(Det talade ordet gäller.)

Fru talman!

Drygt tre veckor efter flodvågen ser Thailands kust ännu ut som ett slagfält.

Drygt tre veckor efter helvetesvågen söker thailändare och svenskar ännu efter omkomna i hav, sand och rasmassor.

Drygt tre veckor efter katastrofen har arbetet med att identifiera de döda bara börjat vid templet Wat Yan Yao strax norr om Phuket.

Jag är skakad efter mötet med den thailändska vardagen, januari 2005.

Jag är stolt över de många svenskar som gör och har gjort storartade insatser både under räddningsfasen, och nu med det nästan omänskliga arbetet att identifiera de döda.

Jag lider med de många svenskar som tvingats vända hem med förfärliga upplevelser bakom sig, och många gånger utan att ha alla sina anhöriga med sig.

Aldrig har så många svenskar drabbats av en naturkatastrof.

Aldrig har heller så stora katastrofinsatser samordnats och genomförts på så kort tid av svenska myndigheter.

Den stora mängd insatser som gjordes dagarna närmast efter katastrofen låter sig inte redovisas på den korta tid vi har på oss här idag, men jag ska göra ett försök att sammanfatta dem.

* * *

Klockan halv fyra på annandagens morgon inträffade ett jordskalv på havsbottnen vid Sumatra. Effekten blev en enorm flodvåg som timmarna efter skalvet nådde kust efter kust i Asien och Afrika.

Regeringskansliet fick information om en naturkatastrof som särskilt drabbat fattiga länder. Morgonnyheterna beskrev det på samma sätt.

På UD förberedde sig biståndsminister Carin Jämtin för att Sverige snabbt skulle kunna svara upp mot FN:s förväntade begäran om räddningspersonal och annan katastrofhjälp, vilket vi också mycket snabbt kunde göra. Redan samma dag kunde Räddningsverket sända personal till Sri Lanka.

Under annandagens förmiddag rapporterade drabbade länder ständigt nya fakta och siffror. Vid lunchtid uppgavs 120 personer ha omkommit i Thailand, 300 i Indonesien. Den uppgiften gick ut via TT, som också sa sig ha obekräftade uppgifter om att en svensk omkommit.

Vem anade då att antalet döda skulle stiga tusenfalt, och fortfarande stiga tre veckor senare?

Berättelserna från svenskar på plats var på annandagen ännu få. De vittnade om skadade människor, men främst om kaos och stor materiell förstörelse. Från ambassaden kom liknande information. Reseföretagen hade ännu på annandagens kväll inte information om var många av deras resenärer befann sig eller hur de mådde. Kvällsnyheterna hade förkortade sändningar som vilken helgkväll som helst.

Få, om någon, såg katastrofens hela vidd vare sig i berörda länder eller här på andra sidan jorden.

En person som mycket aktivt själv deltog i räddningsarbetet i Thailand sa såhär: Trots att jag tidigt var på plats och såg förödelsen, så kunde jag inte föreställa mig omfattningen av det som skett.

Trehundra år har gått sedan en tsunami senast slog till mot Thailands kust. I Sverige saknar vi helt nationell erfarenhet av flodvågor.

Mycket har sagts om dessa första timmar. Det är lätt att vara efterklok.

En sak är alldeles säker.

Det tog bara minuter för vågorna att släcka tusentals liv och skapa livslånga själsliga ärr hos många fler.

När den förödande sanningen började gå upp för oss på andra sidan jorden,
när den svenska ambassaden upprättat ett kriscenter i Phuket och börjat samla information,
när berörda statsråd samlats här i Stockholm och jag inbjudit till måndagens presskonferens
då hade de akuta och absolut viktigaste katastrofinsatserna redan gjorts.

Då hade ropen redan ljudit längs stränder och gator: Spring! Sök er upp, mot skog och berg!

Då hade thailändsk räddnings- och sjukvårdspersonal, anställda i turistnäringen och tusentals thailändska familjer för länge sedan tagit hand om chockade överlevande svenskar.

Då hade svenskar som klarat sig undan hjälpt varandra att bära skadade, söka försvunna, plåstra om och trösta landsmän i åtskilliga timmar.

Det arbetet hade ingen kunnat göra åt dem.

Det arbetet krävde medmänniskor på plats - och sådana fanns.

Dem är vi alla stort tack skyldiga.

* * *

Fru talman.

Över 20 000 svenskar fanns i de drabbade områdena när vågen slog till. Svenskar fanns i Indien, på Sri Lanka och på andra platser, men framför allt i Thailand.

Sverige är ett litet land, men i antal turister i Thailand under julveckorna är Sverige ett av de största. Vi drabbades därför hårdare än något annat land utanför katastrofområdet.

På måndagen den 27 december började den bilden växa fram i all sin förskräckande tydlighet.

En särskild statsrådsgrupp med ansvar för regeringens katastrofhantering formerades och började omedelbart arbeta. En statssekreterargrupp bildades också.

Inom en vecka kunde 14 000 människor åka hem till Sverige. Det är en evakuering som saknar motstycke.

Den 27 december kontaktades SAS för att få fram flygkapacitet utöver den som reseföretagen själva hade. För att omedelbart få igång evakueringen av svenskar hyrde UD en Boeing från Air Scotland den 28 december. Dagen efter var en luftbro i större skala i funktion, och 17 hemflygningar kunde sedan genomföras.

Det första evakueringsplanet kom till Arlanda den 30 december. Det sista avgick från Bangkok den 8 januari, med anhöriga som hade valt att stanna kvar längre.

Samtidigt genomfördes ambulansflygningar med svenska läkarteam ombord. Under första veckan gjordes tio sådana flygningar, en del med hjälp från andra länder. En större ambulansevakuering har aldrig tidigare genomförts med svensk personal.

Det fåtal skadade som ännu finns kvar i Thailand kommer att tas hem så snart läkare bedömer att de klarar en flygresa.

* * *

Sveriges ambassadör Jonas Hafström var den förste utländske ambassadören på plats när han kom till Phuket tidigt på annandagen.

Den 27 december rapporterade han från Khao Lak till UD. Den svenska ambassaden i Bangkok förstärktes omedelbart. Ambassaden har sedan dess vuxit med ett sjuttiotal tjänstemän och IT-tekniker. Ett permanent generalkonsulat har nu upprättats i Phuket bland annat för att underlätta för anhöriga som åker dit.

På Regeringskansliet i Stockholm kallades drygt 100 personer in för att, med stöd av ett femtiotal personer på ett call-center i Kalix, ta emot telefonsamtal från oroliga anhöriga. Det blev långt över 15 000 sådana samtal.

Ytterligare 200 personer arbetade med samordning, transporter, IT-stöd och information. SMS-meddelanden sändes i flera omgångar till svenska mobiltelefoner i Thailand, Sri Lanka och Indien med vädjan till svenskar att höra av sig, viktiga telefonnummer och information om evakuering.

Den information som på detta sätt samlades in överlämnades till Rikskriminalpolisen den 4 januari. Då fanns ca 30 000 personuppgifter registrerade.

* * *

Redan på annandagen påbörjades vad som skulle bli ett mycket omfattande nätverkssamarbete.

Regeringskansliet, Socialstyrelsen, SOS Alarm, resebolagen, Försvarsmakten, landstingen och kommunerna, har tillsammans med Räddningsverket, Rikskriminalpolisen, SOS International och många ambassader i regionen alla sin del i katastrofinsatserna.

Räddningsverket, SOS Alarm och landstingen sände med start den 28 december cirka 200 svenska läkare, sjuksköterskor, psykologer och annan räddningspersonal till katastrofområdet, och hade fler i beredskap.

Utrikesministern följde med den första gruppen ner för att bland annat söka försäkran om att omkomna svenskar togs om hand på ett bra och värdigt sätt.

Den 27 december fattades beslut att sända ett svenskt identifieringsteam till Thailand.

ID-kommissionen har nu ett trettiotal personer i Phuket, plus ett antal svenska poliser. ID-team från 22 olika länder samverkar på plats. För att underlätta identifieringen och hanteringen av de avlidna på plats har Sverige bidragit med stora mängder utrustning. Förre ÖB Johan Hederstedt svarar för den lokala samordningen för svensk del.

Nio dagar efter katastrofen (4 jan) togs de första omkomna emot på Arlanda. Rikspolisstyrelsen har regeringens uppdrag att fortsatt samordna transport och på ett värdigt sätt föra hem omkomna.

* * *

Kommuner och landsting förberedde snabbt mottagandet av hemkomna. På flygplatser och i kommuner mottogs de av krisgrupper. Runt 175 personer har vårdats på sjukhus. I Stockholms län där flest patienter togs emot fick ytterligare 350 personer vård på de närsjukvårdscentra som skapades med anledning av katastrofen.

Samarbetet mellan kommuner och landsting har fungerat mycket väl. Nu krävs att det långsiktiga psykiska omhändertagandet också fungerar bra.

Tusentals människor har deltagit i arbetet på katastrofplatserna och med att ge de drabbade en trygg hemkomst - tjänstemän på UD och i övriga regeringskansliet, anställda på myndigheter och på andra håll, frivilliga genom organisationer eller på eget initiativ. Jag vill bara upprepa mitt och regeringens stora tack för alla fantastiska insatser som gjorts.

Jag är glad och stolt över den varma omtanke och stora medmänsklighet som så många svenskar visat under denna tid.

Kungafamiljens, regeringens och det svenska folkets tack till Thailand för hjälpen till nödställda svenskar har framförts på flera sätt. Jag själv, liksom Sveriges ambassadör har uttryckt det i thailändsk TV. Det har framförts genom annonsering i thailändska tidningar.

Jag hade i söndags också möjlighet att framföra vårt tack direkt till kung Bhumibol och premiärminister Thaksin.

* * *

Flodvågskatastrofen innebär en enorm utmaning för hela det svenska samhället.

Självklart tar regeringen till sig av de synpunkter och den kritik som riktats mot oss under den senaste tiden. Självklart finns det sådant som kunde ha gjorts tidigare eller bättre. Det är jag den förste att medge.

Samtidigt är jag övertygad om att utvärderingen av arbetet kommer att visa att stora insatser genomförts mycket väl trots en extrem situation.

En granskningskommission har tillsatts för att utvärdera insatserna. Kommissionen kan också lämna konstruktiva förslag till hur Sverige ska bli än bättre rustat att möta och hantera allvarliga kriser utanför våra gränser. Det kan handla om naturkatastrofer, men också om terrorattacker, stora olyckor eller andra händelser där många svenskar drabbas utomlands.

Men för att säkerställa god information och snabba insatser vid kriser eller katastrofer, vill regeringen redan nu genomföra ett antal förändringar.

För det första. Vi måste bättre ta till oss kunskap från alla sorters informationskällor, göra bedömningar och dra slutsatser. Vi måste göra det i samarbete med liknande organisationer runt om i världen, och framför allt inom den union vi tillhör EU.

Därför vill vi förstärka och samordna de olika system som finns för inhämtande av information, underrättelse och analys i regeringskansli och samhälle. Arbetet med att ta fram ett databaserat system påskyndas så att kunskap finns tillgänglig om var många svenskar turistar.

Det ger bättre förutsättningar, men inga garantier. Jorden är stor. Katastrofer som denna som sker ett halvt dygns flygresa bort och med sex timmars tidsskillnad, som träffar mycket vidsträckta geografiska områden och slår ut kommunikationsnäten de kommer alltid att vara svårbedömda i tidiga skeden.

För det andra ska konkreta hjälpinsatser kunna sättas in utan dröjsmål. För att förstärka Räddningsverkets förmåga ska insatsteam byggas upp som snabbt kan agera med väl utbildad och tränad personal och tydlig ledningsstruktur. De ska vara beredda att ge hjälp till svenskar vid katastrofer utomlands, men också kunna användas för katastrofbistånd. De bör ha tillgång till väl utrustade ambulansflyg så att kvalificerad sjukvård, bra transportmöjligheter och snabb förmåga att avlasta sjukvårdskapaciteten i drabbade länder säkras.

Räddningsverket bör ha ett bemyndigande att sätta in sådana insatsgrupper, eller på annat sätt agera vid en akut nödsituation där många svenskar är drabbade, utan att behöva gå till regeringen.

En konsulär beredskapsstyrka ska inrättas vid UD startklar dygnet runt. På så sätt kan vi snabbt förstärka ambassader och konsulat om kriser inträffar.

För det tredje behöver vi en stärkt beredskap när det gäller medicinsk bedömning på katastrofplatser. I ett mycket tidigt skede bör vi kunna sända svensk sjukvårdsexpertis som på plats gör medicinska bedömningar av insatsbehov. Vi behöver också bli bättre på att ta tillvara den resurs som alla de kompetenta yrkesmänniskor som anmäler sig frivilligt utgör.

För det fjärde måste samordningen inom EU förbättras. Effektivare insatser före, under och efter naturkatastrof eller terrorangrepp kräver internationell samordning.

Regeringen har redan tagit initiativ till att förbättra den europeiska unionens krishanteringsförmåga. Vi vill inrätta en gemensam civil krishanteringsgrupp som snabbt kan sättas in i krisområden, samordna evakueringsinsatser för EU-medborgare, stärka kommissionens samordnande roll samt samordna ländernas ambassadhjälp vid kriser.

Regeringskansliet kommer att fortsätta stärka sin krishantering i enlighet med den handlingsplan som regeringen redovisade våren 2002. Granskningskommissionen kommer att lämna viktiga bidrag. Försvarsberedningen ska i sommar lämna sin syn på hur vi bör stärka samhällets förmåga att hantera framtida hot och risker. Vunna erfarenheter och inkomna synpunkter ska samlas, och därefter lägger regeringen sin proposition.

* * *

I många av världens länder finns drabbade befolkningar som lider oerhört.

Miljoner människor är efter katastrofen hemlösa och saknar all den vardagens trygghet som vi är vana vid i Sverige tak över huvudet, mat för dagen, rent vatten. Känslan av solidaritet med dessa människor är stark i det svenska samhället. Svenska folket har skänkt över 25 000 kronor i minuten efter katastrofen. Detta saknar helt motstycke i vårt lands historia.

Tillsammans med de 500 miljoner som regeringen i ett första skede satt av i katastrofbistånd kan Sverige göra stor nytta i de drabbade länderna. Över 80 miljoner har redan betalats ut genom Sida. Sverige har också svarat på FN:s appell om katastrofhjälp med 150 miljoner kronor.

Vi har förutom akut hjälp i form av rent vatten, filtar, tält, kommunikation med mera, också bidragit med koleravaccin för 200 000 människor i Sri Lanka och grävskopor för röjningsarbetet i den så hårt drabbade Aceh-provinsen i Indonesien.

Nu utreder man i Thailand varför inga varningar om tsunamin nådde ut under de två timmar som passerade mellan skalvet och vågen. Ett internationellt samarbete är också igång för att bygga upp varningssystem för tsunamis i regionen. Ett svenskt initiativ kring detta togs tidigt och vi kommer att medverka till uppbyggnaden.

Det är viktigt att stödet från omvärlden inte upphör när den akuta fasen är över och TV-bilderna inte längre når våra vardagsrum.

För detta har vi alla ett fortsatt ansvar. Det kan vi ta genom att kanalisera vårt engagemang genom till exempel vänorter, folkrörelser, frivilligorganisationer och fackföreningar.

Återuppbyggnaden kommer att ta flera år. Regeringen kommer att göra fortsatta långsiktiga insatser i de drabbade länderna, utöver det katastrofbistånd som redan beslutats.

Det svenska biståndet ökar kraftigt, i år med 2,2 miljarder kronor. Vi har råd att både hjälpa de av flodvågskatastrofen drabbade människorna i Sydostasien och samtidigt ha en god beredskap för andra pågående eller nya kriser.

* * *

Fru talman.
Drygt tre veckor efter katastrofen har arbetet på sätt och vis bara börjat.

Jag har under mitt besök i Thailand försäkrat mig om att svenskar som söker anhöriga får möjlighet och hjälp av thailändska myndigheter att leta vidare. Också svensk personal kommer naturligtvis att fortsätta hjälpa till i sökandet.

Under många månader kommer identifieringsarbetet att fortsätta i Thailand. Människor kommer successivt att få besked, eller få ta emot sina omkomna anhöriga. Andra kommer inte att få besked, eftersom deras anhöriga inte påträffats. Sorgen måste ändå hanteras och minnena bevaras.

Sorgearbete kommer att prägla svensk vardag under mycket lång tid.

Regeringen har inrättat ett nationellt råd för att drabbade och anhöriga på ett enkelt sätt ska kunna få kontakt och stöd, eller hjälp med problem som uppkommit genom katastrofen.

Ett fortsatt stöd är nödvändigt när skadade och chockade ska återerövra vardagen stöd från vården, skolan och omsorgen, från olika myndigheter. Men kanske framför allt från familj, medmänniskor, arbetskamrater och vänner.

Livet kommer inte att bli sig likt. Men det kommer att gå vidare.

Vår stora gemensamma uppgift är att dela denna svåra tid med varandra, att visa varandra respekt och medmänsklighet, och att hålla samman.

Tack.

Läs Göran Perssons program för Thailandsresan >>