Angola har upplevt århundranden av kolonialt förtryck och befrielsekamp. Och efter det 25 år av inbördeskrig. Landet har stora rikedomar i olja och diamanter och har bördiga - men minerade - jordar.  
Det är en militär stormakt i Afrika.  Men det har högst dödlighet i världen för spädbarn och nyblivna mödrar. Det krigströtta folket lever i ofattbar misär. Fyra miljoner tvingats fly i sitt eget land.
Men så skjuts den 22 februari 2002 en man ihjäl i en skog. Mannen som "dog som han levde", mitt i striden, var Jonas Savimbi. Kanske innebär hans död en ny möjlighet för Angola.
Jonas Sawimbi ledde rebellrörelsen UNITA som kämpat mot den större angolanska befrielserörelsen och numera regeringspartiet MPLA. Rörelsen finns även som ett parti, kallat UNITA Renovada, med 77 platser i parlamentet.  
Kännetecknande för UNITA-ledningen, som under långa tider stöttades av rasistregimen i Sydafrika och USA, är att de förhindrat en fredlig lösning av konflikten. Till och med USA insåg detta och avbröt sitt stöd så sent som på 90-talet.
1991 uppnåddes visserligen ett fredsavtal. Då trodde både angolanerna själva och världen i övrigt att man hade nått en överenskommelse mellan UNITA och MPLA om en hållbar fred. Allmänna val hölls 1992 med nära 90 procent deltagande. MPLA:s presidentkandidat dos Santos fick nästan 50 procent och Jonas Savimbi ca 40 procent. I valet till parlamentet fick UNITA något mindre röstetal .
Savimbi godtog inte erbjudandet att bli vicepresident, struntade i fredsöverenskommelsen, anklagade MPLA för valfusk och börja striderna igen.  De följande två åren dödades minst en halv miljon människor.
1994 slöts ett nytt fredsavtal,  Lusakaöverenskommelsen. Mannen  som skrev under för UNITA heter Eugénio Manuvakola. Han delade inte Savimbis uppfattning om att fortsätta striderna, utan ville följa uppgörelsen, acceptera en demilitarisering och omvandla UNITA till ett vanligt parti. Han blev ledare för UNITA Renovada. För detta fängslades han av Savimbi. När vi träffar honom på en lunch, under vårt besök i Angola i mars, är han hoppfull om att en ny chans för fred är inne. Han berättar också att UNITA aktivt söker partisamarbete med högerpartier och kristdemokrater i Europa, till exempel i Spanien och Sverige.
Sedan decennier har svensk socialdemokrati haft relationer till MPLA. Från att ha varit klassisk befrielserörelse, med sitt starkaste stöd från Sovjetunionen och Kuba, ser man sig nu som ett demokratiskt vänsterparti. När Angola  vann sin frihet från kolonialmakten Portugal, bildade MPLA en enpartistat med planekonomi.
Efter kommunistblockets sammanbrott infördes marknadsekonomi och flerpartisystem. MPLA:s avsikter i dessa avseenden måste anses seriösa, även om besök på deras högkvarter och samtal med ledande "camaradas" har en omisskännlig air av kommunistelit. (Det stora antalet fyrhjulsdrivna jeepar utanför partihögkvarteret indikerar att partiets funktionärer befinner sig i en annan verklighet än resten av befolkningen.)
Bitterheten mot USA och även Storbritannien är påtaglig. Man skyller den skyhöga korruptionen i landet på övergången till marknadsekonomi. "När vi hade enpartisystem var det förbjudet för regeringsmedlemmar att syssla med affärer, när vi gick över till pluralism hände mycket dåligt, bland annat att regeringsmedlemmar och partifunktionärer kunde börja syssla med affärsverksamhet" säger MPLA:s internationella sekreterare Paolo Jorge som var utrikesminister 1976-1984.  
MPLA-regeringens problem är minst sagt svåra. Vilda västern-kapitalism råder. Freden har inte kommit trots Lusaka-avtalet. Hur ska det gå för Angola?

Utrikesminister Joao Miranda, klädd i traditionell vacker afrikansk skjorta, menar att Savimbis död innebär en möjlig förändring till det bättre. Sawimbi lyckades mobilisera människor såväl i Angola som internationellt, vilket krävs för effektiv gerillakrigföring. Han ville inte ha fred. Han ville vinna ett krig.
Nu när Sawimbi är borta kan man så småningom hitta en person som kan representera hela UNITA  och genomföra Lusakaavtalet. Det är svårt att få igenom information till de lokala befälhavarna ute i bushen, men regeringen kommer att göra seriösa försök att få en vapenvila till stånd. Miranda menar att FN denna gång måste spela en större roll för fredsavtalets genomförande. Flera vi träffar ger uttryck för denna syn, att FN inte tidigare tog sitt ansvar och demilitariserade UNITA.
Regeringen har tillsatt en kommission för fred och försoning, som leds av inrikesministern Fernando Pedade dias dos Santos. Även han säger att Savimbis död dramatiskt har ändrat den politiska situationen. Det kan nu gå fortare och lättare att få fred. Inrikesministern pekar dock på några svårigheter med att övergå från ett krigstillstånd till en varaktig fred.
Hur ska man få alla enskilda UNITA-soldater ute på fältet att veta vad som gäller? Vad ska de göra när livsuppgiften att kriga är slut? I fält kan man sova i tält och strunta i tre mål mat om dagen, nu ska gerillasoldaterna in i ett vanligt civilt liv. "En tom mage är en dålig rådgivare", påpekar dos Santos.
Även journalisten och fredsaktivisten Rafael Marques tar upp frågan om vad alla soldater ska göra när kriget tar slut. Kriminaliteten, som redan är hög, kan förväntas explodera. Marques anklagar regeringen för att inte förstå att fred kräver hållbara demokratiska strukturer och god samhällsstyrning. En dialog med medborgarna är nödvändig, vilket regeringen hittills inte visat prov på.
Han pekar också på att Angola är ett rikt land, som egentligen inte behöver internationellt bistånd. Det kan istället förlänga tiden för nödvändiga reformer.

Det är helt uppenbart att det finns mycket pengar i omlopp i Luanda. I affärerna kostar allting astronomiska belopp. Antingen har man inga pengar eller så har man så mycket att priserna inte spelar någon roll.
Oljan och diamanterna drar till sig folk som vill tjäna snabba pengar. Men Angola behöver långsiktiga investeringar. Det långa inbördeskriget och förtjänsterna från svart guld och gnistrande stenar har gjort att all inhemsk industri och jordbruk har slagits ut. En stor del av inkomsterna når överhuvudtaget aldrig staten.
En diplomat vi träffar talar om "Bermudatriangeln" där stora belopp försvinner mellan centralbanken, oljebolagen och presidentens kansli. Internationella beräkningar räknar med att mellan 600 miljoner och 1,5 miljarder dollar inte syns i den nationella budgeten. Därför har IMF satt öppenhet och insyn som sina viktigaste krav för en uppgörelse med internationella finansinstitutioner.
"Men vår kultur främjar inte öppenhet" suckar den unge, energiske, Harvardutbildade finansministern Julio Bessa. IMF har för höga krav, de agerar politiskt istället för strikt ekonomiskt.  Han tar upp en tjock pärm.
"Se här, vi har infört att varenda skola, varenda sjukhus får sina bidrag direkt från mitt departement. På så sätt slipper man gå via fackdepartementen och andra omvägar där medel kan försvinna".  Har man börjat omvandlingen från en krigsekonomi till en mer normal situation? Jo, finansminister kan visa att man minskat försvarsutgifterna från 4-600 miljoner dollar per år, till 250 miljoner dollar år 2002. Pengarna ska användas i den sociala sektorn.

Finns förutsättningar att använda den möjlighet som har uppstått när Unitas karismatiske ledare är borta? Då måste MPLA inse att de nu är i en styrkeposition, såväl militärt som diplomatiskt. Hur svårt det än är måste de visa generositet mot UNITA-anhängarna, som nu är i kris, trängda och med stor fruktan för framtiden.
Angola måste transformeras från ett militariserat, brutaliserat krigssamhälle till ett civiliserat samhälle i fred. Om MPLA visar sig stora uppgiften finns ett nytt hopp för miljoner angolaner, vilket skulle ge internationell goodwill.
Men för att bli rik i Angola behövs idag stöd från någon inom MPLA. Bara MPLA självt kan ta krafttag för att förändra detta. Ansvaret för korruption både på den som låter sig korrumperas och den som korrumperar. Men utan ett otvetydigt stopp för "tjänster och gentjänster" kommer man aldrig att få någon ordning på den havererade krigsekonomin.
Folkets krigströtthet är nog det bästa hoppet. Fredsbygget blir svårt, men förtjänar vårt engagemang.

Ann Linde, internationell sekreterare
Roger Hällhag, representant i Socialistinternationalens Afrikakommitté