Idag har regeringen budgetöverläggningar på Harpsund, med kräftskiva på kvällen. Kräftskivan på Harpsund har överlevt både opinionssvängningar och regeringsskiften. Även politiker som normalt sett inte vill förknippas med den röda färgen, har deltagit med liv och lust.

För tio år sedan var det regeringen Bildt som sörplade i sig skaldjur på Harpsund. För oss som då arbetade i det socialdemokratiska oppositionskansliet kom 1992 års kräftskiva att markera startpunkten för en intensiv och dramatisk arbetsperiod, orsakad av den borgerliga regeringen. När det nu är vår tur att få delta i budgetöverläggning och kräftkalas kan vi inte låta bli att slås av den skarpa kontrasten i de ekonomiska förutsättningarna nu och då.

Strax innan 1992 års övning hade vår chef Ingvar Carlsson varnat för att marknaderna saknade förtroende för bildtregeringens politik. Valutautflöden, räntehöjningar och budgetunderskottsprognoser på över 100 miljarder var omisskännliga tecken på att allt inte stod rätt till. Ingvar erbjöd sig att delta i överläggningar med regeringen om vilka åtgärder som behövde vidtas.

Döm om vår förvåning när Carl Bildt mellan budgetförhandlingarna och festligheterna på Harpsund, istället för att presentera kraftfulla åtgärder, försäkrar att regeringens politik ligger fast och att valutakrisen beror på semestervikarier i medierna. Tyvärr var det inte bara vi som blev förvånade. Marknaderna reagerade också.

Hur det gick sedan är historia. Några veckor senare var räntan uppe i 500 procent. Då vaknade Bildt, till slut villig att förhandla.

För oss som ingick i det socialdemokratiska förhandlingsteamet var det då påfrestningarna började. Det vi upplevde som märkligast under förhandlingarna mellan oss och regeringen var bristen på borgerlig krismedvetenhet. De borgerliga partiledarna var fullt upptagna av att bevaka att inget parti fick mer än något annat i deras inbördes uppgörelser. Inte minst gällde detta Alf Svensson.

Vi hade ställt ett som vi tyckte självklart villkor för att inleda förhandlingar med Bildts regering. Det skulle råda reformstopp. Om vi, trots att vi inte satt i regeringen, skulle gå in och ta ansvar för att rädda landets ekonomi från kollaps, skulle de besparingar vi medverkade till inte kunna användas till att finansiera nya utgifter.

Eftersom Carl Bildt själv inte förmådde presentera ett bud för oss att ta ställning till, tog Ingvar till slut över och vi i oppositionskansliet konstruerade ett eget förslag på besparingar för 30 miljarder. Det var designat för att inte enbart drabba arbetslösa, pensionärer och sjuka. Även grupper som bönder och militären skulle känna av besparingarna.

När Ingvar presenterat förslaget klockan halv två på natten var det tyst en stund. Regeringen drog sig sedan tillbaka för inbördes diskussion. Och vi väntade. Timme efter timme. De bar in pizza, vi kände lukten. Vid fyratiden på morgonen tog sig Allan Larsson en tupplur på golvet utanför Bildts tjänsterum.

Då kommer Bildt och ber att få tala med Ingvar i enrum. Han är mulen i ansiktet. De går ut i korridoren.

När Ingvar kommer tillbaka är han förstummad. Alf Svensson avgår ur regeringen därför att han inte får igenom vårdnadsbidraget. Carl Bildt har vädjat till Ingvar Carlsson att övertala Alf Svensson att inte skapa regeringskris ovanpå den ekonomiska krisen. Vi är än idag nyfikna på vad Ingvar till slut fick ur sig som kom kd-ledaren att ångra sig.

Vi som var med om den dramatiska hösten 1992 bär med oss intryck som präglat oss starkt. Att marknadsföreträdare ringer till tjänstemän i ett oppositionskansli och säger att de inte kan öppna handeln nästa dag torde vara exceptionellt. Att regeringen hör av sig på natten därför att den i hast behöver hjälp att skriva ihop en bankgaranti likaså.

När vi denna sommar hör de borgerliga partierna bjuda över varandra på familjepolitikens och andra områden känner vi dessvärre igen oss. Återigen låser de sig för löften de sedan kommer att ha svårt att backa ifrån, ens i svåra situationer. Återigen bäddar de alltför generöst. Det som växer fram är konturerna av ännu en borgerlig plattform som inte duger att regera på.

Men annars är det inte mycket som är sig likt.

Vi som var med för tio år sedan, vi har lärt oss att aldrig riskera något liknande igen. Det krävs en fast grund för den ekonomiska politiken och karaktär nog att avstå från en del av det man så gärna skulle vilja erbjuda invånarna i Sverige. Så blev vi tvungna att regera under andra halvan av 1990-talet. Och det har gett resultat. Trots att vi även i år har oro i den internationella ekonomin och lågkonjunkturen kopplat sitt grepp om många av våra viktigaste handelspartners och grannländer, kommer 2002 års budgetöverläggning på Harpsund att präglas av försiktigt positiva besked om den svenska ekonomin.

Hur kräftskivan går vågar vi däremot inte sia om. Men vi är glada att den äger rum. Ingvar Carlsson blev så tagen av det som hände efter skivan 1992 att han inte vågade återuppta traditionen på flera år. Inte förrän budgeten visade överskott igen.

Jan O Karlsson (s), bistånds- och migrationsminister
Leif Pagrotsky (s), handelsminister