Inledningsanförande av Lars Engqvist vid Riksdagens sjukvårdspolitiska debatt den 15 april 2002

Fru talman!

Den svenska sjukvårdens historia är berättelsen om samverkan över de politiska blockgränserna.

Socialdemokrater, bondeförbundare och folkpartister runt om i landet insåg att sjukvården krävde tydlighet om sitt uppdrag och långtsiktighet ifråga om ekonomi och finansiering.

Ansvarsfulla landstingspolitiker satte tidigt samarbete före demonstrationen och kompromissen före konfrontationen.

Detta samarbete gav resultat. Den svenska sjukvården nådde världsklass och allemansrätten blev dess adelsmärke.

1990-talets ekonomiska kris tvingade den svenska sjukvården till dramatiska neddragningar. En hårt ansträngd personal kunde inte möta medborgarnas växande krav. Väntetiderna ökade.

Under de senaste åren, när samhällsekonomin åter kommit i balans, har det sjukvårdspolitiska uppdraget framförallt handlat om att föra tillbaka sjukvården till den högsta internationella klassen och att arbeta bort köerna.

Också detta arbete har, glädjande nog, präglats av samarbete och samsyn över blockgränserna.

För tre år sedan kunde socialdemokraterna och centerpartiet offentliggöra en överenskommelse om att under en treårsperiod med start i år flytta 8 miljarder kronor från försvaret till sjukvården.

I förhandlingarna om budgetpropositionen samma år kom socialdemokraterna överens med vänsterpartiet och miljöpartiet om att förstärka satsningen med ytterligare en miljard.

För två år sedan presenterade regeringen en handlingsplan för utveckling av sjukvården. I handlingsplanen redovisades hur de sammanlagt 9 miljarder, som staten förde över till landstingen, skulle användas. Det handlade om att förstärka primärvården, de medicinska insatserna i äldrevården och psykiatrin.

Handlingsplanen fick stöd i riksdagen av centerpartiet, folkpartiet och miljöpartiet. Bara moderaterna gick helt emot. De ansåg inte det behövdes mera resurser till sjukvården, utan pläderade för ett systemskifte.

För ett år sedan presenterade regeringen en särskild satsning för att skapa bättre tillgänglighet i sjukvården. Ytterligare 3,75 miljarder kronor avsätts under tre år för att minska väntetiderna och arbeta bort köerna.

I Västra Götaland, Jönköping, Kronoberg, Blekinge och flera andra landsting samverkar partierna över blockgränserna för att förverkliga handlingsplanen och för att öka tillgängligheten.

Arbetet har gett resultat:

Antalet anställa i landstingens sjukvård har ökat markant. Idag arbetar 7000 fler sjuksköterskor, 2000 fler undersköterskor och 2000 fler läkare i vården än för fyra år sedan. Och antalet anställa fortsätter att öka.

Antalet allmänläkare ökar i snabbare takt än vad som angavs i handlingsplanen. Enligt planen skulle det finnas 4520 allmänläkare vid utgången av 2001. Men det fanns 4 900 !

Utbildningsplatserna för läkare har ökat med 200 och för sjuksköterskor med 1200. År 2004/2005 kommer det att råda balans mellan efterfrågan och tillgång på grundutbildade sjuksköterskor.

Behandlingarna ökar. Den svenska sjukvården gör allt mer. Det mest slående exemplet är antalet starroperationer som under 1990-talet ökat från 30 000 operationer per år till 72 000 operationer under förra året. (1994 var antalet starroperationer 39 500)

Sjukvården kan idag behandla och operera allt äldre patienter. Antalet höftledsoperationer har, till exempel ökat från nära 12 000, år 1994, till nära 16 000 år 2000. Det har skett en fördubbling när det gäller antalet opererade kvinnor över 75 år.

Köerna minskar. Landsting efter landsting redovisar hur ett aktivt arbete för ökad tillgänglighet lett till dramatiska förbättringar. Jag kan ge några exempel. I Västra Götaland har köerna till kranskärlsoperationer minskat med 60 procent sedan förra året. Köerna till prostataingrepp har minskat med över 30 procent.

''Socialdemokraternas, centerns och folkpartiets satsningar på att korta köerna till sjukvården ser vi nu resultat av'', säger Eva Eriksson, fp, ordförande i Hälso- och sjukvårdsstyrelsen, i ett pressmeddelande.

''Totalt gör vi en satsning på 1,2 miljarder under tre år för att korta köerna'', säger Alva Hjärth, c, gruppledare i hälso- och sjukvårdsstyrelsen. ''Målet är att ingen patient år 2004 ska behöva vänta mer än tre månader på en behandling''.

Vid Mälarsjukhuset i Sörmland har väntetiden för utprovning av hörapparat minskat från 76 veckor för ett år sedan till 12 veckor idag.

I Värmland har kötiden för att operera åderbråck halverats från 60 veckor till ca 30 veckor idag. Köerna till kirurgmottagningar har också halverats.

I Jönköping har väntetider till reumatologin på ett år minskat från 22 veckor till fem veckor.

Det arbete som nu sker i svensk sjukvård inriktas på att inom tre år nå ett mycket ambitiöst mål: Hela den svenska sjukvården ska präglas av 0 -7 - 90-regeln. Den innebär att det ska vara 0 väntetid för att komma i kontakt med sin vårdcentral, att man ska få träffa sin läkare inom 7 dagar och att man ska erbjudas behandling inom 90 dagar.

För att nå detta mål krävs ökade resurser. Det krävs mer personal av alla kategorier. Det krävs också ett fortsatt utvecklingsarbete där de gamla hierarkierna ersätts av ökat personinflytande, där gammalt revirtänkande ersätts av teamarbete och där personalens arbetsförhållanden förbättras.

Men det fordrar också att alla patienter har rätt att fritt välja vård på andra sjukhus eller i andra landsting. Landstingsförbundets rekommendation om fritt vårdval ska gälla för hela landet från och med nästa årsskifte.

Med detta som grund kan vi skapa en vårdgaranti värd namnet. En garanti som gäller hela vårdkedjan, från kontakten med vårdcentralen till behandlingen på sjukhuset. En garanti som dessutom gäller alla behandlingar och inte bara ett fåtal diagnoser.

I förhandlingar med Landstingsförbundet kommer regeringen att diskutera förutsättningarna och kraven för införande av en nationell vårdgaranti.

I detta arbete hoppas vi på ett brett samarbete - i landstingen såväl som här i riksdagen.

För att det ska vara möjligt krävs det emellertid att det finns en gemensam plattform.

För oss socialdemokrater måste en sådan plattform innehålla entydiga besked om följande grundläggande värderingar:

1. Den svenska sjukvårdens allemansrätt ska bevaras och utvecklas. Vården ska ges på lika villkor.
2. Sjukvården ska finansieras gemensamt och solidariskt via skatterna.
3. Sjukvården ska grundas på ett demokratiskt och decentraliserat huvudmannaskap.
4. I den offentligt finansierade sjukvården ska det inte finnas några gräddfiler. Plånboken ska inte få avgöra tillgången till vård.
5. Landstingens ekonomi ska vara i balans. Stora underskott undergräver framtidens sjukvård.

Kring dessa principer borde det inte vara svårt att nå en bred samstämmighet över blockgränserna.

Men samtidigt som vi kan berätta om hur samverkan över blockgränserna utvecklat sjukvården, har vi också en mörkare erfarenhet av den politiska utvecklingen under de senaste årtiondena. Det är en erfarenhet som borde leda till eftertankar hos de politiska partierna i mitten.

När mittenpartierna valt att istället för samarbete över blockgränserna liera sig med den politiska högern har det undantagslöst lett till ekonomisk vanskötsel.

De första borgerliga regeringarna på 1970-talet lämnade efter sig stora underskott.

Den senaste borgerliga regeringen lämnade efter sig en ekonomi i fritt fall och ett årligt underskott i statens budget på 200 miljarder kronor. Mönstret upprepas i de landsting där moderaterna fått en ledande roll. I Skåne blir årets underskott över en miljard. I Stockholms läns landsting blir det nära fyra miljarder.

De garantier man talar om i Stockholm, ställs således ut av ett landsting i bankrutt. Vem litar på garantier från ett konkursbo? Ingen vet vad som nu ska hända. Antingen ska man, som moderaterna vill, skicka räkningen till andra delar av landet. Eller får man höja skatten med flera kronor eller lägga ner viktiga delar av vården.

Kanske är det en medveten politik från moderaternas sida. De har inget intresse av att värna om en sund offentlig ekonomi. De ser underskotten som en motor för ett systemskifte. De samarbetar med näringslivets kampanj- och lobbyorganisationer för att marknadsanpassa vården. Tillsammans finslipar de argumenten och formulerar slagorden.

Jag vill därför ställa några frågor till mittenpartierna:

1. De gigantiska underskotten i Stockholms läns landsting och i Skåne hotar det demokratiska huvudmannaskapet och hela den svenska hälso- och sjukvården. I Västra Götaland har folkpartiet, centern och socialdemokraterna tagit ett gemensamt ansvar. Tillsammans har vi fått ekonomin på fötter. Är ni nu beredda att bryta blockpolitiken också i dessa landsting för att trygga en långsiktig utveckling av vården?

2. De uppmärksammade gräddfilerna inom vården hotar allemansrätten i den svenska sjukvården. Min uppriktiga fråga till folkpartiet och centern är: Vill ni fortsätta att värna om principen om vård på lika villkor? Är ni beredda att samverka för att stoppa gräddfilerna i vården?

3. Den socialdemokratiska gruppen i Landstingsförbundets styrelse ställer sig positiv till en folkpartimotion om att införa en nationell vårdgaranti. För oss är det självklart att utveckla detta förslag. Vi räcker således en utsträckt hand till folkpartiet och centern för att skapa en nationell vårdgaranti värd namnet. Är ni beredda att ta vår utsträckta hand?