Herr Talman,

Jag är glad över det samarbete vi haft med riksdagen kring Nicefördraget. Jag har värdesatt de täta kontakterna, och den konstruktiva stämningen i samråden med EU-nämnden, Utrikesutskottet och Konstitutionsutskottet, liksom det sammansatta utskottets viktiga arbete.

Nicefördraget är en bra illustration av det europeiska samarbetet - på gott och ont.

Det är en kompromiss med allt vad det innebär.

Det tillfredsställer inte de som enbart ser till nationalstatens intressen, de nagelfar besluten kritiskt, hittar en röst mindre här, en mer där, och får därmed stöd för sin förutbestämda ståndpunkt: att Nicefördraget är ännu en byggsten i den Europeiska superstaten, som det brukar heta, och stärks i sin övertygelse mot Unionen.

De som vill ha ett Europas förenta stater är lika besvikna över att deras drömmar ännu en gång grusats. De hittar inget beslut om en konstitution som minskar eller upphäver nationalstatens makt, och därmed bekräftas deras förutbestämda ståndpunkt: att medlemsstaterna inte "klarar av att fatta de nödvändiga besluten för EU:s framtid" som det brukar heta, och stärks i sin övertygelse att medlemsstaterna ska kopplas bort, och toppmöten avskaffas.

Men alla vi som kan se att det europeiska samarbetet både har förtjänster och brister, både möjligheter och begränsningar, och som tror att vi både måste utveckla Unionen, och behålla medlemsstaternas beslutanderätt i frågor av vitalt nationellt intresse, tycker att Nicefördraget är en bra kompromiss, trots invändningar mot enskildheter.

Det är en bra kompromiss därför att den tillgodoser våra gemensamma intressen, precis som hela EU-samarbetet, som just bygger på att fred, säkerhet, en fungerande inre marknad, säker mat, hållbar utveckling, är viktigt för alla medborgare i Europa - och vi arbetar ständigt med hur vi på bästa sätt ska nå dessa gemensamma mål.

Det är en bra kompromiss därför att den inte bortser från att vi också har nationella intressen, som i första hand handlar om den oundgängliga demokratiska förankringen genom de nationella parlamenten. Men också om att vi ibland vill göra saker efter vår egen agenda t.ex. inom områden där Sverige har gått före, och vill gå före - även om jag inte tror att man ska överdriva den aspekten: det är inte bara vi svenskar som vill ha välfärd, ren miljö, jämställdhet, säker mat, öppenhet och solidaritet. Och det är ju inte så att vi försvagar dessa områden i Sverige för att de nu är prioriteringar också för EU - tvärtom tjänar också vi på en större internationell samsyn även här.

Det är en bra kompromiss därför att i Nice lyckades EU:s medlemsländer jämka mellan alla sina nationella intressen, och den gemensamma uppgiften att ta det historiska steget för Europas återförening och för en fredlig utveckling på vår kontinent.

Det är detta Nicefördraget handlar om, varken mer eller mindre.  

Regeringskonferensen 2000 hade ett begränsat mandat. Uppgiften var att genomföra de institutionella förändringar som var nödvändiga för utvidgningen, och dessutom på en begränsad tid så att utvidgningen inte skulle försenas. Uppgiften var inte att ändra maktbalansen eller att förenkla fördragen eller skapa en konstitution.

Eftersom utvidgningen är Sveriges allra viktigaste fråga i EU var vi pådrivande för att hitta lösningar.

Och vi uppnådde huvudmålet både för regeringskonferensen och för Sverige: Vi kom överens om de institutionella förändringar som är nödvändiga för att samarbetet skall kunna fungera i en utvidgad union. I förklaringen om unionens framtid slås det entydigt fast att Nicefördraget öppnar vägen för utvidgningen och att nästa regeringskonferens inte skall utgöra något hinder eller förhandsvillkor för utvidgningsprocessen. Nice var en förutsättning för genombrottet i Göteborg, som fastställde att förhandlingarna ska vara avslutade nästa år, och att utvidgningen ska äga rum 2004.

Inför utvidgningen var det givetvis nödvändigt att enas om regler för röstvikt, kommissionens sammansättning och antal platser i parlamentet. Det gällde att bibehålla en rimlig balans mellan medlemsstaternas intressen, och samtidigt skapa förutsättningar för att EU skulle kunna fungera minst lika effektivt som hittills med nästan dubbelt så många medlemsstater.

När det gäller kommissionen var det viktigt för Sverige att vi kunde enas om att ha kvar en ledamot från varje medlemsland, till dess att den förestående utvidgningen genomförts, för legitimiteten i medlemsländerna.

Nu kommer varje land att vid sin anslutning kunna ha en av sina medborgare i kommissionen. När unionen når 27 medlemmar sätts ett tak för antalet. Då skall ett enhälligt beslut fattas om en reduktion av antalet ledamöter och en helt jämlik rotation fastställas, vilket vi tycker är en vettig lösning.

Nicefördraget ger en rimlig balans mellan större och mindre länder. De medlemsländer som förlorar en kommissionär, får viss kompensation i röstviktningen - i likhet med vad vi kom överens om redan i Amsterdam 1997.
Slutresultatet blir att ungefär samma andel av befolkningen måste stå bakom beslut också i fortsättningen - även om jag kan erkänna att det inte är helt enkelt att räkna fram majoritetsreglerna.

Med Nicefördraget blir det lättare att inleda "Närmare samarbete" inom första och tredje pelaren. Det är viktigt inför utvidgningen. "Närmare samarbete" gör det möjligt för grupper av länder att fördjupa samarbetet inom fördragets ramar snarare än utanför. Rätt utformat, kan det stärka sammanhållningen i en utvidgad union.

Nu får vi en större flexibilitet så grupper av minst åtta länder får möjlighet att inom gemenskapen agera för en fördjupning i en mindre krets, men inom våra gemensamma regler och öppet för alla.

Den gemensamma utrikespolitiken förblir just gemensam, precis som vi från svensk sida hävdat. En uppdelning i grupper inom detta område skulle försvaga unionen. Vi har nu säkrat att närmare samarbete inom utrikes- och säkerhetspolitiken enbart kan gälla att genomföra sådant som redan beslutats med enhällighet och under vidmakthållet veto. Alla frågor med militära konsekvenser skall helt undantas från närmare samarbete. Alla sådana beslut kräver enhällighet.

Nicefördraget stärker unionens beslutsförmåga i viktiga politiska frågor.  Kvalificerad majoritet som redan idag är den vanligaste beslutsformen blir ännu tydligare huvudregeln. Det underlättar medborgarnas fria rörlighet och effektiviserar den externa handelspolitiken.

Vi ville gå ännu längre inom områden som socialpolitik, och visering-, asyl- och migrationsfrågor, och det är politikområden som vi kommer att fortsätta driva inför nästa regeringskonferens 2004.

Men vi närmar oss nu en kärna av bestämmelser som rör den nationella suveräniteten där medlemsstaterna i stort sett är överens om att enhällighet fortsatt ska gälla.

Från svensk sida räknar vi skatteområdet till ett av dessa områden. Även för familjefrågor inom civilrätten kvarstår enhällighet, som vi önskade.

Slutligen, mot bakgrund av det snäva mandat som gällde för Regeringskonferensen var det bra att vi redan i Nice kunde enas om att inleda en djupare och bredare debatt om unionens framtid. Det var ett svar på de önskemål om en bredare reform som framförts, och ett erkännande av behovet av att förbättra den demokratiska legitimiteten och öppenheten för att föra unionen närmare medborgarna. Vi ser ju bl.a. på det låga deltagandet i Europaval hur viktigt detta är.

Vi startade framtidsdebatten under svenskt ordförandeskap. I Göteborg kunde alla medlemsländer och flertalet kandidatländer rapportera om att initiativ tagits för att simulera debatten. Men då var de flesta länder inte redo att diskutera förberedelserna inför nästa IGC, än mindre sakfrågorna. Regeringen beslöt ändå att lägga förslag om ett brett organ som skulle föreslå ämnen och alternativa lösningar för nästa IGC 2004, och nu blir det ett sådant konvent. Och nu råder det ganska bred enighet om att debatten måste börja med att beskriva EU:s uppgifter och utmaningar, och inte bara med de institutionella lösningarna.

Redan nästa vecka kommer denna diskussion att föras vidare vid toppmötet i Laeken, som också ska ge sin klarsignal till ett konvent. Konventet ska lägga fram förslag och alternativ utan att binda nationella regeringar och parlament. Det blir ett konvent som följs av en ordentlig paus före regeringskonferensen. Det blir ett konvent med starkt deltagande från kandidatländerna. Och det blir ett stort deltagande av nationella parlamentariker, en fråga där vi hela tiden tryckt på.

Vi tycker att det är viktigt att förberedelserna och debatten inte begränsas till konventet utan blir mycket bredare. Det civila forumet, och i Sverige, 2004-kommittén kommer därför att spela stor roll inför den kommande regeringskonferensen, liksom givetvis riksdagens fortsatta arbete.

Regeringen avser att återkomma till riksdagen med en skrivelse i början av konventet, som en del i förberedelserna inför regeringskonferensen.

Nu ankommer det på riksdagen att godkänna det nya fördraget. Enligt regeringens uppfattning finns mycket goda skäl för att Sverige bör tillträda fördraget.

Avslutningsvis herr talman, en av debattdeltagarna gör sin sista riksdagsdebatt idag. Riksdagen förlorar ett av sina starka namn och revisionsrätten vinner en utomordentlig medarbetare. Tack Lars Tobisson och lycka till!