Om tre veckor kommer vi med stor sannolikhet att ha fattat beslut om att utvidga den Europeiska unionen med 10 nya medlemmar. Därmed har vi inte bara slutfört en lång och komplicerad förhandlingsprocess. Vi har faktiskt satt punkt för efterkrigstiden i Europa.

Vad betyder då detta konkret för människor i både gamla och nya medlemsländer? Kommer det att märkas någon skillnad? Mitt entydiga svar på den frågan är ja! Utvidgningen ger oss stora möjligheter att bättre hantera flera av de frågor som är mest angelägna idag.

Låt mig dock först påminna om att en framgångsrik utvidgning inte alltid har varit en självklarhet. Vi har sett en dramatisk förändring bara under min tid som utrikesminister. Före toppmötet i Helsingfors 1999 var det bara fem länder - varav ett baltiskt land - som diskuterades. Före toppmötet i Göteborg var det många som sa att detta med nya medlemsländer 2004 helt enkelt inte var möjligt. Men erfarenheten sa oss att det var nödvändigt med klara målsättningar för att lyckas. Så vi tog den striden. Efter Göteborg fanns det fortfarande de som sa att tidtabellen var orealistisk - att det skulle spricka. Nu har vi resultatet. Tidtabellen har hållit. För Sverige är det en särskilt stor tillfredsställelse att fyra av våra grannländer vid Östersjön nu kommer att bli medlemmar.

Besluten i Köpenhamn innebär inte att vi överger Bulgarien och Rumänien. Tvärtom kommer dessa länder nu att få en tydligare tidtabell för det vidare arbetet och förmedlemskapsstödet kommer att förstärkas ytterligare.

Vi vill också se Turkiet som medlem i EU. Givetvis måste de politiska kriterierna uppfyllas, de mänskliga rättigheterna förbättras, och kurdernas rättigheter förstärkas. Men vilka kan vara bättre lämpande att genomföra dessa nödvändiga reformer än ett parti vars ledare trots en jordskredsseger i valet inte får bli statsminister just på grund av dessa brister när det gäller demokrati och MR. När konventets ordförande Valéry Giscard d'Estaing nu går ut och säger att Turkiet aldrig kan bli medlemmar eftersom de inte är kristna måste vi som är för ett mångkulturellt samhälle vara väldigt tydliga: EU är redan mångkulturellt, vi har en stor minoritet muslimer i de flesta EU-länder. Om vi tar in ett land med en majoritet muslimer hotas inte EU:s grundläggande värden. Det är tvärtom ett bevis för att de gäller! Och för befolkningarna i andra muslimska länder är det avgörande hur vi hanterar ett moderat muslimskt parti som kommit till makten på demokratisk väg. Vi vet inte hur utvecklingen i Turkiet kommer att bli. Men det bådar mycket gott att regeringspartiet menar att reformer för att leva upp till EU:s krav står högst på dagordningen.

Det är också viktigt att utvidgningen inte skapar nya skiljelinjer i Europa. Ryssland, Ukraina, Vitryssland och Moldavien är viktiga för unionen. Det är angeläget för oss att dessa länder utvecklas till stabila demokratier med en väl fungerande marknadsekonomi. Våra relationer bör fortsätta att utvecklas på basis av vår gemensamma europeiska värdegrund.

Låt mig i detta sammanhang också nämna Kaliningrad. Utvidgningen erbjuder stora möjligheter att utveckla denna del av Ryssland. Ryssland och Unionen har ett gemensamt intresse av att Kaliningrad fullt ut kan dra nytta av den dynamiska utveckling som vi står inför i Östersjöregionen. Här hoppas vi att vi snart kan öppna ett svenskt generalkonsulat i Kaliningrad för att bidra till denna process.

Det är spännande att blicka framåt mot en union med 25 medlemmar. Hur kan vi se till att denna större union också blir en bättre union?

Låt mig nämna några viktiga frågor:

Utrikespolitiken: här kan vi tydligt se att unionen gör skillnad. För tio år sedan saknade vi möjligheter att med nödvändig kraft motverka krisen i ex- Jugoslavien. Hade EU då haft en funktionsduglig gemensam utrikespolitik hade vi kanske kunnat undvika tio år av krig på Balkan. Men vi har lärt oss av detta. När krisen i Makedonien blossade upp förra året lyckades EU agera gemensamt och därmed förhindra ett nytt blodigt inbördeskrig på Balkan. I det globala sammanhanget behöver också en balanspunkt i förhållande till USA. Ibland agerar vi gemensamt, ibland inte, men vi behöver den här balansen. Från svensk sida avser vi därför att ta ytterligare initiativ för att stärka EU:s möjligheter att agera.

Euron. Jag är för att Sverige ansluter sig till euron därför att jag vill stärka svensk ekonomi. Vi betalar idag ett pris för att stå utanför EMU genom högre räntor och större instabilitet och risken för valutaspekulationer mot den svenska kronan är alltjämt stor. Att införa euron kan bidra till lägre räntor och på så sätt till högre sysselsättning, ökad tillväxt och välfärd.

Därför att jag vill öka den svenska exporten. För många svenska företag skulle euron underlätta handeln med andra euroländer och minska företagens kostnader för valutarisker, viktigt inte minst för mindre företag.

Därför att jag vill att de svenska priserna sjunker. Priserna i Sverige ligger i dagsläget 20 % över genomsnittet i EU. Att införa euron även i Sverige kommer att göra det lättare att jämföra priser mellan länder, vilket leder till sjunkande priser och ökad konkurrens av stor betydelse för konsumenterna.

Därför att jag vill att det ska bli lättare att resa och arbeta i hela Europa. Med euron på fickan slipper vi växlingsavgifter och sämre växelkurser.

Men det kanske viktigaste skälet är att vi vill vara med och påverka politiken i Europa. Vi vill vara med där besluten fattas som påverkar Sveriges medborgare. Genom att fullt ut delta i EMU kan vi vara med och påverka även valutapolitiken i Europa. Vi kan hjälpa till att utveckla EMU så att den verkligen blir den motvikt mot ohejdade marknadskrafter som vi så väl behöver.

Men vi får också ett större inflytande generellt när det gäller ekonomi och politik i EU. Det sägs ibland att vi inte kan påverka EU. Det är inte sant. Minns när Ingvar Carlsson drev att kampen mot arbetslösheten skulle bli ett mål för EU. Kritikerna talade hånfullt om att ingen skulle vilja stödja ett 'EU-AMS'. Idag har vi tom kommit längre än så. På Göran Perssons initiativ är numera full sysselsättning ett mål för EU-politiken. Miljöpolitiken är ett annat viktigt område att utveckla. För att åstadkomma resultat krävs allianser, inte minst med de nya medlemmarna som alla har som mål att komma med i EMU. Vi får helt enkelt mer att säga till om när vi deltar i hela samarbetet på samma villkor som de allra flesta andra länder i Europa. EMU ger oss mer inflytande - inte mindre - i en rad frågor av avgörande betydelse för vår framtid. Sveriges är idag en stark röst i EU-kretsen. Detta, och det faktum att vi har kraftigt förbättrat Sveriges offentliga finanser, gör att ett svenskt EMU-medlemskap nu innebär att vi går in i samarbetet ur en styrkeposition.

Efter det socialdemokratiska förtroenderådets ja till folkomröstning i helgen inleds nu överläggningar med riksdagspartierna i syfte att komma överens om formerna för en folkomröstning och om ett datum, sannolikt under 2003. Och om resultatet av folkomröstningen blir ett ja kommer förberedelser omedelbart att starta i syfte att införa den gemensamma valutan i Sverige så snart som möjligt.

Sysselsättning: den europeisk modellen behöver moderniseras. Vi måste säkerställa en hållbar ekonomisk utveckling inom unionen. Vi behöver full sysselsättning, uthållig tillväxt och en bra miljö. Dessa mål fungerar utmärkt tillsammans. Miljövänlig teknologi kan bli en motor för tillväxt. Vårt viktigaste verktyg här är Lissabon processen vars målsättning är att göra unionen till världens mest dynamiska ekonomi 2010.

Miljö: med de nya medlemmarna ökar våra möjligheter att hantera gemensamma gränsöverskridande miljöproblem. Vi kommer att möta nya utmaningar men också nya möjligheter. Konkret kommer vi för svensk del att kunna glädjas åt en renare Östersjö och åt minskade luftföroreningar tack vare de tuffare miljökrav som nu införs i de nya medlemsländerna.

Internationell brottslighet: människohandel är ett upprörande exempel. Mer än en halv miljon kvinnor smugglas varje år in i EU. Vi behöver mera kraftfull lagstiftning, mera samverkan mellan polis och tull i olika länder och mera stöd till offren. Vi måste också öppet erkänna att det är efterfrågan i våra egna länder som är drivkraften bakom denna moderna form av slaveri liksom andra former av gränsöverskridande brottslighet.

Jordbruk. det finns många skäl att förändra den gemensamma jordbrukspolitiken. Vi kan inte ha en ordning där vi spenderar uppemot hälften av unionens resurser på ett system som är dåligt för konsumenterna, dåligt för u-länderna, dåligt för miljön och dåligt för utvecklingen på landsbygden. Reformer är nödvändiga men det beror på systemet, inte på utvidgningen.

Hur ska då den framtida union se ut som ska hantera alla dessa frågor?

Vad diskussionen handlar om nu är balansen mellan vad som ska beslutas av medlemsstaterna och vad som ska beslutas EU-nivå, om maktbalansen mellan rådet, kommissionen och parlamentet och inte minst viktigt om att göra EU mera begripligt för medborgarna.

Det bör vara möjligt att skriva ett fördrag, med EU som en juridisk person, i stället för det system med flera organisationer och pelare i kinesiska askar som vi har nu. Det viktiga är vilket innehåll fördraget får, vilka uppgifter ska ha och vilket ansvar de olika organen får. Vi bör hålla fast vid nuvarande namn och inte hitta på något nytt, som kan ge intrycket att samarbetets karaktär har ändrats. Det skulle snarast bidra till att öka förvirringen.

Att ändra på ansvarsfördelningen har inget egenvärde. Det finns en bred enighet i unionen om att EU bygger på medlemsländerna. De allra flesta ser de nationella politiska institutionerna, parlament och regeringar, som den främsta grunden för den politiska legitimiteten. Och den synen har snarast blivit starkare.

EU har bara de uppgifter som medlemsländerna gemensamt har kommit överens om att överlämna till unionen. Alla andra frågor är medlemsstaternas eget ansvar. Men det är också bred enighet om att fördelningen inte får bli alltför stelbent, så att vi inte kan möta oförutsedda utmaningar. Det tål att upprepas att det ursprungliga Romfördraget inte hade ett ord om t.ex. miljöfrågor, därför att den debatten ännu inte hade börjat. Nu är det en av de centrala uppgifterna.

De svåra maktbalansfrågrona har hittills inte diskuterats riktigt i konventet, men det kommer att ske under vintern och våren. Här finns det lite större spänningar mellan många länder som delar vår syn och andra mera "federalistiskt" inriktade. Sverige vill behålla en stark roll för medlemsstaternas regeringar, samtidigt som det är viktigt med en stark kommission inte minst för att övervaka att medlemsländerna verkligen lever upp till EU-reglerna. Det finns också ett rättmätigt krav från de nationella parlamenten i många länder att få ökade möjligheter att påverka EU-arbetet.

Om allt går i lås i Köpenhamn kommer de nya medlemsländerna att sitta med som observatörer vid bordet i Bryssel efter undertecknandet i april nästa år. Många oroar sig inför detta. Var ska alla sitta? Hur länge får man prata? Hur fungerar tolkningen mellan 20-22 språk? Går det överhuvudtaget att fatta beslut i denna stora krets? Det krävs reformer av arbetsformerna. Sverige har drivit på i dessa frågor, bl.a. för att reformera rådsarbetet och språkregimen.

Min bestämda uppfattning är att de nya ländernas intåg inte gör det svårare att fatta beslut. Utvidgningen gör det än viktigare att EU utformar en bra politik och bra arbetsformer. Det arbetet skall vi driva på i nära samarbete med de tio nya medlemsländerna.

Utvidgningen är en historisk händelse i ordets rätta bemärkelse. Det gäller att blicka framåt och ta vara på de möjligheter som detta skifte i historien ger oss.