(Det talade ordet gäller.)

Tack för möjligheten att få komma hit och tala med er om de viktiga äldre- och välfärdsfrågorna. Många av er minns era föräldrar, far- och morföräldrar, längre tillbaka i tiden än vad jag gör. Ni minns hur det då ofta var en fråga om att överleva fram till ålderdomen, ni minns den nöd och det armod som sen tyngde resten av livet. Inte för alla, men för många, alldeles för många.

När socialdemokratin fick regeringsansvaret på 30-talet hade man en gigantisk uppgift framför sig. Det handlade om att ta ansvar för ett av Europas fattigaste länder, där statarsamhället fortfarande levde kvar, och försöka att utveckla detta fattiga land för folkflertalets bästa.

Det handlade först och främst om att bekämpa massarbetslösheten, skapa fler jobb och tillsammans med fackföreningsrörelsen trygga rimliga arbets- och anställningsvillkor för arbetarklassen. Kampen på arbetsplatserna och den politiska striden var hård.

I fokus kom tidigt att stå bilden av det goda samhället, av folkhemmet. I detta arbetar vi mot gemensamma mål, är ansvarsfulla och tar hand om varandra. Alla syns, alla behövs. Var och en bidrar efter sin förmåga, alla får vara med och skörda frukterna. De som behöver mest stöd ska få det.

Dessa i grunden enkla men för många självklara tankar är enligt min mening lika betydelsefulla och styrande idag, även om samhället med dess möjligheter och problem ser annorlunda ut än det gjorde på 30-talet. Dessa tankar, i själva verkets socialdemokratins grundvärderingar, genomsyrar fortfarande folkflertalet; det är ju en förklaring till varför vi har en så lång tid av regeringsmakt bakom oss. T.o.m. moderaterna tycks nu ha insett att man inte kan framstå som motståndare till dessa värderingar! Att sedan deras politik fortfarande är det är ju en annan sak.

Grunden för folkhemmet är arbete. Rätten till ett eget arbete så att man kan försörja sig och sin familj. Sett över tiden har vi här lyckats fantastiskt bra jämfört med de flesta länder. Ser vi tillbaka har det funnits svackor. Det kan väl knappast vara en tillfällighet att dessa alltid tycks ha kommit under en tid då andra partier har lett landet. Det är tur att de ha varit så få!

Vi har också under de senaste åren varit inne i en svacka beroende på en period med en negativ utveckling i världsekonomin, även om vi klarat oss bättre än de flesta länder. Vi har en stark tillväxt, vi säljer våra produkter mer än någonsin till övriga världen och regeringen satsar nu hårt på att ta tillvara konjunkturuppgången och få ner arbetslösheten och öka sysselsättningen. Det gäller att skapa framtidstro bland våra ungdomar och då är utbildning, arbete och bostad grundläggande. Det drömde ni och jag om en gång i tiden och det gör ungdomarna också idag.

Varför är då arbete grunden för folkhemmet? Varför kan vi inte, som något parti vill, införa medborgarlön och på så sätt lösa allas vår försörjning? Med er erfarenhet vet ni bättre än de flesta varför det inte går.

Det går inte att dela och äta en tårta innan man bakat den! Det går inte heller för staten att dela ut välfärd i form av förmåner, rättigheter och bidrag innan man får in inkomster genom skatter och avgifter som räcker till. Gör man det hamnar man snart i händerna på långivarna, vilket kan bli mycket smärtsamt som vi sett i det förflutna.

Skatter och avgifter flyter in i statskassan från alla dem som arbetar, betalar skatt eller olika avgifter. Ju fler som arbetar desto bättre. I Sverige har vi en hög andel av befolkningen i arbete, vilket lägger en bra grund för folkhemmet. Men det räcker inte med det.

Genom vårt sätt att bygga upp välfärdsstaten har vi också lyckats motivera en majoritet av svenska folket att bidra med högre skatter och avgifter än man lyckats med i många andra länder. Härigenom lyckas vi bygga en stor gemensam tårta att fördela, snarare än att några ska baka sina egna och strunta i andra.

För faktum är att vi på detta sätt med den generella välfärden lyckas väva samman vår trygghet till en gemensam angelägenhet, uppnår vi många goda fördelar. Generella välfärden är stabil för den omfattar både rättigheter och skyldigheter, den ger mest skydd för de mest utsatta och ger frihet eftersom den inte låser in människor i ett beroende.

För mig som socialdemokratisk minister är det oerhört viktigt att slå vakt om vår välfärdsmodell så att den också i framtiden får stöd av folkflertalet. Innan jag närmare går in på den svenska välfärdsmodellen vill jag dock säga ytterligare några ord om kopplingen mellan arbete och välfärd. Vår välfärd bygger på att en stor andel av den arbetsföra befolkningen är i arbete. Det är dess styrka, men också dess svaghet.

När vi hamnar i en djup svacka, som vi gjorde i början av 90-talet, får vi snabbt galopperande underskott i statsbudgeten. Vi måste då spara och det drabbar alltid de sämst ställda hårdast. Därför försöker vi skapa fler jobb men också skapa trygghet i statsbudgeten över konjunkturcyklar.

Ett annat allvarligt problem är när den yrkesverksamma åldersgruppernas andel av befolkningen minskar. Detta upplever nu många länder i Europa. Det betyder att relativt sett färre i arbete ska försörja dem som inte arbetar. Tårtan ska bakas minst lika stor, men av färre händer. Så är det i Sverige nu. Färre ungdomar kommer in på arbetsmarknaden än som lämnar den med ålderns rätt.

Därför försöker vi med en långsiktig, bra familjepolitik uppmuntra unga människor att skaffa barn. Det gör vi med hyggliga barnbidrag, barnomsorg, föräldraförsäkring och ett barntillåtande arbetsliv. Vi måste bli bättre på att stoppa diskriminering och utanförskap. Vi måste förhindra att människor slås ut i förtid från ett tufft arbetsliv. Vi måste se till att människor med funktionshinder har samma möjligheter som andra. Det gäller att ta vara på allas förmåga att delta i arbetslivet.

Låt mig då återkomma till hur den svenska välfärdsmodellen växte fram. Kampen mot massarbetslösheten på 30-talet blev lyckosam. Vi kunde också skatta oss lyckliga för att vi kom igenom krigsåren oskadda. Fler i arbete möjliggjorde sociala reformer. Dessa tog först sikte på dom som hade det allra svårast i samhället; de fattiga, de sjuka, de arbetslösa, de hemlösa, samtidigt som förhållande på arbetsplatserna förbättrades genom arbetarskydd och arbetstider, föreningsrätt, kollektivavtal, semester och mycket annat.

För de äldre genomfördes folkpensionsreformen redan 1913. Det var och är en unik reform. Det finns bara ett fåtal länder som har en allmän folkpension för alla, oberoende av om och hur mycket man arbetat. En stor förbättring kom med 1948 års pensionsreform. Med denna reform löstes mycket av de äldres fattigdomsproblem och innebar den första verkliga grundtrygghetsreformen.

Men det räckte inte med detta. Det behövdes också en tilläggspension, inte minst för arbetarklassen. Efter en hård strid infördes ATP. Denna reform var en följd också av den framsynthet som fanns inom socialdemokratin om behovet av en statlig välfärdspolitik för alla, det vill säga inte bara för dem som hade störst behov av stöd.

Detta synsätt bygger på flera viktiga grundtankar som jag delvis varit inne på redan, men som inte nog kan understrykas. En är att alla som bidrar till ett välfärdssystem också måste få något ut av det, annars kommer viljan att bidra att vara låg. En annan är att det är bättre att bygga upp ett välfärdssystem för alla i offentlig regi, för i annat fall kommer en växande del av befolkningen att bygga upp sina egna privata system.

Det är också så att de allra flesta har behov av stöd i olika skeden av livet och vid olika händelser som drabbar en. Genom att vi övertagit och spridit dessa risker på ett stort kollektiv av individer utjämnas inte bara kostnaderna utan vi får en trygghet för alla. Med ett mer generellt system motverkar man också det som brukar kallas marginaleffekter, nämligen när bidragen motverkar att man ökar sin egen försörjning, det vill säga bidragen kan leda till att det knappast lönar sig att arbeta.

Därför är grundbulten i regeringens välfärdspolitik den generella välfärdspolitiken. Barnbidrag utbetalas för alla barn oavsett föräldrarnas inkomst. Sjukvård och omsorg efter behov. Ersättning vid sjukdom och föräldraledighet utbetalas till alla i förhållande till den inkomstförlust man gör, inte lika för alla.

Tilläggspensionen grundar sig på tidigare inkomster. Men de högst avlönade får aldrig full kompensation, deras ersättningar begränsas av olika takvärden i systemen. Med växande inkomster kommer krav på höjda tak. Och det viktigt att hänga med. Annars riskerar vi både legitimitet och tilltro. Men vi behöver också en selektiv välfärdspolitik som lyfter de med störst behov genom exempelvis bostadsstöd och underhållsstöd. Det kommer vi socialdemokrater alltid att kämpa för.

Den här synen på välfärdspolitikens innehåll för folkhemmets bästa har lett till att det finns en hög beredskap bland svenska folket att bidra till välfärden, även om en del tycker att skatterna är för höga. För fortsatt stöd för modellen är det viktigt att modellen utvecklas och svarar upp mot nya krav. Därför har regeringen initierat en översyn över socialförsäkringssystemet för att se hur vi kan behålla och utveckla detta i en tid av förändringar.

Vi kommer att slå vakt om den generella välfärdspolitiken. Den som vill ha behovsprövade barnbidrag eller folkpensioner bör tänka på att sådana system på lång sikt leder till en uppdelning av befolkningen i dom som bidrar och dom som får. De som bidrar kommer då alltid att sträva efter att minska sina bidrag och själva använda sina pengar som man vill. Det är grundbulten i moderaternas politik, även om man nu försöker dölja det.

Låt mig sen gå över till några områden som specifikt rör levnadsförhållandena för våra äldre. Grundbulten för ett tryggt ekonomiskt liv på äldre dar är naturligtvis en pension man kan leva på.

Pensionssystemen måste vara robusta och gälla under lång tid. Man måste kunna lita på dem. Länge trodde vi att ATP-systemet var tillräckligt bra för mycket lång tid, men brister i det har nu lett fram till att vi efter 40 år fått reformera pensionssystemet, självfallet med mycket långa övergångstider. I själva verket är de som är födda samma år som jag de första som påverkas i större utsträckning av dessa förändringar.

Det fanns flera viktiga brister i ATP-systemet som blev tydligare över tiden. Systemet förutsatte att tillväxten i ekonomin hela tiden ökar kraftigt. Svaj i konjunkturerna får man dock alltid räkna med och då blir det problem i systemet. En annan viktig förutsättning för systemet var att relationen mellan den arbetande befolkningen och de som får utbetalningar av systemet utvecklas positivt.

Med färre i arbetskraften och många i utbetalningssystemet skulle det bli stora problem på sikt. Det går inte heller att bortse från att förmånerna i systemet tjänades in under relativt kort tid. Vi såg därför att vi måste ändra i systemet för att det inte skulle komma i allvarlig obalans på sikt. Det här är inget specifikt för Sverige, samma typ av problem finns i de flesta länder i västvärlden.

Pensionsreformen som skett över blockgränsen är en stor framgång för socialdemokratin och Sverige. Visst finns det enskildheter i systemet som de borgerliga partierna tvingade igenom, som vi inte gillar särskilt mycket. Jag tänker exempelvis på att den enskilde för en liten del av pensionen kan välja mellan hundratals aktiefonder. Men i stort är det bra.

Vi har behållit ett pensionssystem i offentlig regi som är stabilt. Förmånerna påverkas mer av hur länge man arbetat och inkomstens storlek, men studieår och föräldraår får räknas med. När reallöner stiger mycket gör pensionerna det också, samtidigt som pensionerna blir lägre när lönerna minskar i värde. Löntagare och pensionärer följs åt i med- och motgång.

För er som redan är pensionärer har ATP-systemet haft stor betydelse. Det råder ingen tvekan om att pensionärerna som grupp har fått det ekonomiskt bättre ju fler ATP-pensionärer som kommit till. Detta hindrar inte att det fortfarande finns många äldre pensionärer som har det svårt att få ekonomin att gå ihop. För dom är nivån i garantipensionen och bostadstilläggen avgörande.

När det nya pensionssystemet sattes i sjön den 1 januari 2003 höjdes därför nivån i garantipensionen. Och därför är pensionärerna med de lägsta inkomsterna en prioriterad grupp för regeringen. Därför har på förslag av regeringen bostadstilläggen för pensionärer höjts igen från den 1 januari i år (från 91 procent av boendekostnaden upp till 4.500 kr tidigare till nu 4.670 kronor en höjning med 150 kronor i månaden för den som har en boendekostnad över 4.500 kr. Från 1 januari har också omställningspensionen förlängts från 10 till 12 månader.

Jag tror att många pensionärer idag kanske inte i första hand oroar sig över sin ekonomi utan kanske mer om vad som händer när man blir sjuk, får problem med tänderna, hur äldreomsorgen fungerar den dag man behöver den. Många känner sig ensamma och kanske mest av allt skulle öka sin livskvalitet om man hade fler att umgås med, några att tala med då och då, känna att det finns några som bryr sig om hur man har det. Låt mig säga några ord kring dessa frågor.

Av debatten i media, inte minst i borgerlig press, kan man ibland få intrycket att den svenska sjukvården har brakat ihop och att äldreomsorgen är värdelös. Får vi bara mer privat sjukvård och äldreomsorg löser sig alla problem, enligt deras recept. Denna bild är naturligtvis inte sann.

Enligt min erfarenhet både som politiker tidigare i landstinget i Stockholm och som privatperson är att vården oftast fungerar mycket bra. På många håll i landet har vi en fantastisk äldreomsorg. Det betyder inte att det saknas problem. Sjukvården utvecklas hela tiden och det betyder att man nu kan ge behandling långt upp i åldrarna och för sjukdomar som man tidigare inte kunde behandla.

För att ta några exempel: I Sverige görs flest starroperationer i Europa. 1992 gjordes 32.000 starroperationer per år. Tio år senare, 2002 utfördes 80.000 starroperationer. Det har lett till att en svår synskada inte längre är en naturlig följd av att bli äldre.

År 2002 utfördes 17.000 höftledsoperationer. Det är en ökning på 30 procent på tio år. Hälften av patienterna är 75 år eller äldre. Kraven på sjukvården ökar därför ständigt, trots att vi blir friskare och äldre. Inte minst i storstäderna har man ibland svårt att överblicka de behov som finns inom äldreomsorgen och möta dessa på ett bra sätt. Men vi får inte glömma bort att hundratusentals anställda i kommuner och landsting gör ett fantastiskt jobb för att ge oss medborgare en så bra vård och omsorg som möjligt.

Men problemen gör att sjukvård och äldreomsorg är ett högt prioriterat område för regeringen. Vi ger nu kommuner och landsting, som ju ansvarar för dessa områden, extramiljarder så gott som varje år. Det kommer vi att fortsätta med. I den senaste budgeten beslutade vi att i år skuta till 6 miljarder och nästa år 7 miljarder kronor extra.

På det sättet skapar vi förutsättningar för kommunerna att behålla och anställa personal i skolan, vården och omsorgen. För att garantera god vård snabbt införs en enhetlig nationell vårdgaranti den 1 november i år. Vi gör också en stor satsning på personalen inom äldreomsorgen. Det är viktigt för alla äldre som möter äldreomsorgen att personalen ges möjligheter till utveckling.

På det sätt förbättras både bemötandet och omsorgen. Vi har också infört ett högkostnadsskydd för de äldre i tandvården, eftersom vi inte vill att plånboken ska bestämma hur vi ser ut i munnen. Hittills har 80.000 personer beviljats tandvårdsbehandling som många av dem annars skulle tvingats avstå ifrån av ekonomiska skäl.

PRO och andra äldreorganisationer har här en mycket viktig roll att spela när det gäller att ge oss politiker en bild över den verkliga situationen. Hur ser förhållandena ut för pensionärerna, vilka är de allvarligaste problemen, vilka lösningar finns. Jag uppskattar mycket den dialog som jag kontinuerligt har med er och era ambitioner att föra fram medlemmarnas sak. Inte minst uppskattar jag också det sociala arbete som ni bedriver ibland pensionärerna.

För det är ju så att inget samhälle kan fungera utan att varje människa har någon att tala med, att umgås med. Helst vill vi alla ha någon att hålla kär. Vikten av den kontaktskapande verksamhet som ni bedriver kan inte nog understrykas.

Jag skulle vilja avsluta med några reflektioner kring hur svårt men också hur viktigt det är för oss i regeringen att göra rätt prioriteringar. Inte minst den senaste mandatperiodens budgetförhandlingar visar med all önskvärd tydlighet att vi formar en minoritetsregering.

Antingen kommer vi överens med V och Mp om innehållet i budgeten, och då måste vi kompromissa bort en del av våra förslag, eller också lägger vi våra förslag till riksdagen och hoppas att de flesta går igenom den huggsexa som där då utbryter. Vi har hittills tyckt att det första alternativet är det minst dåliga. Men kom då ihåg att vi fått kompromissa bort egna förslag.

När vi byggde ut folkhemmet var behoven omfattande och tydliga. En god tillväxt i ekonomin under decennier ställde också mycket stora resurser till förfogande. Utrymmet för nya reformer är idag begränsat. Vissa behov som vård och omsorg är tydliga. I övrigt handlar det om svåra prioriteringar mellan olika gruppers behov, där också behoven inom olika kollektiv skiljer sig åt.

Låt mig ta barnfamiljerna som ett exempel på detta. Regeringen har under ett antal år nu som en grupp prioriterat barnfamiljernas behov. Vi kan också se att vi varit lyckosamma. Barnfamiljerna har fått det klart bättre och barnafödandet är på väg upp. Framtidstron finns där. Men samtidigt vet vi att det inte gäller alla barnfamiljer. Många ensamstående föräldrar har det mycket svårt ekonomiskt. Vi kommer därför att lägga en rad förslag som förbättrar deras situation.

Vi vet ju redan om denna typ av problem inom pensionärskollektivet. Därför är också de äldre pensionärerna utan rimlig tilläggspension en prioriterad grupp. Som minister i en socialdemokratisk regering kan jag lova att vi aldrig kommer att svika dem som är mest utsatta i samhället.

Tack för ordet!