Hur ska högern hantera sin besvikelse? Artikel av Ingvar Carlsson
8 september 2002 10:14
Publicerad på DN-debatt söndagen den 8 september 2002.
| | | | På valnatten 1979 stod det klart. Moderata samlingspartiet blev det största borgerliga partiet. Centern, som dominerade borgerligheten under 1970-talet, förpassades till en andraplats. 1950- och 60-talens dominerande borgerliga parti, folkpartiet, halkade ned på tredje plats.
Nästa paradigmskifte inom svensk borgerlighet inträffade i samband med valet 1991. För första gången lyckades kristdemokraterna av egen kraft ta säte i riksdagen. En fyrpartikoalition i minoritet bildades med stöd av det högerpopulistiska ny demokrati.
I årets valrörelse börjar allt fler fråga sig om det är dags för ett nytt paradigskifte inom svensk borgerlighet. Har moderaterna nått vägs ände? Är det dags för någon annan att ta på sig ledartröjan när moderatledaren så uppenbart inte förmår att fylla ut den?
Det är många som går hårt åt Bo Lundgren i dessa dagar. På gårdagens ledarsida i Svenska Dagbladet skriver man t ex "Det smartaste sättet att få till stånd ett maktskifte i nuvarande jämna läge är inte att hårdlansera moderatledaren som statsminister". Men är det verkligen dagens moderatledare som bär skulden till moderata samlingspartiets problem?
Allt sedan 1970-talet har strategerna inom moderata samlingspartiet haft en närmast deterministisk övertygelse om att tiden är på deras sida. I den berömda "bunkern" - den som består av allt mer grånade adepter till Gösta Bohman - har det inte varit fråga om moderaterna blir Det Stora Svenska Partiet, utan när de blir det. Övertygelsen om den egna förträffligheten har varit adelsmärket för dem som har förvaltat Bohmans arv. Då har det inte gjort så mycket att det har varit lite si och så med den ideologiska konsekvensen.
Ibland har partiet lutat åt det nyliberala hållet: Stenhårt motstånd mot allt vad skatter heter. Nej till statlig intervention på de flesta områden, särskilt inom socialpolitiken. Släpp spriten fri. Avreglera. Låt marknaden göra jobbet.
Andra gånger har moderaterna betonat socialkonservatismen: Staten skall ha en roll även på socialpolitikens område. Vårdnadsbidrag, familjen, staten och kristendomen är nyckelbegrepp.
Men det ideologiska vacklandet mellan nyliberalism och socialkonservatism har moderaterna skickligt lyckats dölja genom att i alla lägen betona sin överideologi: att vara emot socialdemokraterna. Det verkar nästan som om själva drivkraften för en del moderater är att detronisera ett annat parti, snarare än att vinna sympatier för den egna politiken.
På valnatten 1991, när champagnekrokarna säkert flög högt mot skyn på Östermalm, slant tungan för en av "bunkerns" främste företrädare, Per Unckel. Det var då han sade att moderaterna hade två målsättningar. Först vinna över socialdemokraterna. Sedan bilda en borgerlig regering. Märk väl prioritetsordningen. I första hand var målet inte att vinna regeringsmakten för att förändra samhället. Det var att minimera socialdemokraternas inflytande.
Även i årets valrörelse är moderaterna fixerade vid socialdemokraterna. Taktiskt sett är det kanske en riktig bedömning, för vad är alternativet? Svenska folket tycker ju inte att sänkta skatter är en prioriterad fråga. Väljarna vill inte ha försämrad arbetsrätt, fler karensdagar och större inkomstklyftor. Och det vet moderaterna.
Men nu håller det inte längre att säga en sak och mena en annan. Jag är övertygad om att en av huvudorsakerna bakom moderaternas nedgång är att de inte törs tala klarspråk om sina verkliga avsikter.
Istället för att rakt och hederligt erkänna att de tror att låglönejobb är bra för ökad sysselsättning, istället för att erkänna att de anser att inkomstskillnader är bra för tillväxten, istället för att tala om att hårdare konkurrens i skolan är bra för kunskapsnivån i samhället - istället skickar moderaterna ut dimridåer och luddar till sin politik. Det håller inte längre.Väljarna genomskådar dimridåerna.
När Carl Bildt förlorade valet 1994 fick han viktiga internationella uppdrag. Eftersom kriget på Balkan var en ödesfråga för hela Europa stödde jag Bildts roll i sammanhanget. Så gjorde även min efterträdare Göran Persson.
Bildts återkomst till svensk politik blev dock inte lika glansfull som hans avfärd. I motsats till Olof Palme, som efter sin medlingsinsats mellan Iran-Irak frustade av iver att ta itu med inrikespolitiska frågor, verkade Bildt närmast förströdd och ointresserad av svensk politik. Det var som om Bildt gick på halvfart från valet 1994 till sin avgång 1999.
Det är sannerligen inte min sak att ha synpunkter på hur och när andra partier väljer ledare. Men det är en gåta hur moderaterna under så lång tid som fem år kunde låta sin partiledare vara formellt närvarande men i realiteten frånvarande i svensk politik. Bo Lundgren fick onekligen börja i uppförsbacke.
Den viktiga frågan är emellertid inte om det är Bildts eller Lundgrens fel att moderaternas dominans inom borgerligheten nu verkar smälta bort. Frågan är vad som händer efter en moderat valförlust.
Kommer moderaterna att välja en anti-europeisk linje med främlingsfientliga undertoner, och försöka fånga upp de socialkonservativa väljarna som verkar välja krisdemokraterna? Eller kommer de nyliberala krafterna, som förespråkar avreglering på samhällets alla områden, att gå segrande ur den strid som nu väntar?
Det skall onekligen bli intressant att se hur högern skall hantera sin besvikelse.
Ingvar Carlsson
|
|
