Vår ständiga framtidsminister

Tal av Stefan Löfven vid utdelning av Tage Erlanders hedersmedalj till Ingvar Carlsson 7 juni 2012.

Det talade ordet gäller

Erlander-medaljen är vårt partis finaste utmärkelse. Medaljen i sig med motiv av Annie Sundin är vacker – men innebörden av medaljen är något mycket större.

Därför kan jag erkänna att det känns väldigt stort för mig få dela ut denna medalj till dig Ingvar, och att jag nästan känner mig liten inför uppgiften. Men medaljen kommer från oss som organisation, från våra medlemmar, alla vi som jobbat för dig, som har letts av dig och som har lärt av dig. Vi vet alla hur självklar den här utmärkelsen är.

Erlander skrev en dagboksanteckning den 3 oktober 1958, tre dagar efter att du börjat i hans statsrådsberedning. Han diskuterar ett uttalande han behövt göra tidigare under kvällen, men lägger sedan till ett stycke:

”Carlsson från Lund har visat sig mycket effektiv, när det gällt att snabbt och vederhäftigt plocka fram och sammanställa material. Han blir nog bra.”

I din sista partiledardebatt i riksdagen, 38 år senare, citerade du också Erlander, när han sa att en statsministers vardag består till 80 procent av att förhindra katastrofer. Sen lade du till: ”Ärade kammarledamöter, ni anar inte vad ni gått miste om!”

Och det är nog få som förstått förrän efteråt, vad du tog Sverige igenom. Hur du slöt samarbeten för att leda Sverige inte bara mot en stabil ekonomi, utan även starkare välfärd, sysselsättning och jämställdhet, och in i den europeiska unionen.

Och även i opposition tvekade du aldrig om dina prioriteringar, och fattade svåra beslut – inte för att rädda regeringen Bildt, utan för att rädda landet. Vi ser inte minst idag med krisande ekonomier i Europa vilka oerhört komplicerade beslut som krävs för att just förhindra katastrofer. Och det är ännu inte säkert att länderna i Sydeuropa kan klara det på samma sätt som du gjorde Ingvar.

Vi vet att det var ett uppdrag som du aldrig bad om. Men det var en uppgift du fick av oss, och av Sverige, när Olof mördades, och du bar den på ett sätt som vi inte vet om någon annan skulle ha klarat av.

Men din tid som statsminister är bara en del av din gärning. Du gick från att vara s-student i Lund, till Erlanders politiske sekreterare, till Carlsson i Trollbäcken och SSUs ordförande, till statssekreterare och sedan utbildningsminister, bostadsminister och ställföreträdare för statsministern.

När du lämnade riksdagen 1996 var det över 30 år sedan du en gång trätt in, men du har fortsatt ditt internationella arbete kanske främst för Förenta Nationerna, och funnits här som ett stöd för partiet, och du hjälper unga partimedlemmar och kandidater på ett fantastiskt sätt.

Precis som du följer Elfsborg i fotboll i medgång och motgång, har du alltid stått upp för partiet oavsett hur hårt vinden har blåst.

Och jag läste någonstans att det som hindrade dig från att fullfölja en egen fotbollskarriär var en knäskada i tonåren. Jag förstår att det var jobbigt då, men man måste ju ändå kunna säga att sällan har en knäskada gjort så mycket för svensk socialdemokrati!

Att du både var en ung idrottare och tänkare tycker jag också visar på din bredd som person.

Å ena sidan är du engagerad i partiets ideologiska utveckling, och den bok som du skrivit och ständigt utvecklar tillsammans med Ann-Marie Lindgren – Vad är socialdemokrati? – är den bok som vi översätter och använder när vi ska presentera den svenska socialdemokratin i världen.

Men å andra sidan är du också en praktisk politiker, i allt från att ha en tydlig struktur på möten, till en tydlig plan för reformer och förbättringar.

Du ses av många som lugn, eftertänksam och planerande. Men samtidigt vet vi att du är passionerad och kan vara djärv när du vet att det krävs.

När man talar med dem som har haft möjligheten att jobba med dig, så beskriver de också hur du har modet att fördela ansvar och låta människor växa med det, och hellre sliter i det fördolda än själv står i centrum. Samtidigt har historien visat att du inte är rädd för att kliva fram när det har behövts, och fatta avgörande beslut.

Det finns mycket vi har att lära av dig. Inte minst om samarbetets ingenjörsskap, om hur man skapar stora koalitioner även över blockgränserna för att lösa svåra frågor, och hittar gemensamma lösningar på avgörande samhällsutmaningar.

Den delen som kanske kommer i skymundan när man minns vad du har gjort för Sverige, så är det också vad du har gjort för den svenska socialdemokratin.

Du kämpade för föryngring redan på 60-talet och du drev på för jämställdhet, införde varvade listor och formade den första helt jämställda regeringen, som en förebild för socialdemokratin över hela världen.

Fast än du inte har posten längre, så är du vår ständiga framtidsminister, och en av de yngsta socialdemokraterna i sinnet. Du har ständigt drivit på för en modern och ung socialdemokrati, och därför blir det så symboliskt att vi får möjlighet att ge dig den här medaljen i samband med ett seminarium om partiets föryngring.

Det finns så mycket mer man kan säga, men jag kan sluta med en kort sak som jag vill att du ska veta. Jag har bara haft det här uppdraget några månader, men jag förstår att det är en roll som är ständigt iakttagen och ständigt bedömd. Och det är många som kommenterar vad man gör, både med kritik och beröm.

Men jag vet, att ett beröm som betyder något extra, oavsett vem i vår rörelse som får det, det är ”Det där gjorde du på Ingvar Carlssons vis.” Jag ser det som bland de bästa betyg man kan få som socialdemokrat.

Och vi kan se att Erlander hade rätt i sin dagboksanteckning. Hans känsla var riktig. Det blev bra. Det blev väldigt bra.

Från mig, från alla oss, skulle jag vilja framför ett djupaste tack för allt det arbete du har gjort och fortfarande gör för oss med denna medalj. Tack Ingvar!