Grunden för denna miljardrullningen är det fruktansvärda illdåd som 18 män utrustade med mattknivar (!) utförde.

Det är en ödets grymma ironi att denna närmast besinningslösa kapprustning inte för med sig ökad säkerhet för medborgarna. Istället tvingas vi nu beskåda en sorglig och farlig assymetrisk kapprustning. Terrorn slår till med billiga vapen som mattknivar eller gaskapslar i tunnelbanan, med antrax på posten eller virus i datorer. Terror är det enda verkningsfulla vapnet mot en överlägsen militär supermakt.

Jag menar att även det militära försvaret har uppgifter i kampen mot den globala terrorismen, också om vi skulle drabbas i vårt eget land, men ansvaret vilar i första hand på så oerhört många andra. De som nu får stå tillbaka när den militära upprustningen breder ut sig.

Istället för att ge FN som redan har politisk legitimitet, resurser att klara också svåra uppgifter, väljer istället delar av den rika världen att ge NATO ett politiskt mandat. När NATO på nytt utvidgas är det viktigt att minnas att organisationen grundades för Europas säkerhet, inte för att skydda USA. NATO är också redan före utvidgningen för stort för USA. Direkt efter terrorattacken mot USA utlyste alliansen sin sk. Artikel 5, innebärande att alla länder solidariskt erbjuder sig att hjälpa till i skyddet av USA. Det var ett politiskt ställningstagande, utan militär betydelse. NATO kunde inte leda och genomföra kriget i Afghanistan. USA hade lärt sig läxan från Kosovo, NATO:s enda krig, där USA tvingades acceptera att flera av bombmålen krävde politiska beslut, som alla länders regeringar skulle acceptera, beskrivet som "war by committee´."

Slutsatsen var enkel.

En stor politisk och demokratisk allians kan inte föra ett snabbt modernt krig. Så när NATO utvidgas ytterligare styrs detta inte av några militärstrategiska överväganden. Istället är drivkraften att bygga en politisk värdeallians med militär förmåga.

Relationen med Ryssland central. Ryssland var tidigare en del av problemet, men är idag en del av lösningen. Visst är det möjligt att det som nu växer fram kan utvecklas till en säkerhetsgemenskap som sträcker sig från Vancover till Vladivostok, en gemenskap för fred och frihet som i fredens tjänst agerar på uppdrag av FN. Det är en bild, den vore önskvärd, men det finns fler.

Är det istället så att NATO hotar att bli den rika världens säkerhetsorgan? En egen mandatgivare, med en agenda som styrs främst av egna nationella intressen? En organisation som tar beslut och som har styrka att utföra det som beslutats. Där FN, blir den fattiga världens instrument, utan resurser och förmåga och därmed, mer än idag, utlämnad till rika länders engagemang.

Och vad händer med den europeiska säkerhetsorganisationen OSSE? Blir dess ansvarsområde koncentrerat till demokratistöd i Rysslands bakgård och därutöver intet? Den amerikanska administrationens prioritering när det gäller dessa tre organisationer är inte svår att utläsa. Eller blir NATO:s utveckling den rakt motsatta? Partnerskapet med Ryssland fördjupas så mycket att dessa, möjligen tillsammans med ytterligare något NATO-land, tar besluten och därefter informerar de små? Eller som försvarsminister Rumsfeld nyligen uttryckte det i den amerikanska Kongressen: "unless the allies increase their defence spending, we´re going to find it very, very difficult to continue to work with some of these countries"

En annan möjlighet är att NATO bara blir den rika världens militära universitet för interoperabilitet, för teknisk utveckling, övningar, för anspassning av försvarsmakternas resurser. En hård krigsskola för kompisar.

NATO är en viktig politisk och militär aktör, som Sverige därför har ett djupt och nära samarbete med. Det bygger på övertygelsen om att säkerhet bara kan byggas i samverkan mellan länder och mellan enskilda människor. Efter det kalla krigets förlamning formar sig nya säkerhetspolitiska mönster.

Dessa är viktiga att såväl noga analysera som försöka att påverka. Det är vår skyldighet. Det finns många enkla frågor att ställa, likaså tillsynes enkla svar att ge. Politikens uppgift måste vara att gå bortom detta. Vi kan inte i vårt land debattera medlemsskap i militäralliansen NATO utan att samtidigt anstränga oss och fundera över utvidgningens konsekvenser för EU, FN, OSSE och naturligtvis även för alliansen själv. Länder som tvingats leva under förtryck och ofrihet söker och finner nu säkerhetsgemenskap med andra länder. Det sker i olika former inte minst genom önskan om medlemsskap i EU och NATO. Deras frihet är bra också för vår säkerhet, men våra länders historia gör att vi kan finna olika säkerhetspolitiska lösningar.

För socialdemokratin och för vårt land är det FN som har huvudansvar för fred och säkerhet. Det ligger inte i vårt intresse att FN marginaliseras. Från svensk sida är vi dessutom otåliga och driver på för att utveckla EU:s krishanteringsförmåga, där det är viktigt att få fram resurser inom EU:s ram som också kan utgöra ett stöd till FN. Det finns idag 60 000 internationella soldater i Kosovo, på en yta stor som skåne. Det är bra att de är där, de gör en viktig insats, men vi måste alla vara skyldiga att söka svaret på frågan om vad 60 000 internationella poliser, eller andra rättsskipare hade kunnat gjort i ett tidigare skede av den blodiga konflikten.

Försvar- och säkerhetspolitik kan inte bedrivas i plakatform, den kan heller inte begränsas till försvars- och utrikespolitikens område. Idag är det snarast näringspolitiken som utgör grunden för vårt nationella försvar, de integrerade högteknologiska systemen har ersatt det geografiska territoriet som vår stora sårbarhet. Vi går ifrån ett territorialförsvar mot ett funktionsförsvar. Därför har jag svårt att se höjda försvarsanslag och medlemsskap i en militär allians som en naturlig utveckling av vår säkerhetspolitik.

Riksdagsledamot
Ordförande i försvarsberedningen
Sedan 1995 svensk observatör i NATO:s parlamentarikerförsamling

(Artikeln är publicerad i Aktuellt i Politiken nr 46/2002)