Idag kommer statsminister Fredrik Reinfeldt till Kina. Då måste han våga vara obekväm och lyfta fram enskilda fall för att göra det tydligt för de kinesiska ledarna att omvärlden följer deras öde. Tidigare svenska statsministrar, både socialdemokratiska och borgerliga, har gjort så, skriver socialdemokraternas partiordförande Mona Sahlin och partiets utrikespolitiske talesman Urban Ahlin.

Inför valet 2006 utlovade de borgerliga partierna i sitt gemensamma valmanifest att de skulle agera ”hängivet” och att de skulle vara en ”tydlig röst för demokrati och de mänskliga rättigheterna”. De lovade att följa en tydlig svensk tradition som har starkt stöd i befolkningen.
Men vad är det statsministern visar upp när det kommer till handling? Vi ser ett tydligt mönster. Statsminister Fredrik Reinfeldt tog varken upp situationen på Guantánamo under sitt samtal med president Bush eller fallet med den svenska fången Annika Östberg med guvernör Schwarzenegger.

I samband med det kinesiska statsbesöket i Sverige förra året vidhöll statsministern en olycklig inställning att det inte var hans uppgift att ta upp enskilda fall i samtal med andra länders ledare. Varken Carl Bildt eller Fredrik Reinfeldt har kritiserat USA:s förhörsmetod med så kallade skendränkningar.

Att stämma in i den internationella kören av kritik mot Vitryssland, Zimbabwe och Kuba har regeringen inga problem med. Men rädslan för att sjunga solo mot stormakterna är påfallande. Den svenska rösten försvagas om vi behandlar länder olika på grund av deras storlek.

Vi socialdemokrater kräver att Fredrik Reinfeldt under sina samtal med de kinesiska ledarna tar upp situationen i Tibet och fyra kända enskilda fall: Hu Jia, Ye Guozho, Chen Guangcheng och Yang Chunlin. Det är fyra uppmärksammade fall, som Amnesty International följer noga och arbetar med att synliggöra. Vart och ett är exempel på när de kinesiska myndigheterna kränkt mänskliga rättigheter.

Allmänt hållna fraser kan nästan alla skriva under på. Men Fredrik Reinfeldt måste också våga vara obekväm och lyfta fram enskilda fall för att göra det tydligt för de kinesiska ledarna att omvärlden följer deras öde. Tidigare svenska statsministrar, både socialdemokratiska och borgerliga, har gjort så när de träffat såväl kinesiska som andra länders ledare. Att inte ta upp fallen skulle innebära ett trendbrott i svensk utrikespolitik.

Fredrik Reinfeldt vill att enbart klimathotet skall avhandlas i Kina, vilket var precis samma argument som han använde för att slippa ta upp svåra frågor med USA:s president förra året. Vi förutsätter att statsministern klarar av att ta upp mer än ett ämne med Kinas ledning.
Vi vill också påminna om att ett av de uppmärksammade fallen rör aktivisten Hu Jia, som är en av de personer som byggt upp Kinas miljörörelse. Trots omvärldens protester fick Hu Jia tre och ett halvt års fängelse. Klarspråk om de mänskliga rättigheterna hindrar inte en diskussion om klimatförhandlingarna. Tvärt om – de stärker varandra.

När Kina fick OS möttes detta av stark kritik men också förhoppningar om att världens uppmärksamhet därmed skulle riktas mot förhållandena i Kina och att detta skulle bidra till en positiv utveckling för de mänskliga rättigheterna. Vi stödjer denna hållning och fäster stor förhoppning vid att öppenhet och kontakter successivt skall förändra Kina i grunden.
Nu verkar istället förtrycket inför OS ha hårdnat. Protesterna i Tibet slogs ned med våld, villkoren har hårdnat för människorättsförsvarare och medan myndigheterna putsat Pekings fasad inför OS har tusentals människor gripits, tvingats bort eller placerats i omskolningsläger.
Som situationen ser ut idag när det gäller mänskliga rättigheter i Kina och händelserna i Tibet anser vi att det är rimligt att överväga en politisk bojkott av OS-invigningen för att behålla trycket på de kinesiska ledarna. Att redan nu sätta ner foten, stänga dörren och utesluta olika handlingsalternativ är oklokt. Kina har fortfarande en möjlighet att förbättra respekten för de mänskliga rättigheterna. Låt oss använda tankarna på bojkott och andra påtryckningsmedel för att driva på för en mer positiv händelseutveckling i Kina och i Tibet.

Mona Sahlin, partiledare (s) 
Urban Ahlin, utrikespolitisk talesman (s)