2006-09-05: Artikel publicerad på DN Debatt

Politiskt ledarskap rör sig, med Olof Palmes ord, i skärningspunkten mellan drömmen och slitet. Politiskt engagemang tar sin utgångspunkt i drömmarna om hur samhället borde vara. Men den praktiska politiken förs i det samhället som är, med de begränsningar och hinder som verkligheten sätter upp.

Politik är en ständig balansgång mellan det önskvärda och det nödvändiga. De egna värderingarna är den kompass man behöver för att ta ut färdriktningen. Men det är verkligheten som ritar kartan över den mark man har att ta sig fram över.

Politiskt ledarskap kräver därför både en klar uppfattning om vad man vill och en realistisk analys av verkligheten. Politik är inte att skriva önskelistor över hur världen borde se ut, och tro att det också förändrar världen.

Därför följde jag intresserat Fredrik Reinfeldts uttalade avsikt att förändra moderaterna - en strävan som tycktes mig präglad av både en tydlig vilja och en genomtänkt samhällsanalys. Jag vet av egen erfarenhet hur krävande denna typ av internt förändringsarbete kan vara, så det var med viss respekt jag noterade den målmedvetenhet varmed Reinfeldt föreföll gå till verket.

Jag kan däremot inte påstå att jag imponerats av hans försök att framställa moderaterna som ett arbetarparti. Hela deras ekonomiska politik bygger på tanken att ökad sysselsättning kräver försämrade arbetsvillkor på stora delar av just arbetarnas arbetsmarknad. Förslagen betyder sammantaget att ojämlikheterna i arbetslivet växer. Inget verkligt arbetarparti skulle formulera en sådan politik.

Men jag uppfattade Reinfeldt som en företrädare för en modern konservatism, förvisso baserad på intressena hos företagarvärlden, men rationell i sin syn på de skattefinansierade tjänsternas betydelse för både välfärd och ekonomi, och befriad från nyliberalismens verklighetsfrämmande teorier.

I detta skymtade möjligheten av en mer konstruktiv diskussion över blockgränserna om hur dagens faktiska reformutrymme ska kunna användas på det sätt som är mest strategiskt med tanke på de stora utmaningar, som samtidigt väntar inför framtiden.

Nu börjar dock Reinfeldts hållning kännas både otydlig och instabil. Han verkar ha uppenbara svårigheter att veta vilka hans åsikter i centrala frågor egentligen är.

Turerna om fastighetsskatten, exempelvis, går knappast ens att följa.

Först dök idén upp, någonstans inom alliansen, att avskaffa den statliga fastighetsskatten och ersätta den med en form av kommunal avgift, utan detaljer om utformning och utan förslag till hur inkomstbortfallet för staten ska ersättas.

Sedan kom Reinfeldt med några olika förslag till finansiering, som försvann lika snabbt som de dök upp.

För dagen gäller bara att frågan ska utredas.

Så här får ledande politiker inte handskas med frågor av avgörande betydelse för både statens finanser och hushållens ekonomi. Väljarna har rätt till besked, på både den ena och den andra punkten.

Men virrigheten i hanteringen väcker också allvarliga frågor om styrkan i Reinfeldts ledarskap.

För antingen är det så att han faktiskt inte har någon klar uppfattning i frågan, och det är illa nog. Eller också vill han egentligen inte sänka fastighetsskatten, eftersom det strider mot hans huvudlinje att det bara är skatter som påverkar arbetsmarknaden som ska sänkas.

I så fall har han, på en mycket central punkt, inte förmått hävda sin linje mot mer traditionella krafter inom borgerligheten.

Samma sak gäller om den egendomliga inkonsekvensen att vilja införa kommunala vårdnadsbidrag för barn upp till tre år - samtidigt som man hårt driver linjen att "bidragsberoendet" måste minska och att alla socialförsäkringarna måste anpassas till kravet att få ut så många som möjligt i arbete! Även här verkar Reinfeldt ha blivit överkörd av mindre förnyelsebenägna grupper i borgerligheten.

Och ännu en ofinansierad reform läggs till de tidigare.

Men det mest häpnadsväckande är hans besked till de moderata valarbetarna att vad än socialdemokratin föreslår skall moderaterna föreslå litet mer.

Eller i klartext: andra ska bestämma politiken åt moderaterna. Det som gäller är inte någon egen linje, bara anpassning till motståndaren. Var finns här den egna viljan och den egna kompassen?

Och var finns respekten för samhällsekonomin, om man utfäster sig att ständigt bjuda över vad andra föreslår?

Jag har två gånger varit med om att städa upp efter borgerliga regeringar, vars oförmåga att hålla ihop de olika delarna av sin politik slutade med rejäla krascher.

Det är med viss förskräckelse jag i årets valrörelse tycker mig känna igen samma tecken på generösa reformåtaganden kopplade med ofinansierade skattesänkningar.

Ingvar Carlsson