förtroendevalda.

Beträffande det sista är jag orolig. I många kommuner fortsätter bantningen av förtroendemannaorganisationen. Det betyder att färre får en direkt kanal till politiken och de politiska besluten. Som parti har vi satt upp målet om 10 000 fler förtroendevalda. Det är ett viktigt mål. Om politiken professionaliseras, om allt färre blir direkt delaktiga, då finns en uppenbar risk att den interna debatten tystnar på grund av syrebrist.

2002 års val var unikt. För första gången på mycket länge vann ett regeringens parti/partier röstframgångar i ett val. Det är naturligtvis inte lätt att upprepa det unika. Men det är inte omöjligt. En första förutsättning är att vi i såväl nederlagets- som framgångens stund förmår granska oss själva kritiskt.

Lars Stjernkvist