Banker och andra kreditinstitut är centrala i en modern ekonomi. Störningar i systemet för betalningar och försörjningen av krediter riskerar att leda till mycket stora kostnader för samhället. Vi svenskar har dyrköpta erfarenheter från bankkrisen i början av 90-talet. Då uppgick bankstödet till omkring 35 miljarder kronor i slutnota för staten och i förlängningen skattebetalarna. Detta får inte upprepas.

Den 1 juli förra året trädde regeringens modernisering av lagstiftningen för banker och kreditmarknadsföretag i kraft. Reformen betyder att vi drar lärdomarna av bankkrisen. Ökad stabilitet i banksektorn är nödvändig. Nu finns tydligare och stramare regler om soliditet och likviditet, riskhantering och genomlysning. Kreditinstituten måste identifiera och ha kontroll över risker. Finansinspektionens förmåga att kontrollera kreditinstituten och gripa in förbättras genom att fler sanktionsmöjligheter införs.

Utöver stabilitetsfrågorna handlar framtidens utmaningar inom banksektorn om behovet av ökad konkurrens. I Sverige dominerar fortfarande fyra stora banker. Deras lönsamhet har under flera år varit mycket god, inte minst på grund av låga kreditförluster.

Storbankernas vinster uppgick den senaste femårsperioden till uppemot 50 miljarder kronor årligen. Lönsamheten - mätt som räntabilitet på eget kapital - har legat på mellan 10 och 15 procent. Vissa år har enskilda banker till och med noterat tal på uppemot 20 procent.

För kunder och konsumenter finns dock fortfarande en del övrigt att önska. Det handlar inte minst om storbankernas i en del fall obefintliga inlåningsräntor. De allra flesta löntagare har någon typ av bankkonto för att sköta sina affärer. Kontot används för att ta emot lönen och hantera löpande utgifter under månaden. För dessa innestående medel - som återkommer och spenderas månatligen - får flertalet löntagare ingen eller försumbar ränta.

I praktiken erbjuder samtliga fyra storbanker noll procent ränta på kundernas lönekonton.

Ett enkelt räkneexempel visar att den samlade effekten för löntagarna av dessa uteblivna ränteintäkter är betydande. Medellönen i Sverige är omkring 23.000 kronor i månaden och efter avdragen skatt runt 16.000. Om vi antar att löntagaren sparar 1.000 kronor så återstår 15.000 kronor att använda till månadens utgifter. Under en månad blir då genomsnittsbehållningen på lönekontot 7.500 kronor.

Om vi leker med tanken att bankerna skulle erbjuda den blygsamma räntan 1 procent på lönekontona i stället för dagens nollränta, skulle Sveriges fyra miljoner löntagare tillföras cirka 200 miljoner kronor mer om året i ränteintäkter. Med tanke på storbankernas årliga miljardvinster borde det inte vara ett oöverstigligt hinder för bankerna att erbjuda rimlig ränta också på sina lönekonton.

Jag menar att detta exempel visar behovet av att utsätta banksektorn för ökad konkurrens. Regeringen har genom den moderniserade lagstiftningen tagit stora steg i denna riktning. Svenska banker var länge gynnade genom inlåningsmonopol. Det är nu avskaffat. Från den 1 juli förra året får även andra företag ta emot sparande från allmänheten. På sikt bör det leda till högre inlåningsräntor och bättre villkor för kunder och konsumenter. Nya aktörer kommer in och gamla aktörer tvingas vässa sig ytterligare för att möta konkurrensen.

Nu när bankernas inlåningsmonopol avskaffats kan även kreditmarknadsföretag, till exempel bostadslåneinstitut och finansbolag, ta emot allmänhetens sparpengar. Inlåningen omfattas på samma sätt som hos bankerna av insättningsgarantin, vilket innebär att staten garanterar varje kund rätt till ersättning upp till 250 000 kronor om banken försätts i konkurs. Kreditmarknadsföretagen lyder under Finansinspektionens noggranna tillsyn och omfattas av ett betydande regelverk.

Även icke-finansiella företag tillåts nu ta emot inlåning. Aktiebolag och ekonomiska föreningar kan starta inlåningsverksamhet om de uppfyller vissa krav. För att värna spararna behövs ett rejält konsumentskydd parat med skydd mot brottslig verksamhet.

Vi ställer därför särskilda krav på en omfattande informationsplikt, prövning av ägare och ledning i de aktuella företagen och en tillräcklig nivå på det bundna egna kapitalet. Dessutom skall Finansinspektionen minst en gång per år kontrollera att företagen uppfyller vissa villkor i lagen. Eftersom denna typ av inlåning inte omfattas av insättningsgarantin begränsas den till 50.000 kronor per insättare.

I Sverige finns en stark tradition av att bankerna förvaltar hushållens sparande. Hushållens samlade inlåningstillgodohavanden i svenska banker uppgår till cirka 560 miljarder kronor. De fyra storbankerna står för drygt tre fjärdedelar av den totala inlåningsmarknaden. Siffran är hög också vid en internationell utblick. Men det finns skäl för storbankerna att oroa sig.

Vi vet att det redan finns aktörer som erbjuder sparräntor på mellan 3 och 4 procent. Utrymmet för kreditmarknadsföretag och nischbanker lär knappast minska framöver. Vi vet också att 3.000 aktiebolag är stora nog för att uppfylla kravet på aktiekapital. Till dessa ska räknas de företag som sedan tidigare tagit emot upp till 15.000 kronor för att konsumenten ska kunna handla varor och tjänster. Även dessa får nu möjlighet att ta emot inlåning upp till 50.000 kronor.

Framtidsutmaningen för storbankerna består i konkurrenskraftiga villkor för kunder och konsumenter, inte minst när det gäller inlåningsräntor.

Jag är övertygad om att rimliga ränteförutsättningar måste gälla även för vanliga lönekonton. I dag finns försäkringsbolag som erbjuder fackliga medlemmar att teckna förmånliga medlemsförsäkringar. Vilken av storbankerna blir först med att erbjuda LO-medlemmarna skälig ränta på lönekontot?

Sven-Erik Österberg
Kommun- och finansmarknadsminister