Inledningsanförande av utrikesminister Anna Lindh vid Mellanösterndebatt i riksdagen 21 mars 2002

Fru Talman!

En morgon i förra veckan hörde jag två kvinnor intervjuas i radio om hur det är att leva i konfliktens Mellanöstern. Den ena var palestinska och den andra israeliska. Den palestinska kvinnan berättade om sin rädsla, varje dag när hon skickar sina barn till skolan, eftersom de måste passera flera vägspärrar med nervösa israeliska soldater. Och den israeliska kvinnan vågar inte längre vistas utomhus, i parker och på promenader, med sin tvååring.

Här ryms konfliktens hela tragik. Det finns inga fristäder från våldet - inte för civila, inte för kvinnor och barn.

Våldet trappas upp och parterna har fastnat i en hämndspiral, där det blir allt svårare att se vad som är orsak och verkan. Den palestinska infrastrukturen ligger i spillror, den normala ekonomiska aktiviteten har avstannat och arbetslöshet, korruption och social misär sprider sig. Även den israeliska ekonomin drabbas hårt. Turisterna sviker och hotell och restauranger står tomma. Arbetslösheten stiger och unga och välutbildade flyr landet för en bättre tillvaro. Civila på båda sidor lever i ständig rädsla för att bli attackerade och dödade när de går till skola eller arbete. Situationen blir alltmer outhärdlig. Konflikten har kommit att handla om själva existensen, för både palestinier och israeler.

De senaste veckorna har vi sett ökad förödelse och mänskligt lidande när den israeliska militären invaderat de palestinska flyktinglägren. Husdemoleringar, avspärrningar och daglig förnedring. Mustafa Barghouti, läkare och chef för Union of Palestinian Medical Relief Committées (UPMRC), gav mig på telefon häromdagen en förfärande ögonvittnesskildring av israeliska säkerhetsstyrkors attacker mot palestinska ambulanser och sjukhus. Det är skamligt, omoraliskt och ett tydligt brott mot Genevekonventionen. Det är svårt att förstå vad Israel vill uppnå. Övervåld mot civila och utomrättsliga avrättningar gör palestinierna än mer upproriska mot den israeliska ockupationsmakten. Beskjutningen av den palestinska myndighetens olika institutioner omöjliggör styre, kontroll och ingripanden och är därmed kontraproduktiv. "Husarresten" av Arafat har inte haft den verkan som Sharon avsett; istället har våldet ökat.

Sharon gick till val på att skapa säkerhet, men resultatet är det motsatta. Israels regering bär huvudansvaret för den nuvarande krisen.

Men palestinska självmordsbombningar och andra terroraktioner mot oskyldiga israeler är också hänsynslösa illdåd som bara kan fördömas. Det är helt oacceptabelt att extremister och fundamentalister bedriver en värvningskampanj bland unga människor i de palestinska områdena. Den palestinska myndigheten måste ta sitt ansvar och använda alla lagliga medel för att gripa och ställa de skyldiga inför rätta.

Kort sagt, de senaste veckorna har varit de mest våldsamma på decennier. Misstro, hat och extremism har fått övertaget. Fred och försoning tycks vara mer avlägset än på länge. Men samtidigt som läget är mörkare än på länge, kan det också leda till nya öppningar.

Det är uppenbart att det inte finns någon militär lösning på konflikten. Den kan bara lösas genom dialog och fredliga förhandlingar. En rättvis och hållbar fred måste innebära etablerandet av en fredlig, demokratisk och livskraftig palestinsk stat, sida vid sida med staten Israel, med säkra och erkända gränser för båda. Den måste baseras på folkrätten, inklusive FN:s resolutioner 242, 338 och 1397, och principen om land för fred. Den innefattar kraven på att bosättningspolitiken och ockupationen måste upphöra.

Vi känner alla konfliktens rötter - två folks anspråk på samma stycke land. Och eftersom konflikten har en bakgrund i ett FN-beslut har FN och dess medlemsstater ett särskilt ansvar att medverka till en lösning.

Det var därför ett viktigt steg när FN:s säkerhetsråd nyligen antog resolution 1397, som initierats och förhandlats av USA. Resolutionen utmynnar i visionen av en palestinsk stat sida vid sida av Israel. Det är första gången säkerhetsrådet hänvisar till två stater - Israel och Palestina.

Ett nytt viktigt fredsinitiativ har tagits av Saudiarabien som föreslår att arabvärlden skall normalisera sina förbindelser med Israel, i utbyte mot att Israel drar sig tillbaka från ockuperat område i enlighet med FN:s resolutioner. Det är första gången som ett arabland föreslår en politisk lösning som utmynnar i ett gemensamt erkännande av Israel inom erkända och säkra gränser. Förslaget skall diskuteras på arabförbundets toppmöte i Beirut den 28 mars. EU och USA har förklarat att de stöder förslaget.

Mellanösternkonflikten kan inte lösas utan ett amerikanskt engagemang och vi välkomnar att USA nu verkar vilja öka sin roll. Vicepresident Cheneys rundresa i arabvärlden och general Zinnis besök i regionen kan öka chanserna till en vapenvila. Sharons förklaring att han inte längre kräver sju dagars totalt lugn, innan en politisk dialog kan återupptas, underlättar möjligheterna att börja genomföra
Tenet-planen och Mitchell-rapportens rekommendationer om säkerhetssamarbete och förtroendeskapande åtgärder. Men inget säkerhetsavtal kommer att hålla utan ett politiskt sammanhang.

Konflikten kan bara lösas av parterna själva, men det internationella samfundet måste samverka och sätta press på parterna. Krisen handlar inte bara om dem, utan är ett hot mot allas vår säkerhet.

Sverige bedriver sedan länge en aktiv Mellanösternpolitik.

Vårt land har i olika omgångar genom åren utgjort bas för fredssamtal, senast under Barak-regeringens tid när parterna var mycket nära en överenskommelse också kring de svåraste frågorna om Jerusalem och flyktingarna. Vi är självklart beredda att ge vårt stöd till nya fredssamtal om parterna så önskar.

Den svenska regeringen ger ett stort och långsiktigt bistånd till den pale-stinska myndigheten, och till enskilda organisationers verksamhet i de palestinska områdena. Målet är att främja en fredlig utveckling och bidra till uppbyggnaden av en demokratisk, palestinsk rättsstat.

Sverige värnar folkrätten och respekten för mänskliga rättigheter. Det gör vi genom uttalanden och protester mot övervåld och terrorhandlingar, senast genom ett brev till Shimon Peres i förra veckan, om brotten mot Genevekonventionen. Men vi stödjer också organisationer som arbetar med mänskliga rättigheter. Vi ökar insatserna ytterligare för att hjälpa barn och ungdomar, som naturligtvis drabbas hårdast av konflikten.

Vi agerar i den akuta humanitära krisen. Förra veckan beslutades om ökat bistånd till ICRC och till UNRWA, bland annat för inköp av ambulanser, som ersättning för de som förstörts, och för annan medicinsk verksamhet.

Vi vill också stärka EU:s gemensamma Mellanösternpolitik. EU har haft en aktiv roll och bidragit till att indirekt hålla liv i den politiska dialogen och säkerhetssamarbetet bland annat genom Javier Solanas och Miguel Moratinos tydliga närvaro i regionen. EU är också den största biståndsgivaren och har gett ett avgörande stöd till palestinierna för att hindra en total kollaps av den palestinska myndigheten.

En viktig insats för att få slut på våldet är att få till stånd en internationell, oberoende övervakningsmekanism. EU har förklarat att man är beredd att ställa upp med övervakare. Självklart är också Sverige berett att göra det.

Freden är möjlig. Men frågan är hur högt priset för de båda folken ska tillåtas bli under vägen dit, och hur våldsspiralen påverkar människor uppfattning om vad fred egentligen är.

Nu måste båda parter ta sitt ansvar för att inte ge extremisterna vetorätt över regionens framtid. Hatpropagandan måste stoppas och förtroendet byggas upp på nytt, steg för steg, mot en fredlig och rättvis lösning. Här spelar fredskrafterna på båda sidor, som trots motstånd arbetar vidare med mod och envishet, en viktig roll. De har vårt starka stöd.

De två kvinnornas berättelser sammanfattar konflikten. En omöjlig vardag. En dröm om en framtid i trygghet. Samma rädsla och samma längtan. Däri ligger hoppet om fred och om två stater, sida vid sida.

Tack!