På femtio år har samhället förändrats radikalt. För femtio år sedan var en av tio medborgare över 65 år. I dag är nästan var femte medborgare över 65 år. De allra flesta som går i pension i dag kan se fram emot flera årtionden av aktivt liv.

Detta är Äldrerevolutionen, den genomgripande demografiska omvandling som vi nu upplever. Hela samhället - kulturen, arbetslivet, demokratin - utvecklas mot något nytt och oändligt mera glädjefyllt när det återstår en tredjedel av livet när vi fyller 65. Att förbereda det nya samhället, att se Äldrerevolutionen som den mest hoppingivande utmaningen för vår generation är en av de absolut viktigaste framtida politiska uppgifterna.

En kraftfull politisk markering behövs för de äldres "fulla medborgarskap". Det handlar om att äldre människor ska ha rätt till delaktighet i hela samhällslivet och att deras kunskaper och erfarenheter ska tas till vara. Man ska inte behöva hänvisas till samhällets åskådarplatser för att man har blivit pensionär. Övergången från arbetslivet till pensioneringen behöver underlättas. Många vill fortsätta att arbeta, men önskar dra ner på tempot. De måste erbjudas den möjligheten. Vi måste anstränga oss för att försöka bryta det mönster som innebär att ungas och medelålders smak och åsikter hela tiden dominerar i kulturliv och samhällsdebatt. Äldre ska ha en självklar rätt att både ta del av och utöva kultur.

Vi ska riva alla de fysiska hinder för deltagande i samhällslivet som finns i dag. Det handlar om att kunna komma in i byggnader, åka med kollektivtrafiken, ta del av information, använda den nya tekniken. Äldres vilja att lära nytt måste tas till vara. Det gäller inte minst när det nya informationssamhället växer fram. Ännu har vi inte ett samhälle där äldre beviljats detta "fulla medborgarskap". Vi kan se hur äldre människor sorteras bort och inte riktigt tas på allvar. Därför är det angeläget att den utredning som nu ser över hur diskrimineringsombudsmännen ska arbeta i framtiden också arbetar med frågorna om åldersdiskriminering. Alla ska ha rätt att åldras i trygghet. Detta är en grundläggande välfärdsfråga. Det är behovet av vård och omsorg som ska vara avgörande, inte storleken på den egna plånboken. Äldreomsorgen är ytterst ett kommunalt ansvar, men det är en angelägenhet för hela samhället.

Idag arbetar cirka 300 000 personer inom äldreomsorgen i kommuner, landsting och hos privata vårdgivare. Inom den kommunala äldreomsorgen är det en ökning med 30 000 årsarbeten sedan 1995. Men detta räcker inte. Vi behöver rekrytera mer personal, både för att täcka framtida pensionsavgångar och för att kunna höja kvaliteten. Mer resurser behövs till äldreomsorgen. Även andra åtgärder är nödvändiga för att arbete inom äldreomsorgen ska ses som ett attraktivt yrkesval. Personalens arbetsvillkor behöver förbättras, personalen måste ges mer inflytande över sitt arbete och sin arbetstid. Personalen måste också få möjlighet till vidareutbildning. Regeringen har nyligen gett tio statliga myndigheter i uppdrag att ta fram en handlingsplan för hur man kan underlätta personalrekryteringen inom äldre- och handikappomsorgen. Det är inte möjligt att bygga en trygg äldreomsorg som är tillgänglig för alla med en minskad offentlig sektor. Vi behöver ju fler människor som arbetar i vården och omsorgen - inte färre. Vi säger nej till stora skattesänkningar, eftersom vi vill kunna anställa mer personal. Moderaterna väljer en annan väg. De utlovar skattesänkningar på 130 miljarder utan att närmare precisera hur de ska finansieras. I sina förslag till riksdagen i våras är de mer exakta och föreslår bland annat minskade statsbidrag till kommunerna med 8 miljarder kronor. Det betyder 25 000 färre anställda i skolan, vården och omsorgen. Bara för Örebro kommun skulle det innebära ett bortfall på 78 miljoner kronor eller cirka 260 färre anställda.

Frågan som moderaterna måste svara på är: får vi en bättre äldreomsorg med färre anställda?

Lars Engqvist, socialminister (s)