Den samlade internationella forskningen visar på ett tydligt samband mellan investeringar i infrastruktur och långsiktig ekonomisk tillväxt. När människor och företag vet att tågen går i tid, att varutransporter inte stoppas av bilköer eller dåliga vägar och att kollektivtrafiken fungerar ökar tillväxten i ekonomin och nya jobb skapas.

För låga investeringar i vägar och järnvägar äventyrar Sveriges konkurrenskraft. Det finns starka argument för att statens realkapitalstock, det vill säga värdet av vägar, järnvägar och annat fysiskt kapital, långsiktigt måste växa i minst samma takt som BNP. Skälet är enkelt. Belastningen på det statliga realkapitalet ökar i princip linjärt med aktiviteten i ekonomin, inte minst genom ökande trafikflöden – när trafiken ökar slits infrastrukturen hårdare samtidigt som det blir trängre på vägar och spår.  
 
Vi har låtit Statistiska centralbyrån ta fram beräkningar av värdet på statens real- kapitalstock för år 2010. Tillsammans med Konjunktur- institutets antaganden om kapitalförslitningstakten i statlig sektor samt Finansdepartementets prognoser över statens investeringar är det möjligt att räkna ut hur värdet på statens kapitalstock kommer att förändras under perioden 2011–2015.

Bilden som tonar fram är dyster. Kapitalstockens värde som andel av BNP sjunker från 20 procent år 2010 till 18 procent år 2015. Det innebär att det kommer att byggas upp en betydande infrastrukturskuld under kommande år. För att statens kapitalstock ska hålla jämna steg med BNP-tillväxten krävs det omkring 70 miljarder kronor mer i statliga investeringar, sett över perioden 2010–2014, jämfört med vad som förutspås i regeringens prognoser. De praktiska konsekvenserna av detta är växande bilköer och ännu fler störningar i tågtrafiken, inte minst i våra storstadsregioner.

Regeringens målsättning är att under mandatperioden sälja ut statens kvarvarande aktieinnehav i Nordea, TeliaSonera och SBAB, och använda det frigjorda kapitalet för att betala av på statsskulden. Det skulle inte ta oss en millimeter närmare statens överskottsmål. Tvärtom innebär utförsäljningarna troligen en långsiktig försvagning av det finansiella sparandet, eftersom avkastningen på aktieinnehavet sannolikt skulle vara större än den minskning av ränteutgifterna som kan uppnås genom avbetalning på statsskulden. Det senare påpekades så sent som för några veckor sedan av regeringens eget finanspolitiska råd.

Det skriande behovet av infrastrukturinvesteringar, inte minst i våra storstadsregioner, aktualiserar frågan om hur försäljningsintäkterna från utförsäljning av statliga bolag ska användas. Om regeringen, trots svaga sakliga argument, väljer att hålla fast vid sina utförsäljningsplaner bör intäkterna användas på klokast möjliga sätt. Man kan diskutera om inte åtminstone delar av dem borde gå till infrastrukturinvesteringar.

Våra storstadsregioner har en nyckelroll i den omställning till kunskapsbaserad ekonomi som krävs för att Sverige ska kunna möta den allt hårdare globala konkurrensen. Just investeringar i transportsystemet är ett av de mest kraftfulla verktygen för att understödja tillväxten i våra största städer.

Det finns ett antal nyckelinvesteringar som det brådskar att fatta beslut om och där staten bör bidra såväl finansiellt som organisatoriskt; det handlar bland annat om en utbyggnad av Stockholms tunnelbana, ytterligare en fast förbindelse över Öresund samt kraftigt ökade investeringar i järnvägssystemet, bland annat genom en ny bana mellan Göteborg och Borås via Landvetter flygplats.

Varje större infrastrukturprojekt underställs en samhällsekonomisk kalkyl. Kalkylen belastas med en diskonteringsränta på fyra procent, vilket ganska exakt torde motsvara den långsiktiga statsskuldsräntan.

Alla infrastrukturprojekt som bedöms som samhällsekonomiskt lönsamma ger alltså per definition en högre avkastning än att reducera statsskulden.

Genom hög tillväxt och ökad sysselsättning kommer det under de närmaste åren att finnas utrymme att investera i det som bygger Sverige starkt på sikt. Reformutrymmet måste användas effektivt, där nyttan blir som allra störst.

Regeringens passivitet innebär att samhällsekonomiskt lönsamma investeringar uteblir, att goda möjligheter att skapa långsiktig ekonomisk tillväxt och välstånd försätts.

Frågan är om det i modern tid har funnits en regering som tagit sig an en ny mandatperiod med en så andefattig politisk agenda? Utöver ytterligare något steg i jobbskatteavdraget och fortsatt avbetalning på statsskulden så förefaller idéerna vara slut. Vi socialdemokrater har väsentligt högre ambitioner än så för Sverige.

Tommy Waidelich 

ekonomisk-politisk talesperson