Är det svårare i dag för politiker att komma till tals på arbetsplatserna? Vi har inga vetenskapliga belägg för att så är fallet, men erfarenheter visar att arbetsplatser allt mer fjärmas från det viktiga politiska menings- och tankeutbytet som är demokratins livsnerv.

Frågan om rätten till politisk information och opinionsbildning på arbetsplatsen ska garanteras genom lagstiftning har utretts flera gånger. Ämnet är nu åter aktuellt då regeringen nyligen överlämnat en skrivelse till riksdagen.

Vi tror i likhet med vad som sägs i skrivelsen ? att det inte finns några enkla genvägar för att skapa debatt och politiskt engagemang. Endast genom politiskt och fackligt folkrörelsearbete kan vi höja den politiska temperaturen på arbetsplatserna.

Låt oss klargöra varför vi anser att lagstiftning inte är en framkomlig väg: Först av allt vill vi lyfta fram att politisk information och diskussion med anställda fungerar väl på många arbetsplatser. Men liksom många partikamrater har vi själva erfarenhet av att bli nekade tillträde till arbetsplatser.

Vi förstår att det ofta är stressigt, mycket ska göras under en arbetsdag och att det därför kan vara svårt att hinna med politiska möten. Men på sikt är det en oroväckande utveckling att anställda fjärmas från dialog och diskussioner. Ett öppet arbetsliv är avgörande för en fungerande demokrati. Möjligheten att få delta i politiska samtal kan vara utslagsgivande för viljan att rösta i politiska val.

Valet till Europaparlamentet förra året är ett varnande exempel. Det låga valdeltagandet föregicks av en ljum valrörelse där de flesta arbetsplatser stod utanför. Visserligen brukar inte europafrågorna locka till engagemang, men varningsklockorna tickar. Vi ser en tendens, om än svag, att röstandet i de traditionella politiska valen minskar något.

För socialdemokratin är detta särskilt allvarligt. Om vi ska göra ett bra val 2006 måste vi söka stöd för vår politik och våra hjärtefrågor ute på arbetsplatserna. Vi får inte glömma bort de nya fackliga förtroendevalda. Deras insatser betyder mycket för att vi ska få till många bra politiska möten och samtal.

Varför tror vi då inte att lagstiftning kan vara en bra hjälp? Visst, kan det många gånger vara tryggt att ha en lag att luta sig mot, men i det här fallet är det inte enkelt. Under den process som lett fram till skrivelsen har vi tillsammans vänt och vridit, vägt nackdelar och fördelar och slutligen kommit fram till att en lagstiftning är förknippad med många avigsidor.

Vi tänker bland annat på vem som ska bestämma om ett visst politiskt parti får bedriva opinionsbildning på arbetsplatsen? Hur ska vi förhålla oss till främlingsfientliga rörelser? Om vi lagstiftar kan vi knappast hålla dem utanför det demokratiska rummet.

Vi måste också ha respekt för att anställda kan vilja slippa ta del av politisk propaganda. Vi är däremot övertygade om att en fri debatt och information är viktiga verktyg för att bemöta ideologier som bygger på en odemokratisk människosyn. Vi politiker och fackligt förtroendevalda måste hjälpas åt att ta den diskussionen.

Nästa valrörelse kommer förmodligen att bli den tuffaste på mycket länge. Våra borgerliga motståndare har redan gått samman i en allians för maktskifte, med stora försämringar för löntagarna på dagordningen. De lär knappast vara intresserade av att löntagarfrågorna sätts i fokus.

Tvärtom, moderater och folkpartister har allt att vinna på ett lågt valdeltagande, där arbetsplatserna står utanför. Låt dem inte lyckas. Genom folkrörelsearbete är vi många som kan hjälpas åt för att höja den politiska temperaturen på arbetsplatserna, redan nu.

Hans Karlsson, arbetslivsminister
Ronny Olander, s-ledamot arbetsmarknadsutskottet
Laila Bjurling, s-ledamot arbetsmarknadsutskottet
Bengt Silfverstrand, oppositionsråd (s) Höganäs, f d riksdagsledamot