Artikel av Göran Persson och Anna Lindh.

Nu är rätt tid att agera i Mellanöstern

Den unika enighet världens länder visar i kampen mot terrorism bör nu utnyttjas för att förhandla fram fred och rättvisa i Mellanöstern. Nu är rätt tid att göra nystart i fredsförhandlingarna. Statsminister Göran Persson och utrikesminister Anna Lindh skrev en gemensam artikel på Aftonbladet Debatt den 19 oktober.

TERRORISTATTACKERNA I USA den 11 september visade hur sårbara de moderna samhällena är. För att förhindra nya dåd behövs ett brett och globalt samarbete, som involverar underrättelsetjänst, informationsutbyte och insatser mot finansiärer. Denna globala mobilisering mot den internationella terrorismen får inte hindra oss från att samtidigt intensifiera insatserna för fred och försoning i regionala konflikter.

Den farligaste konflikthärden i dag är Mellanöstern. Sedan våldsamheterna blossade upp igen förra hösten har läget ständigt förvärrats. Misstron växer mellan folken. Krisen har skapat en situation som blir allt mer outhärdlig för båda sidor, och som blir allt svårare att vända. Samtidigt kan det finnas en möjlighet nu, med den breda enighet som uppstått efter terroristattentaten, att agera internationellt för att lösa konflikten i Mellanöstern.

När staten Israel upprättades 1948 välkomnades detta varmt runt om i världen, inte minst här i Sverige. Det innebar ju att det förföljda judiska folket äntligen fick en fristad i ett eget land. Men det innebar också att ett stort antal palestinier drevs på flykt. Deras situation förblev länge okänd eller ignorerad av många, och uppmärksammades först på allvar efter ockupationen av palestinska områden 1967.

 Grunden till konflikten i Mellanöstern är det faktum att två folk gör anspråk på samma stycke land. Båda har rätt att leva i fred och säkerhet, i erkända stater där. Det som måste till är en lösning som erkänner denna rätt för både israeler och palestinier. En sådan lösning kan bara nås genom förhandlingar.

  Den svenska arbetarrörelsen har länge varit djupt engagerad i arbetet för fred i Mellanöstern. Vi har strävat efter att bygga upp goda relationer med både palestinier och israeler, och försökt skapa förutsättningar för fördjupad samverkan mellan parterna. Grunden för vår politik är folkrättens principer om rätt till självbestämmande, om förbud mot förvärv av territorium med våld, om fredlig lösning av tvister och om respekt för de mänskliga rättigheterna. Vi stöder FN:s säkerhetsråds resolutioner 242 och 338 och erkänner palestiniernas rätt att bilda en egen stat vid sidan av Israel, med säkra och erkända gränser för båda parter.

Under det svenska ordförandeskapet i EU stod Mellanöstern högt på dagordningen. Strävan att samla EU:s medlemsstater till ett gemensamt förhållningssätt väckte gehör och respekt. Därmed fick unionens ställningstaganden ökad tyngd, vare sig det gällde Israels bosättningspolitik och utomrättsliga avrättningar eller palestinska terroristattacker. Ett tydligare samarbete med USA och FN inleddes också under denna tid.
 
 NÄR EHUD Baraks Labour-regering tillträdde i juli 1999 ökade förhoppningarna om konstruktiva förhandlingar med bestående resultat. På svensk sida kunde vi för första gången på länge inleda ett förtroendefullt samarbete med en israelisk regering. Våra nära kontakter med båda parterna gjorde det möjligt att bistå dem i deras förhandlingar. På Harpsund förhandlade Israels Shlomo Ben-Ami direkt med palestiniernas Abu Ala. Liksom senare i Camp David och i Taba behandlades alla de besvärliga knäckfrågorna. Med kännedom om hur nära parterna till slut kom varandra i Taba ¡V med ett möte i Stockholm inplanerat ¡V kan vi inte annat än konstatera att det endast är förhandlingsvägen som resultat kan nås. Tyvärr har de senaste månaderna karaktäriserats av allt annat än förhandlingar.
 
 I FEBRUARI i år valdes Ariel Sharon till Israels premiärminister. Han vann valet med löfte om en politik som skulle garantera det israeliska folket säkerhet. Men så har inte blivit fallet. I takt med att konflikten mellan Israel och palestinierna har förvärrats har tvärtom osäkerheten i Israel ökat. Stridsvagnar och attackhelikoptrar har allt oftare kommit till användning. Gång på gång har nya motiv för att uppskjuta kontakterna med palestinierna redovisats. Ändå vet vi att så länge konkreta förhandlingar mellan israeler och palestinier pågick, var antalet terrordåd i Israel betydligt färre än sedan valet i februari. Så har även varit fallet sedan samtalet mellan Yassir Arafat och Shimon Peres inleddes den 26 september.

Situationen på Västbanken och i Gaza blir allt värre för var dag som går utan reella förhandlingar, vilket innebär att hoppet om fred blir allt avlägsnare. För palestinierna leder avspärrningar och utegångsförbud till att rörelsefriheten inskränks och att en normal livsföring blir omöjlig. I de ockuperade områdena råder social misär, korruption och utsatthet. Hoppet om en framtid i mänsklig värdighet håller på att försvinna.

 Även för israelerna blir livet allt svårare. Det besinningslösa mordet på turistministern Zeevi, bombattackerna i Tel Aviv, i västra Jerusalem och i Haifa sprider känslan av att ingen kan gå säker. Den ekonomiska utvecklingen påverkas negativt, utlandsinvesteringarna sjunker och bruttonationalprodukten faller. Unga och välutbildade lämnar landet, och turisterna uteblir.
 
 DET ÄR uppenbart att det inte finns någon militär lösning på denna konflikt. Lösningen måste sökas i dialog och fredliga förhandlingar, med utgångspunkt från vad som åstadkommits tidigare. Även den amerikanska regeringen sätter nu press på både israeler och palestinier för att fredsprocessen skall kunna startas om. Som förste amerikanske president uppges George W Bush vara beredd att ställa sig bakom en självständig palestinsk stat, liksom även Tony Blair nyligen har gjort.

 Mot denna bakgrund är det hög tid att göra en nystart i fredsansträngningarna. Grunden är redan lagd genom Mitchell-rapporten, som har fått ett mycket brett stöd och som kan sättas i verket omedelbart.

I arbetet för detta borde det nu gå att snabbt finna former för samverkan mellan de mest engagerade. Dessa inkluderar USA och Förenta nationerna, liksom EU och Ryssland. I Mitchell-planen finns de konkreta stegen mot en hållbar fredsuppgörelse: