Jag vet inte om ni brukar titta på Kalle Anka på julafton. Då har ni säkert sett inslaget med Robin Hood. Ni vet, där han smyger in hos den sovande kungen och stjäl påsarna med guldpengar. Till och med den som kungen har under huvudkudden. Det är då ormen i vaggan vaknar, men det är redan för sent och kärran med allt guldet är redan på väg till de fattiga i Sherwood-skogen.

Så kan det gå till i sagan, i den bästa av världar. De flesta av oss vet dock att det är en betydligt svårare uppgift att åstadkomma rättvisa mellan rika och fattiga i den verkliga världen.

Fast inte alla. Många av WTO: s argaste kritiker tycks tro att vi lever i den andra sortens värld; den bästa av världar. Där det bara är att kräva att de rika ska dela med sig, så blir det så.

Jag tycker det är en alldeles för glättig attityd.
Jag är inte nöjd med tillståndet och förhållandena på vår jord. Men i min handelsministervärld finns inga hjältar, ingen Robin Hood att ropa på.
Det är mest grått och ofta ganska kämpigt vardagsarbete. Framstegen är ibland mikroskopiska och svårigheterna otaliga.

Då och då sker ett ordentligt genombrott, som när vi under vårt EU- ordförandeskap lyckades få igenom beslutet att ta bort alla tullar för världens fattigaste länder.

Våra vapen i kampen för en bättre värld är förhandlingar och överenskommelser. Lagar och regler. Morötter och piskor. Steg för steg, med kompromissen som metod.

Det internationella  handelssystemet är omodernt och orättvist, det behöver utvecklas och förbättras, och det kan bara ske genom en ny förhandlingsrunda.

För mig är det grundläggande att varken Världshandelsorganisationen, WTO, eller en ny förhandlingsrunda är några självändamål. De är bara instrument, mer eller mindre effektiva, mer eller mindre demokratiska allt beroende på vad vi medlemsländer gör det till.

      *

Jag, som socialdemokrat och svensk handelsminister vill ha en rikare, rättvisare och mänskligare värld. Därför vill jag också ha en ny förhandlingsrunda inom ramen för WTO. Låt mig ge ett exempel som är hämtat ur tidskriften World Economy;  

En runda som innebär en halvering av handelshindren i världen skulle för ett land som Indien ge välfärdsvinster på 10 miljarder US dollar - 100 miljarder kronor - vilket kan jämföras med deras totala varuexport som 1999 var 37 miljarder dollar. Indien har tullar som ligger bland de  högsta i världen.

Men minskade handelshinder är bra också för Sverige. Om handelshinder i andra länder togs bort vore livet bra mycket enklare för våra företag som skulle kunna sälja mer och skapa fler jobb. Flera av våra viktiga marknader, som Norge, USA, Polen och Brasilien, har omfattande hinder för vår export.

Ett exempel som jag brukar berätta om är IKEA och köttbullarna. På alla IKEA-varuhus runt om i världen serveras svenska köttbullar. Utom i Oslo. I Norge är tullarna på importerade köttbullar höga.  Kilopriset på vanliga djupfrysta blå-vita är långt över hundra kronor kilot.
För att inte tala om de orimliga hinder för svenskt stål som USA är på väg att genomföra.

                                                       *

Våra kollegor på UD i Australien har räknat ut att en halvering av handelshindren skulle innebära globala välfärdsvinster på sammanlagt 400 miljarder US dollar per år. Det är lika mycket som om hela Kanada skulle läggas till världsekonomin.

Men det räcker givetvis inte med att göra världen rikare. Jag vill också ha mer rättvisa. Obalanserna mellan rika och fattiga måste rättas till. Precis som jag vill ha ett jämlikt Sverige vill jag ha en jämlik värld.

Världshandelsorganisationen är en demokratisk organisation, åtminstone i den meningen att varje medlem har en röst. Besluten fattas i konsensus.
Det kan jämföras med FN där de viktiga besluten fattas i säkerhetsrådet, där de fem gamla stormakterna har vetorätt. I WTO sitter alla länder i säkerhetsrådet, alla medlemmar har vetorätt, inte bara USA och några till.  

I praktiken avspeglar givetvis WTO den obalans som råder i världen.
Från början dominerades alla internationella handelsförhandlingar av industriländernas intressen. Idag är två tredjedelar av medlemmarna utvecklingsländer och det måste självklart påverka agendan.

Fortfarande finns mycket att göra, särskilt viktigt är det att svaga länder får stöd att bygga upp kapacitet och expertis. Sverige ger årligen flera miljoner till den typen av tekniskt bistånd via WTO och FN-organet UNCTAD.

För att råda bot på obalanserna mellan fattiga och rika måste de fattiga få mest. Det är här det skulle vara bra att ha en Robin Hood. I praktiken är det dock så att ska de fattiga få något alls, måste en förhandling bli av.

Agendan måste vara bred och ha med de frågor som är viktiga för både utvecklingsländer och i-länder. Det kan man tycka är orättvist. Men det är villkoren i verklighetens värld. Om vi bara sitter och väntar på att den rika världen ska lära av Robin Hood, ja då lär utvecklingsländerna få vänta. Tyvärr.

Att det vi gör i WTO måste bidra till tillväxt, utveckling och rättvisa - det
tror jag inte är särskilt kontroversiella ståndpunkter.

Däremot är det många som menar att jag har fel när jag anser att WTO också ska användas för att skapa en mänskligare värld. Många tycker att WTO ska syssla med handel, inget annat.  Men, en allt öppnare handel sker inte i ett vakuum.

Många människor förnekas idag sina mänskliga rättigheter på arbetsplatserna. Konsumenter ställer högre krav på att kunna köpa miljömärkta varor. Handel och arbetsvillkor hänger ihop. Handel och miljö likaså.

För mig är det självklart att WTO ska vara med och bidra till förbättringar. Men, de flesta utvecklingsländer har en helt annan uppfattning.
De är oroade för att arbetsvillkor och miljö kan bli förevändningar för
i-ländernas protektionism.

Därför är det upp till oss att övertyga om att det inte stämmer. För deras oro är berättigad; den rika världen har hittills inte levt upp till sin egen retorik om hur bra det är med frihandel. Det är hög tid att vi börjar bete oss som om vi tror på vad vi säger.

                                                       *
Om två veckor möts WTO-ländernas ministrar i Qatar för att fatta beslut om att inleda en ny förhandlingsrunda. Vi vet inte idag om det blir ett positivt beslut eller inte. Vi vet inte heller om det blir en tillräckligt bred dagordning för att alla ska få sina intressen tillgodosedda.

Jag är rädd för en förhandling med bara ett fåtal frågor på agendan. Då ökar risken att rundan inte ger något större resultat. Och det vore ett förfärligt slöseri med värdefull tid.

Det blir inte katastrof om mötet i Qatar misslyckas med att starta en runda, men det innebär att världen och framför allt de fattiga länderna går miste om en möjlighet.  
De rika och starka klarar sig alltid, de hittar andra alternativ. Men det blir svårare för de fattiga och svaga, de har inga andra alternativ än status quo och det duger inte för mig.