Fru talman!

Det är inte värdigt en välfärdsstat att den som fastnat i missbruk inte får vård. Det är inte värdigt en välfärdsstat att det finns barn som är rädda för att gå hem från skolan på fredagseftermiddagen, rädda för vad pappa ska utsätta dem eller deras mamma för under helgen. Det är inte värdigt en välfärdsstat att människor tvingas somna på en parksoffa.

Väljarna gav oss folkvalda ett tydligt uppdrag. Väljarna sade: Vi är trötta på egoism och växande klassklyftor. Vi avvisar systemskifte och privatiseringar. Vi vill ha en välfärdsstat byggd på skattefinansiering och demokratisk styrning där välfärden fördelas efter behov och inte efter betalningsförmåga. Så var vårt uppdrag.

Väljarna sade: Återupprätta välfärdsstaten, men kanske inte i detalj på alla sätt som man har haft tidigare. Vi vill ha en modern välfärdsstat som likväl klarar av att leva upp till de stolta värdeord som den ska byggas på: trygghet, solidaritet, rättvisa, jämlikhet.

Detta synsätt och uppdrag har satt spår i regeringen. Regeringsombildningen innebar att Socialdepartementet stärktes. Det var en tydlig signal om att vi avser att sätta välfärdspolitiken i centrum, välfärdspolitiken i bred mening. Det handlar naturligtvis om de stora verksamheterna: sjukvården, äldreomsorgen, barnomsorgen och skolan. Det handlar naturligtvis om våra försäkringar, pensioner och bidrag men också om socialpolitiken i snävare mening, nämligen den politik som syftar till att hjälpa de människor som har det allra svårast i samhället: de som fastnat i missbruk, hemlöshet, barn och ungdomar som far illa.

Väljarna sade: Välfärden för alla måste gå före skattesänkningar för ett fåtal. Det gäller också den egentliga socialpolitiken - den som söker hjälpa barn som far illa, ungdomar som håller på att hamna i kriminalitet, missbrukare som tvingas jaga pengar dag efter dag, ofta via brott, tiggeri eller prostitution för att finansiera sitt missbruk, människor som tvingas sova på parksoffor och i trappuppgångar.

Socialtjänsten är central i det avseendet. Vi har talat mycket om vård, skola och omsorg under valrörelsen, och det har varit rätt. Men kanske har vi ofta glömt att välfärdsstaten ska återupprättas för alla. Om den ska återupprättas för alla måste också socialtjänsten lyftas fram.

Vi har bakom oss ett 90-tal då kommunerna fick allt mindre resurser samtidigt som de sociala problemen ökade. På många håll skars socialtjänsten ned samtidigt som ärendena samlades på hög. Socialsekreterarna fick alltfler trasiga och utsatta människor att hjälpa - med ekonomiskt bistånd, med missbrukarvård, med boende, med arbete och utbildning. Det paradoxala var att det sällan finns någon samhällsekonomi i sådana nedskärningar. När de anställda inom socialtjänsten pressas till sitt yttersta hinner de till slut bara med det allra nödvändigaste, nämligen att ge människor tak över huvudet för natten och mat för dagen. Då hinner man inte gå till roten med det som är själva problemet - arbete, utbildning, fast bostad, vård för sitt missbruk. Till det finns inte tid och pengar. Det leder i sin förlängning till att socialbidragstagandet snarare ökar än minskar.

Regeringen har satt upp ett mål om att socialbidragsberoendet ska halveras till år 2004 i förhållande till 1999. Vi är på god väg med det. Antalet socialbidragstagare omräknat till helårsekvivalenter, som det heter på byråkratspråk, har minskat med över 20 % på bara två år. Det hänger förstås ihop med att sysselsättningen har ökat men också med att bidrag och försäkringar förstärkts, till exempel i form av höjt barnbidrag.

Den generella välfärdspolitiken är förstås viktig. Den är grunden för socialdemokratins samhällsmodell. Men den måste kompletteras med riktade insatser för dem som har det allra svårast. Min poäng är att om vi ska lyckas uppnå målet om ett halverat socialbidragsberoende måste vi våga satsa på socialtjänsten framöver. Då måste vi ge alla de människor som arbetar i socialtjänsten runtom i landets kommuner möjlighet att hjälpa människor med deras problem från grunden i stället för att bara betala ut socialbidrag.

Ibland ser man dessa samband mycket konkret. I söndags läste jag i Sydsvenska Dagbladet om Anders som går på amfetamin och måste dra in 1 000 kr om dagen för att finansiera sitt missbruk. Förra fredagen bröt han sig in i 15 bilar för att stjäla bilstereoapparater. Han ensam stod för hälften av alla bilinbrott i Malmö just den fredagen.

Tänk om vi hade kunnat hjälpa Anders för tjugo tjugofem år sedan - han är 40 år i dag. Hur mycket mänskligt lidande hade inte besparats, både Anders själv naturligtvis, men också dem som utsätts för de brott som han begår. Och tänk om vi i dag med vårdinsatser skulle kunna hjälpa Anders att bli av med sitt missbruk. Det kostar kanske en slant, och det kommer det att göra. Men skulle inte samhället som helhet på sikt ändå tjäna på det?

Jag har i bakhuvudet de fakta som säger att institutionsvården för missbrukare rustades ned under 1990-talet, alltså samtidigt som antalet tunga missbrukare ökade. Där vill jag se en förändring.

Samtidigt är socialtjänsten också ett kommunalt ansvarsområde. Staten handhar lagstiftningen, men kommunerna sitter på mycket av pengarna. Det gäller därför för stat och kommun att jobba tillsammans och flytta fram positionerna på detta område. Jag hoppas att jag ska kunna få till stånd ett sådant samarbete under den innevarande mandatperioden.

Detsamma gäller den bredare frågan om hemlöshet. Det är en skam för Sverige att vi har hundratals, kanske tusentals, människor som tvingas sova i parker och i trappuppgångar, och som drivs från härbärge till härbärge. Också här måste vi arbeta nära kommunerna, men jag hoppas under mandatperioden kunna presentera nya statliga initiativ för att minska hemlösheten. Bostadsbyggandet är bara en del av åtgärderna. Ofta måste man också sätta in sociala insatser för att komma till rätta med den enskildes problem.

Jag nämnde Anders i Malmö och frågade mig hur mycket vi hade kunnat spara om samhället hade ingripit i tid. Hur tar vi hand om de barn och tonåringar som håller på att hamna snett? Hur tar vi hand om de barn som far illa? Hur fungerar hemmen för vård och boende för ungdomar och de familjehem där många placeras? Hur tar kommunerna hand om de barn och ungdomar som varit i institutionsvården när de väl släpps ut igen?

Socialtjänstlagen infördes för 20 år sedan, och under den tiden har det inte gjorts någon ordentlig genomlysning av hur den sociala barn- och ungdomsvården fungerar i Sverige. Jag vill därför att en sådan görs, och min ambition är att en sådan genomlysning under mandatperioden ska kunna leda fram till en nationell handlingsplan för den sociala barn- och ungdomsvården i Sverige.

I det här sammanhanget vill jag också nämna alkoholpolitiken. Vi har, inte minst under allhelgonahelgen, kunnat se hur drickandet särskilt i ungdomsgruppen har ökat. Jag står för en fortsatt ansvarstagande linje när det gäller alkoholpolitiken. Jag avvisar bestämt de alkoholliberala tendenser som gripit kring sig särskilt på högerkanten.

Detta har jag med mig från min erfarenhet på det kriminalpolitiska området. Det finns inget kriminalpolitiskt samband som är lika starkt som sambandet mellan våld och alkohol. Jag avvisar synen där man utmålar det nästan som en mänsklig rättighet att få handla sprit på krogen när solen går upp. Det är inte fallet. Vi som håller på måttligheten i alkoholpolitiken måste underkasta oss vissa regler för att kunna skydda de människor som har det svårare med alkoholen. Den restriktiva hållningen kommer jag också att stå för.

Jag vill även ta upp frågan om tobakens verkningar, som jag fortfarande betraktar som det stora folkhälsoproblemet. Vi har uppnått WHO:s mål om att 80 % av befolkningen ska vara rökfri, men samtidigt ser vi en tendens att rökningen och snusandet speciellt bland de unga ökar.

Jag följer särskilt noga detta arbete. Det gäller framför allt frågan om att skapa rökfrihet på krogar och restauranger till år 2004. Jag är inte heller rädd för att gå fram med en skarpare lagstiftning under mandatperioden om det skulle behövas.

I anslutning till detta vill jag också säga att vi får diskutera folkhälsopolitiken när folkhälsopropositionen kommer. Jag avser att försöka presentera en folkhälsoproposition redan i höst, som bygger vidare på den utredning som finns.

Detta är alltså dagordningen, fru talman, för min del: socialtjänsten, barn- och ungdomsvården, kampen mot narkotika, missbrukarvården, hemlösheten, alkoholen och tobaken samt folkhälsopolitiken. Det är en bra dagordning, och jag ser fram emot ett gott samarbete med riksdagens samtliga partier kring dessa frågor.