I fjol hette det Påskuppropet och riktade sig mot utförsäkringarna av sjukskrivna. I år har det övergått i ett Solrosupprop som även protesterar mot Fas 3. Uppslutningen var inte lika stor, och det talades om viss uppgivenhet, men utförsäkringarna fortsätter och kampen lika så.

Såhär rapporterar Gertie Gladnikoff från Härnösand:

Ett hundratal personer anslöt sig till manifestationen med Solrosuppropet i Härnösand. Kyrkan, handikapprörelsen och fackföreningsrörelsen i Västernorrland hade gått samman för att gemensamt protestera mot utförsäkringarna från sjukförsäkringen och Fas 3 för arbetslösa.

– Sverige är inte jämlikt och solidariskt för dem som är sjuka och arbetslösa, sade Thord Carlsson, ordförande i HSO Västernorrland.

Annika Kallin från SEKO kritiserade hårt Fas 3 i jobb- och utvecklingsgarantin.

– Systemet ger knappt någon enda ett riktigt jobb – tvärtom låser det in människor i arbetslöshet, sade hon. De tvingas arbeta med ytterst låg betalning, utan kollektivavtal och utan trygghet.

Förre arbetsförmedlaren Bernth Olofsson kritiserade systemet inifrån.

– Många inom både Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan är starkt kritiska mot systemet. Men det gäller att hålla tyst – annars blir man stoppad i sin karriär, sade Bernth Olofsson.

Gertie Gladnikoff, Aktionsgruppen för de sjukförsäkrades rätt.

När Gävlegruppen kallade till presskonferens inför manifestationen på påskannandagen dök inte en enda journalist upp. Anneli Ekholm berättar via mejl att uppslutningen ändå blev rätt bra. De har spridit information via facebook och delat ut flyers och satt upp affischer.

– Utifrån dessa förutsättningar tycker vi att det blev ett lyckad manifestation. Det tråkiga var att det inte var lika många organisationer som ställde sig bakom uppropet i år som det var förra året.

Gävlegruppen har konstaterat att många organisationer själva använder sig av Fas 3-arbetskraft och tror att det kan ha bidragit till att färre ville vara med den här gången. De fick fram sina ståndpunkter och kunde skildra situationen för de som drabbas, och lokala medier bevakade så att fler än de närvarande nåddes. Men Anneli Ekholm tror fortfarande att många människor inte förstår hur reglerna slår och att det kan drabba vem som helst.

Lotta Larsson och Lisbeth Forsberg var med och arrangerade Solrosuppropet på Tyska torget i Norrköping där ett drygt hundratal personer slöt upp trots kylan och vinden. Också här var det färre en förra året, berättar de, och stämningen ofta uppgiven eller frustrerad.

– I sakens natur ligger att de sjuka och skadade har svårt att orka närvara själva. Man orkar inte resa sig och protestera och det gör det ännu viktigare att vi som orkar gör något, skriver Lotta Larsson i ett mejl.

Deltagarna vid manifestationen var själva drabbade eller anhöriga till utförsäkrade, men de fall som beskrevs lästes upp av en företrädare för Sveriges anställningslösas landsorganisation, Salo.

– De som skrivit talen vågade eller orkade inte hålla dem själva eftersom de känner sig rädda och bevakade av myndigheter, rädda för att bita den hand som föder dem – om än dåligt.

Men Lotta Larsson är långt ifrån uppgiven. Hon upplever att de hon pratat med blir engagerade.

– Nu gäller det bara att få folk att sluta upp bakom frågan igen!

Manifestationen stöddes av Verdandi, Salo, Gemensam Välfärd, Artikel 23, RSMH och Handikappförbunden.

Musikunderhållning på Solrosuppropet i Norrköping.

I Stockholm samlades ett 100-tal personer vid Medborgarplatsen och först ut av talarna var Påsk- och Solrosuppropens initiativtagare Charlotte Thérèse Björnström.

Hon konstaterade att 40 000 sjuka i dag lever på försörjningsstöd och att ingen vet hur många som försörjs av anhöriga eller lever på sparpengar. Sedan förra årets protester har regeringen tvingats backa, men bara på marginella punkter enligt Björnström. Och hon räknar med att fler sjuka kommer bli av med sina ersättningar efter den 1 januari 2013:

– Då kommer ett nytt infernaliskt redskap att tas i bruk, där sjuka själva ska ange vad de kan utföra för sysslor. Svaren matchas mot 39 standardjobb. Det kommer att leda till ökade friskförklaringsbeslut.

Den enda partiföreträdare som talade på Solrosuppropet i Stockholm var Josefin Brink, andra vice ordförande i Vänsterpartiet och ledamot i riksdagens arbetsmarknadsutskott. Hon hävdar att utförsäkringarna inte är några olycksfall i arbetet utan en högst medveten strategi.

– Ett arbete med låg lön är väl i alla fall bättre än inget jobb alls. Allt fler borgerliga politiker börjar säga det här allt mer öppet. Den borgerliga arbetslinjens grundläggande budskap är att egentligen finns ingen arbetslöshet, egentligen finns arbeten åt alla. Och att det enda som står emellan varje sjukskriven människa och ett jobb eller en arbetslös människa och ett jobb är lite för höga krav på löner och anställningsvillkor.

Josefin Brink konstaterade att långtidsarbetslösheten har ökat med 65 procent sedan alliansregeringen tillträdde 2006 och att Fas 3 numera sätter fler i arbete än Posten AB och Volvo i Sverige tillsammans. Och att dessa människors barn växer upp i fattigdom.

– 30 000 tvångskommenderade att arbeta utan lön utan anställningstrygghet utan semester eller någon av alla de rättigheter som vanliga anställda har och ersättningen för den som befinner sig i fas 3 är ingen lön alls eller som bäst 12 000 kronor i månaden i aktivitetsstöd, för de flesta betydligt lägre än så.

Läkaren Jenny Fjell är engagerad i Resurs, som jobbar för sjukas rättigheter, och initiativtagare läkaruppropet mot utförsäkringar. Hon påpekade efter Brinks tal att Solrosuppropet är partipolitiskt obundet och att samtliga partier var inbjudna att tala.

– Jag önskar att jag, som den flygande handläggaren som vi såg på Uppsala stadsteater i vintras, kunde förvandlas till en superhjälte som kunde ställa politiker till rätta, och som kunde blåsa nytt liv i sjuka och utslagna. Vi skrattade så vi kiknade åt den där försäkringskassehandläggaren, men bakom skrattet döljs en verklighet, en sanning att vi kanske går runt och hoppas på den där superhjälten, den där rörelsen som ska förändra allt, sade Jenny Fjell