Olof Palme

Mordet

Måndagen den 28 februari var det 25 år sedan Olof Palmemördades.

Då skrev jag detta.

Idag 28/2 2012

är det 26 år.

Dådet skedde i korsningen Sveavägen–Tunnelgatan i centrala Stockholm påfredagskvällen den 28 februari 1986 klockan 23.21.

Den var ett bittert uppvaknande mellan kl 1 och 2 på natten närJan Sjödin på partidistriktet ringde och berättade.

På morgonen öppnade vipartiexpeditionen och tog emot många Härnösandsbor som ville samtala om det somhänt och skriva i en minnesbok.

På fredagskväll den 28 februari var min hustru Lilibet ochjag på möte med broderskapsrörelsen i Ängekyrkan. Det hade varit en klar ljusdag. Så beroende vi är av natur och klimat kände vi oss så glada.

Vi talade på mötet om att problemen nu inte skulle rakasihop till en stor svart vägg – så inget ljus kunde tränga igenom. Nej- viskulle ta vara på ljuset, möjligheterna. Vi gick hem fyllda med tro på ljusaframtidsutsikter.

Samhället är människans verk. Om något är fel kan vi ändrapå det. Det var den optimistiska framtidstro Olof Palme stod för.

Så kom natten och med den det fruktansvärda budet – OlofPalme skjuten, mördad, av vem – vilka. Ofattbart, overkligt att någon villestoppa Olof. Han ville människor väl – en medlare – en person som hatadediktaturer och bombningar som utraderade städer och dödade människor.

Jag berättar om Olof

Jag talade om Olof Palme efter mordet. För högstadieelevervi Körningsskolan och vid en minnesgudstjänst i Högsjö kyrka. I Domkyrkan höllsen minneshögtid där bl.a. landshövding Bertil Löfberg talade.

Olofs principer

I mina minnestal tog jag upp vad Olof berättat om sinaprinciper när vi möttes i SSU:s ledning på Sveavägen, där Olof var studieledareoch jag skolombudsman.

Folken själva bestämmer över sina öden

Folkrättens regler gäller även för stormakterna

Fattigdom och ökade klyftor hotar freden

Miljarder som satsas på kapprustningen måste styras övertill kampen mot fattigdomen. Rustningsspiralen måste vridas nedåt.

Palme stod upp mot orättvisor- var övertygad om allamänniskors lika värde.

Kapprustning - Atomvapen

Han såg att militär kapprustning och massförstörelsevapenaldrig kunde skapa säkerhet. Istället slog Palme fast att den avskräckandedoktrinen behövde ersättas av den gemensamma.

Olof Palme, Bertil Löfberg, Kurt Ward och jag satt en nattinför 1958 års SSU- kongress och talade om vad vi skulle tycka om att försvaretskulle få atomvapen – taktiska atomvapen som det kallades. Vi kom överens omatt föreslå att frågan skulle skjutas upp eftersom vi inte visste tilltillräckligt. Klokt förslag som gick igenom kongressen. Efter något år var deninaktuell – lyckligtvis.

Palmes ord var starka.

 Och starkare blev deav att de hade en fortsättning. Talen mot apartheiden följdes av praktiskt stödtill Nelson Mandela och ANC. Med tydliga ställningstaganden mot Israels ockupationav Palestina kom även stöd till PLO. Avskyn mot stormakternas förödandeegenintresse följdes av fördömanden som genljöd över världen.

Stockholms stadshus 15 mars 1986

Jag var med i Stockholms stadshus lördagen den 15 mars närOlof begravdes. Ett stilfullt och vackert avsked – i Olofs anda.

En sorgens stund, då världen för ett ögonblick tycktes ståstilla. Fred och frihet stod det på många språk i bakgrunden. Krav som manhoppades skulle finnas kvar på näthinnan länge.

En öppen stad – ej en befästad bygger vi gemensamt

Olof tyckte om Ragnar Thoursies dikt Sundbybergsprologen somslutar En öppen stad, ej en befästad, bygger vi gemensamt - Dess ljus står uppmot rymdens ensamhet. 

Jag kände efter mordet på Olof att vi som har möjlighet attalltjämt lägga dag till dag, år till år, må fortsätta att det gemensamma byggetav den öppna staden – ett öppet demokratiskt samhälle.

Tord Oscarsson

Olof Palme

Palme, Olof, född 30 januari 1927, död 28 februari1986, politiker (socialdemokrat), statsminister 1969–76 och från 1982, statsråddessförinnan 1963–69. Olof Palme föddes i en högborgerlig och konservativ miljöi Stockholm; fadern dog när Olof endast var sju år. Under sina juridikstudier iStockholm skrev han in sig i den socialdemokratiska studentklubben. Beslutetbottnade såväl i ett socialt engagemang ärvt från familjen som i upplevelser avamerikanskt samhällsliv under en studietid i USA 1947–48 och i allmän sympatiför socialdemokratiska ståndpunkter under de första efterkrigsårens starktideologiskt präglade debatt. År 1951 blev han jur.kand. och 1952–53 var hanordförande för Sveriges förenade studentkårer.

Tämligenomgående efter sin studentpolitiker tid anställdes han som statsminister TageErlanders sekreterare. Snabbt uppstod en intensiv närhet och arbetsgemenskapmellan denne och den tjugofem år yngre Palme. År 1961 utsågs Palme tillbyråchef i statsrådsberedningen, 1963 till konsultativt statsråd, 1965 tillkommunikationsminister samt 1967 till utbildningsminister innan han i september1969 enhälligt valdes till partiordförande efter Erlander och därmed ocksåutsågs att efterträda honom som statsminister. Palmes första statsministertidavslutades med att de borgerliga partierna erhöll egen majoritet iriksdagsvalet 1976 och bildade regering; den andra statsministerperioden, somefter sex år i opposition inletts efter en valseger 1982, klipptes brutalt avdå Palme sköts ihjäl på Sveavägen i Stockholm av en ännu inte identifieradmördare.

Palmesinrikespolitiska ambition när han 1969 efterträdde Erlander var att fortsättatidigare decenniers politik. Själv hade han aktivt deltagit i utformningen avfilosofin kring "det starka samhället". Ett flertal reformer vidtogsmed Palmes entusiastiska stöd bl.a. på arbetsrättens område. Svårigheterna attföra traditionell socialdemokratisk reformpolitik tilltog emellertid. Detparlamentariska läget förändrades med de nya konstitutionella regler som gälldeefter 1970. Uppdelningen av svensk politik i två block intensifierades. Palmelyckades inte som sin företrädare etablera något långsiktigt organiseratsamarbete över denna blockgräns. Under jämviktsriksdagen 1973–76 uppnåddes dockett begränsat samarbete med mittenpartierna kring ekonomisk politik; undersocialdemokratins oppositionstid medverkade Palme, bl.a. i förhoppning omkommande nära samarbete, aktivt till att Folkpartiet bereddes möjlighet attbilda en minoritetsregering 1978–79. Samtidigt som den parlamentariska situationen förändrades försämrades Sveriges ekonomiska läge.Ekonomisk-politiska frågor fick därmed kontinuerligt tillmätas storuppmärksamhet. Palmes ursprungliga statsministerambition att med olika initiativ fortsätta tidigare decenniers reformarbete fick efterregeringsskiftet 1982 i mycket ersättas av ett försvar – i vissa avseenden ett återupprättande – av tidigare beslutade åtgärder.

Två inrikes politiska frågor beredde Palme särskilt bekymmer. Den ena var kärnkraftsfrågan, som markerade en ny dimension i svensk politik – den gröna –och också splittrade det egna partiet. Palme bidrog personligen under intryck av kärnenergiolyckan i Harrisburg våren 1979 i hög grad till att det anordnades en folkomröstning i frågan ett år senare. Den andra frågan gällde löntagarfonderna. LO hade bestämt sig för en linje som Palme och många inom socialdemokratins ledning kände sig tveksamma inför och som i sin tur skärpte motsättningarna till de borgerliga partierna. Beslut om i någon mån nedtonade löntagarfonder fattades 1983.

Det dominerande draget i Palmes politikergärning var hans intresse för

internationella frågor. Som studentpolitiker hade han både kämpat mot den tidens kommunistdominerade internationella studentorganisation och blivit starkt intresserad av u-landsproblem. Som nyblivet statsråd under 1960-taletengagerade han sig med stigande kraft mot USA:s politik i Vietnam, ett engagemang som kulminerade i synnerligen hårda formuleringar mot Nixon-regeringen senhösten 1972. Som statsminister under 1970-talet arbetade Palme till en början för svenskt medlemskap i EEC (EG), men uppfattade efter en tid detta medlemskap som icke förenligt med traditionell svensk utrikespolitik.Palme hade nära personliga relationer till europeiska politiker som Bruno Kreisky och Willy Brandt. Under tiden som oppositionsledare 1976–82 stegradeshans internationella engagemang ytterligare. Han var ledamot av den s.k.Brandtkommissionen, en av vicepresidenterna i Socialistinternationalen,FN-medlare i striderna mellan Irak och Iran samt själv ordförande i en 1980etablerad internationell kommission för nedrustnings- och säkerhetsfrågor,kallad Palmekommissionen. Polemik uppstod oftainom Sverige kring Palmes utrikespolitik. Den stegrades under hans andrastatsministertid. Oenighet uppstod bl.a. mellan honom och Moderata samlingspartietsCarl Bildt kring de krav som svensk alliansfri utrikespolitik kunde ansesförutsätta.

Palme var en framstående agitator. Hans språk var både korthugget och blommande.Samtidigt var han som politiker praktiskt lagd, inriktad på resultat. Han hade en snabb uppfattningsförmåga, osedvanligt gott minne och stor uthållighet. Som partiledare var han mån om att hålla partiet samlat samtidigt som det hände att han band partiet vid beslut innan de hunnit bli väl förankrade. Som statsminister lämnade han i och för sig sina statsrådskolleger storrörelsefrihet men var dock mer interventionistiskt lagd än sin företrädare. I sitt samarbete med andra kunde han vara personlig men samtidigt svårnåbar.Helhetsperspektiven på sitt handlande höll han ofta för sig själv. Palmes relationer till politiska motståndare blev ofta ansträngda och de meningsutbyten han var indragen i hätska. Under hela sitt liv förblev Palmekontroversiell, beundrad av många och hårt kritiserad av andra. Chocken inför hans bråda död blev dock intensiv inom alla kretsar i landet och stoltheten också stor över den internationella uppmärksamheten vårvintern 1986

To