Efter samtal med president Kim Dae Jungs högra hand, statssekreteraren Kim Han Jung, skriver de i dag om effekterna på en av jordens potentiellt farligaste väpnade konflikter.

Friden är påtaglig när vi vandrar upp för den breda väg som leder fram till Blå huset, presidentpalatset i Söul, Sydkorea. Palatset är en imponerande byggnad i klassisk asiatisk stil med ett lysande blått tak. Tusentals blommor och gamla pinjeträd förstärker skönheten. En utmärkt inramning för de väntande samtalen om solskenspolitiken, som blivit namnet på försonings- och fredsprocessen på Koreahalvön.

Blå huset är arbetsplats för Sydkoreas president, Kim Dae Jung. Här arbetar också presidentens högra hand, statssekreterare Kim Han Jung. Det är med honom vi talar om solskenspolitiken, och de prövningar som den just nu utsätts för, både inrikes- och utrikespolitiskt.

Ovanför Kim Han Jungs soffa hänger en stor bild med de båda koreanska ledarna sida vid sida. För två år sedan var detta en fullständigt omöjligt tanke.
Ändå är det ett bekymrat samtal. Risken är just nu påtaglig att solsken förbyts till oväder över Koreahalvön. En huvudanledning är att den nya administrationen i USA till en början inte velat stödja solskenspolitiken, till skillnad från president Clinton.

De konservativa partierna i Sydkorea utnyttjar misstron mot Nordkorea och röstade helt nyligen bort den minister som varit arkitekten bakom Kim Dae Jungs politik.

Istället för att satsa på tolerans och öppenhet, om än i mycket begränsad skala, finns en risk att klockan vrids tillbaka i den fredsprocess som nu under de senaste två åren nått framgångar som ingen kunnat vänta sig. Fiendebilder cementeras, extremismen får en grogrund.

Kim Dae Jung har med små medel försökt lätta på de restriktioner som sedan decennier gäller för människorna på den koreanska halvön: de får inte träffas, de får inte skriva brev till varandra, de får inte ens uttala sig på ett sätt som kan tolkas positivt för den andra sidan. Misstron och förbuden är ömsesidiga. Solskenspolitiken har varit receptet som fått i gång fredsprocessen på Koreahalvön. Den vilar på tre ben:

• För det första, icke aggression - Sydkorea intygar att man inte på något sätt ämnar absorbera Nordkorea.
• För det andra att Sydkorea upprätthåller en militär kapacitet att möta ett eventuellt angrepp från Nordkorea.
• För det tredje att på alla områden stimulera och uppmuntra till kontakter, relationer och utbyten med Nordkorea.

Att Kim Dae Jungs politik har varit ett avgörande bidrag för att få i gång processen mot fred och försoning visas bland annat av att Nobelpriskommittén gav honom fredspriset förra året.
För socialdemokratin är det angeläget att stödja Kim Dae Jungs solskenspolitik. Sverige har ett internationellt sett unikt och historiskt engagemang på Koreahalvön. Under det svenska ordförandeskapet gjorde statsminister Göran Persson en politiskt viktig och historisk resa till det slutna Nordkorea.
Dörren öppnades till EU. EU-länderna hade dessförinnan inte varit eniga om ett förhållningssätt till Nordkorea. Sverige visade vägen inom EU, och USA följde snart efter och förklarade att man ville fortsätta samtalen om samarbete. Sverige har en fortsatt roll att spela.
Såväl från Nord- som Sydkorea framför man önskemål om fortsatt engagemang från svensk sida. Det är viktigt att stödja progressiva demokratiska krafter i Sydkorea.
I Kwanju har människorna direkta erfarenheter av att kämpa för demokratin mot en diktatur. Young Kyou Youn, i Sydkorea en legendarisk demokratikämpe, säger:
 - Vid massakern här i stan 1980 räknade jag personligen till 1 245 döda kroppar. Vi kämpade mot militärdiktaturen. Vi ville ha demokrati och rättvisa i Sydkorea. Militären utsatte oss för tortyr, fängelse och diktatur. Kim Dae Jung dömdes till döden.
 
VID MINNESMÄRKET över massakern pekar Young Kyou Youn ut tortyrcellen där han satt. Den kvinnliga politikern Ahn Seong-Rye brister i gråt. Hennes man överlevde inte. Young Kyou Youn säger:
 - Vår egen demokrati, som vi kämpade oss till 1987, är inte perfekt. Och vi måste fortsätta fredsprocessen med Nordkorea. Det handlar inte om hämnd, det handlar om att bygga för en framtid med hopp, mänskliga rättigheter och demokrati, på hela Koreahalvön.
Tiden är nu knapp för progressiva demokratiska krafter i Sydkorea och för solskenspolitiken. I december nästa år går president Kim Dae Jungs mandatperiod ut och han kan därefter inte bli omvald.
Processen bärs självfallet inte fram av en person allena, men som modig vägvisare och beslutsam politiker har han brutit mark som kan leda fram till slutlig försoning och fred mellan Nord- och Sydkorea. Men ingen politiker når framgång utan starkt stöd. I en orolig tid bör vi ge honom det stödet.
Efter besöket i Blå huset återvänder vi till vårt hotell och möts av fasansfulla bilder på CNN. De ofattbara bilderna på planen som medvetet styr rakt på World Trade Center.
De mentala svallvågorna efter attentaten i USA sprider sig också hit till Koreahalvön.
På vilket sätt kommer försoningsprocessen på Koreahalvön att påverkas?
Kommer Nordkorea åter sluta sig eller kommer Kim Dae Jungs engagemang att kunna fortsätta?
I våra ögon blir den politik som Kim Dae Jung försöker föra alltmer angelägen. Han försöker få två folk, som tidigare levt i ett sammanhållet land, att återigen se varandra som riktiga människor med tolerans och medkänsla.
Inte som två karikatyrer av ideologier, en kommunistisk och en kapitalistisk människosort, som ska bekämpa varandra genom militärer, spioner, förtryck och censur.

Den rättmätiga avskyn och vreden över terrorattackerna i USA får inte leda till att vi själva sluter oss inne i rädsla och låter misstro ta överhand över försoning. Den demokratiska världen bör stå för det öppna samhällets styrka. Att satsa miljarder dollar på att bygga upp missilförsvar kommer inte heller att skydda fria samhällen mot extremistattacker. Att använda diktatur i Nordkorea som motiv för detta är fel väg.

Som demokrater tror vi på mänskliga rättigheter, tolerans och frihet. Vi måste fortsätta vår strävan för dessa värden. Hård kritik mot diktaturer som i Nordkorea får inte innebära att avståndet ökar till det isolerade och förtryckta folket. Muren i Europa föll, inte med vapen utan efter långsiktig demokratisk påverkan. Samma sak kan ske på Koreahalvön.

Ann Linde, internationell sekreterare
Kent Härstedt, Riksdagsledamot

Publicerad i Aftonbladet 2001-09-28