När Anna Lindh besökte Turkiet förra året stod mänskliga rättigheter, inte minst för kvinnor och för kurderna, högt på hennes dagordning. Hon fick som första utländska minister på över tio år besöka det fattiga och våldsdrabbade Diyarbakir, regionalt center för det kurddominerade sydöstra Turkiet. Hon lovade blivande premiärminister Erdogan att återvända om ett år för att utvärdera reformerna som hans nyvalda regeringsparti utlovade och som Sverige stödde. Det löftet fick Anna Lindh inte möjlighet att fullfölja.

Vid mitt eget besök i Turkiet kan jag konstatera att den turkiska regeringens beslutsamhet att reformera det politiska systemet och fördjupa demokratin står fast. I Diyarbakir kunde jag själv efterhöra mig om kurdernas och kvinnornas situation. Imponerande framsteg har gjorts under de senaste åren, vilket bekräftas av EU-kommissionen som noggrant följt och rapporterat om situationen.

Dödsstraffet har avskaffats. Nolltolerans mot tortyr har deklarerats, och de organisationer i landet som följer detta har noterat en markant minskning. Militärens roll i det civila livet minskar. Yttrandefriheten har stärkts och såväl statlig radio som tv får nu, om ännu i begränsade former, sända på kurdiska. En större tolerans kan märkas inför bruket av kurdiska i det dagliga livet. Språkundervisning på kurdiska har påbörjats. Genom den nya strafflagen stärks kvinnors rättigheter i samhället. Straffen för hedersmord skärps. Reformprocessen drivs på såväl av egen förändringsvilja som av strävan efter medlemskap i EU.

All tortyr måste upphöra
Reformerna och de nya lagarna är nödvändiga och välkomna, men nu måste de genomföras fullt ut i samhället. All tortyr måste upphöra. Kvinnans rättigheter måste stärkas ytterligare. Månggifte och hedersmord är trots förbud relativt utbrett i de sydöstra delarna. Religionsfrihet och yttrandefrihet måste garanteras. Kurderna måste få rätt att fritt använda sitt språk och värna om sin kultur.

Turkiet har sedan självständigheten 1923 alltid betonat sin europeiska identitet. Man är medlem i alla betydande europeiska institutioner såsom Europarådet, OSSE och OECD. EU har förblivit undantaget. Ansökan om medlemskap lämnades in redan 1963. Men närmandet kantades länge av bakslag, ekonomiska och politiska. Liksom flera andra europeiska länder har man bittra erfarenheter av diktatur och även om Turkiet sedan länge återgått till civilt styre är spåren inte utplånade. Militär och polis har traditionellt en stark ställning.

Respekt för mänskliga rättigheter
Efter en lång period av väntan gav EU 1999 Turkiet status som kandidatland och framhöll landets rätt att bli medlem på samma villkor som andra europeiska länder. EU-kommissionen har sedan dess utvärderat utvecklingen i landet. Frågan om respekten för mänskliga rättigheter har med all rätt haft en framträdande plats. Nu har också kommissionen levererat den rapport som skall ligga till grund för europeiska rådets beslut i december angående medlemskapsförhandlingar.

Rekommendationen är tydlig. Turkiet bör få klartecken för förhandlingar givet ett antal viktiga och planerade kompletteringar i lagstiftningsarbetet, främst på rättsskipningsområdet men också beträffande de religiösa minoriteternas rättigheter. EU bör noga följa den fortsatta utvecklingen och möjligheten till suspendering skall finnas, främst med hänsyn till hur respekten för mänskliga rättigheter utvecklas. Jag tror att den folkliga opinionen i Turkiet kommer, än mer än EU, att bevaka detta.
Rekommendationen är välkommen och bör följas. Europeiska rådet bör i december säga ja till Turkiet. Turkiet har nu kommit så långt i sin reformprocess att förhandlingar är nästa logiska steg. Genom att öppna för förhandlingar stödjer vi de Europatillvända krafterna och hjälper Turkiet att fortsätta stärka demokratin och de mänskliga rättigheterna. Vi bidrar till Turkiets arbete med att utvecklas till ett föredöme som ett demokratiskt muslimskt land. Turkiet blir också en viktig strategisk partner, inte minst i EU:s externa förbindelser med länderna i regionen. Turkiet spelar där en viktig stabiliserande roll. Den turkiska regeringen har till exempel agerat konstruktivt i Cypernfrågan. Även i det europeiska samarbetet mot terrorism och människohandel är man en betydande aktör. Inte minst för Sveriges och Europas muslimer skulle ett EU-medlemskap och fördjupade kontakter med Turkiet bli en viktig signal att EU inte är en sluten, "kristen klubb".

Ett brett svenskt program
Från svensk sida vill vi nu med ett brett program, som lanserades av statsminister Göran Persson i regeringsförklaringen, öka kontakterna mellan Turkiet och Sverige och föra Turkiet närmare EU. Att många svenskar kommer från Turkiet, varav många med kurdiskt ursprung, är en tillgång i detta arbete.

1. Sverige och Turkiet bör utveckla sina politiska kontakter. Det är först nu, sedan Turkiet blev EU-kandidatland, som våra politiska kontakter har ökat. Göran Perssons besök i februari i år var det första av en svensk statminister någonsin. Jag välkomnar också ökade kontakter mellan våra parlament. På min resa deltog två riksdagsledamöter.

2. Vi vill stärka samarbetet för politisk, ekonomisk och social utveckling. Vårt generalkonsulat i Istanbul är en resurs som redan bedriver ett brett arbete för att stödja Turkiets närmande till EU.

3. Vi ska utnyttja våra goda erfarenheter av samarbete mellan kommuner och landsting, experter och myndigheter, folkrörelser, enskilda organisationer och fackför-eningar från Baltikums och Centraleuropas EU-närmande. Det har visat sig vara viktigt för att stärka de principer vi ser som självklara i den lokala demokratin.

4. Handel och ekonomiskt samarbete bör utvecklas. Turkiet är med sina 70 miljoner invånare en viktig marknad för svenskt näringsliv. I förra veckan besökte en stor svensk affärsdelegation Turkiet.

5. Det kulturella utbytet ska utvecklas, inte minst med inriktning på mänskliga rättigheter och minoriteter.

Sverige välkomnar Turkiet, och ska aktivt verka för att stödja den fortsatta utvecklingen i landet.

Laila Freivalds
Utrikesminister

[2004-10-08]