Frågan om det i samvetsfrihetens namn är rätt att bryta mot lagen dyker upp då och då. Och den är inte självklart enkel att besvara.

Principiellt tycker jag visserligen att det är svårt att motivera rent lagtrots i ett öppet, demokratiskt samhälle, där lagstiftningen grundas på beslut i folkvalda organ, inte på dekret av oåtkomliga härskare. Tycker man att ett beslut är oriktigt finns det ett antal vägar öppna för att försöka ändra det - och till dess måste reglerna gälla lika för alla.

Ändå finns det naturligtvis situationer där enskilda av mycket djupa samvetsskäl inte kan acceptera lagens krav; ett exempel är frågan om skyldigheten för unga män att göra vapentjänst. Och ett civiliserat samhälle måste lämna en sådan marginal för den enskildes moraliska krav på sig själv.

Däremot kan man faktiskt aldrig åberopa det egna samvetet, eller den egna religionen, som skäl för att få skada eller kränka andra människor. Ingen kan, med hänvisning till sin religiösa övertygelse, få handskas med andra människor på ett sätt som är förbjudet för alla icke-religiösa.

På den punkten är den uppblossande debatten om pingstpastorers rätt att i religionsfrihetens namn få hetsa mot homosexuella åtskilligt förvirrad.

Religionsfrihet handlar om rätten att själv välja vilken kyrka man vill tillhöra; det är inte staten som ska tala om det för den enskilde, eller straffa den som vill välja något annat än de staten rekommenderar. Religionsfrihet handlar om rätten att fritt få fira gudstjänst, och rätten för samfunden att fritt få forma sin teologi.

Den handlar däremot inte om rätten att få föra fram ett antal för andra människor kränkande påståenden, som inte har ett dugg med gudsbild att göra. Vi hamnar i absurda situationer om vi tillåter folk att under religionens täckmantel göra uttalanden, som inte är tillåtna enligt den vanliga yttrandefrihetslagstiftningen.

Vi skulle aldrig tillåta en präst i svenska kyrkan att hetsa mot judar som "Jesu mördare" (vilket faktiskt hände förr i världen), lika litet som vi skulle acceptera om man i våra moskéer manade till heligt krig mot amerikaner. Vi godtar inte könsstympning, fast många åberopar religiösa skäl för det. Och vi skulle aldrig finna oss i att nazisterna kringgick förbudet mot hets mot folkgrupp genom att döpa om sina rasistiska teser till gammal germansk asatro eller något liknande.

Yttrandefriheten ger oss, förvisso, rätt att ha åsikter om andra människor, och att uttrycka det i kritiska termer. Det är fullt tillåtet att tycka att stockholmare är arroganta, att fotbollsälskare är sportfånar och kvällspressjournalister en allmän pest - och att det är fel med homosexualitet.

Men det är INTE tillåtet att beskylla folk med egenskaper man ogillar för brottsliga handlingar, för övergrepp mot barn eller för att vara en allmän cancersvulst i samhället, som, underförstått, bör opereras bort.

Det är den sortens uttalanden pastor Åke Green är dömd för, och det är den domen som är överklagad till hovrätten. En icke-religiös person, som fällt samma yttranden, skulle ha dömts på samma sätt. Uttalandena handlar i grunden inte om religion; det är socialt och kulturellt betingade föreställningar, som visserligen inmängts i en kyrklig kontext, men som i grunden faktiskt är högst vanliga privata fördomar.

Och när det gäller den typen av kritik mot andra människor, är det centrala inte att skydda friheten hos den kränkande att spotta på andra - utan friheten för de kränkta att slippa den sortens övergrepp.

De medborgerliga fri- och rättigheterna är centrala i demokratin. Men till dem är kopplat kravet på varje enskild medborgare att också respektera alla andras fri- och rättigheter.

Den som åberopar sin egen frihet som skäl att få kränka och skada andra människor har helt enkelt inte förstått vad mänskliga rättigheter handlar om.

Anne-Marie Lindgren
chef för tankesmedjan Idé & Tendens

Tankesmedjans webbplats >>