Jag vill börja med att önska alla mycket välkomna ! Det är mycket glädjande att så många har samlats här i dag för att diskutera den könsuppdelade arbetsmarknaden. Det är den första stora konferens som anordnats i detta komplexa ämne i Sverige. Intresset har varit mycket stort och platserna har inte räckt till alla. Det är även positivt att så många av er som är här i dag återfinns inom utbildnings- och arbetsmarknadsområdet, eftersom ni är av mycket stor betydelse i detta sammanhang och det känns inspirerande att se att det finns en stor medvetenhet och intresse från er kring detta ämne.

Stor medvetenhet finns också inom regeringen om behovet av att minska könsuppdelningen. Att arbetsmarknaden är könsuppdelad innebär inte bara att kvinnor och män har olika yrken och utför olika arbetsuppgifter utan också att arbetsvillkoren i olika avseenden blir olika. Skilda löner och förmåner, liksom skilda karriär- och andra utvecklingsmöjligheter har visat sig vara direkta konsekvenser av yrkessegregeringen. Vidare tenderar en könsuppdelad arbetsmarknad att försvåra rörligheten på arbetsmarknaden och därmed att försämra den samhällsekonomiska effektiviteten och drivkrafterna för ekonomisk tillväxt. En intressant fråga är vad den könsuppdelade arbetsmarknaden betyder för omfattningen av sjukskrivningarna. Det finns idag studier som tyder på att sjukskrivningstalen är lägre i könsintegrerade jobb än i könssegregerade. Jag tror att sjukskrivningarna skulle kunna minska och sjukperioder förkortas om arbetsmarknaden breddades och alternativen för både kvinnor och män blev betydligt flera än de är idag!

Uppdraget att bryta könsuppdelningen på arbetsmarknaden är stort. Det kräver engagemang, kunskap och aktiva åtgärder från många olika plan och arenor. Under lång tid har det vidtagits åtgärder i syfte att bryta de könsbundna studie- och yrkesvalen. Av central betydelse för att åstadkomma en breddad arbetsmarknad är Skolan och Arbetsmarknadsverket. De förfogar nämligen över ett av de mer centrala verktygen , nämligen utbildningsinstrumentet. Påverkan måste också börja tidigt, helst redan i förskolan.

Jag tror att om det ska ske någon verklig förändring måste kvinnors och mäns beteende beträffande delningen av ansvaret för hem, barn och arbete ändras mycket mer. Jag tror att ansvarsfördelningen i hushållet och familjen är en av de avgörande faktorerna för nå framgång i det långsiktiga arbetet med att bryta könsmönster och minska uppdelningen på arbetsmarknaden. Föräldraförsäkringen är ett betydelsefullt medel för att göra det möjligt för föräldrar att kombinera arbete och barn och för att kvinnor och män ska ha samma möjligheter att förena arbete och föräldraskap. För att nå detta mål är det viktigt att män tar ett större ansvar för det obetalda arbetet med barn och hem. Först då skapas förutsättningar att på samma villkor etablera sig och utvecklas i både arbetslivet och familjelivet.

Dagens konferens är som ni vet en uppföljning av utredningen Den könsuppdelade arbetsmarknaden som gjorts av docent Åsa Löfström från Umeå universitet. Hon fick i uppdrag från mig att bland annat undersöka hur den könsuppdelade arbetsmarknaden förändrats under 90-talet och vad som bidrar till att den fortfarande är uppdelad. Åsa Löfström har även presenterat ett antal förslag till åtgärder som skulle kunna minska uppdelningen i framtiden.

Utredningen konstaterar bland annat att samhället i snart trettio år har satsat miljoner kronor på att förmå flickor att välja tekniska och naturvetenskapliga utbildningar och jobb. Samtidigt har samhället gjort väldigt lite för att unga män ska intressera sig för omvårdnadsyrken.

Jag tror att det nu är hög tid att satsa på åtgärder som på sikt förändrar det manliga arbetskraftsutbudet! Om det ska ske någon verklig minskning av den uppdelade arbetsmarknaden måste männen bredda sitt yrkesval. Vi måste arbeta för att få fler pojkar och män att söka till flick- och kvinnodominerade utbildningar. Det är önskvärt inte bara av jämställdhetsskäl utan också för att tillgodose framtidens arbetskraftsbehov att männens intresse ökar för yrken och arbetsområden inom den sociala sektorn, det vill säga vården, skolan och äldreomsorgen. Vi måste helt enkelt väcka pojkars och mäns intresse för vård och omsorg! Ett problem är här naturligtvis lönevillkoren.

Jag tror också att vi måste granska arbetsgivarnas roll! Arbetsgivarnas sätt att rekrytera och befordra kvinnor och män måste uppmärksammas mer. Vi måste fortsätta höja intresset hos arbetsgivare för otraditionella rekryteringar. Så länge rekryteringarna är könsstereotypa kommer de att motverka de ambitioner som finns och de uppdrag som skolan, högskolan och andra myndigheter i dag har att försöka bredda arbetsmarknaden. Om vi till exempelvis lyckas få arbetsförmedling och arbetsgivare att samverka på ett bättre sätt är mycket vunnet.

Avslutningsvis är det min stora förhoppning att konferensen ska ge oss ökade kunskaper, ideér samt verktyg för hur vi tillsammans framgångsrikt kan gå till handling för att minska den könsuppdelade arbetsmarknaden. Att få till stånd en arbetsmarknad där den enskilde utan hinder av lagar, fördomar och liknande, är fri att efter begåvning och intresse själv välj det yrke hon eller han vill ha och kan få, bör vara målet för alla åtgärder på området!

TACK FÖR ER UPPMÄRKSAMHET!