Vid partiledarskiftet fanns spekulationer om att den nya ordföranden skulle vara försiktig med personförändringar för att inte ytterligare riva upp såren inom rörelsen. Men den laguppställning som presenterades i går innebär både förnyelse och föryngring.

Det är också tydligt att Löfven fäster större vikt än Juholt vid att omge sig med personer som har sakpolitisk kompetens och erfarenhet från maktens inre.

Magdalena Andersson som blir ny ekonomiskpolitisk talesperson har arbetat nära både Göran Persson och Mona Sahlin. Hon har varit planeringschef i statsrådsberedningen och statssekreterare på finansdepartementet. Emma Lennartsson som blir Löfvens stabschef är i dag Kommunals chefsekonom och har en bakgrund som planeringschef på finansdepartementet.

Mikael Damberg som får den viktiga rollen som gruppledare i riksdagen har inte några tunga tjänstemannameriter. Men även han representerar en kompetens som tidigare alltid brukat finnas i den Socialdemokratiska toppen. Som tidigare SSU-ordförande är han en driven allmänpolitiker. Sedan valet 2010 har han varit vice ordförande i utbildningsutskottet och partiets skolpolitiska talesperson. Han har också erfarenhet från försvarsutskottet och finansutskottet. Sådan bredd behövs eftersom Damberg blir den som kommer att företräda partiet i riksdagens partiledardebatter.

Att Tommy Waidelich ersätts av Magdalena Andersson och Carina Moberg av Mikael Damberg innebär att inte bara Juholt själv försvinner utan också de han lyfte fram.

Men ommöbleringen innebär inte bara att det blir nya namn i toppen utan kan också beskrivas som en återgång. Personer som har erfarenhet inifrån regeringskansliet men lämnat politiken kommer tillbaka. Därmed tar Löfven tillvara ett kapital som Socialdemokraterna har som tidigare regeringsparti. Samtidigt sänder han en tydlig signal om vilken typ av parti han vill leda: Det ska inte vara en rörelse av Vänsterpartiets slag som nöjer sig med att vinna popularitet på radikal retorik. Socialdemokraterna siktar på regeringsmakten och vill övertyga väljarna om att de är bäst skickade att ta ansvar för landet.

Denna självbild och dessa anspråk kunde vara provocerande på den tiden då Socialdemokraterna totalt dominerade svensk politik. I dag däremot är det en entydigt positiv nyhet att det stora oppositionspartiet söker styrka i sin tradition som regeringsparti för att på allvar utmana de borgerliga. Ett land behöver inte bara en fungerade regering utan också en seriös opposition.

Dagens Socialdemokratiska notering i väljarbarometern från DN/Ipsos (före detta Synovate) är historiskt sett låg. Man måste gå drygt 100 år tillbaka för att hitta ett riksdagsval med en väljarandel som är lägre än februarimätningens 29,3 procent.

Men perspektivet är i dag ett annat. Uppgången med 5,6 procentenheter sedan förra månadens bottenrekord ger partiet hoppet åter.

Vändningen stärker Löfvens auktoritet som ledare. Den ger också stöd åt den analys som ligger till grund för den nya laguppställningen: Den akuta krisen var en ledarskapskris. Först och främst gällde det därför att återupprätta respekten för partiet, att visa att det har kompetens och förmåga att åter ta regeringsansvar.

Det finns säkert socialdemokrater som hade önskat personer med en tydligare vänsterprofil i toppen. Vissa har ett horn i sidan till Mikael Damberg sedan hans tid som SSU-ordförande.

Men för den som är ordförande för ett parti som just upplevt det fria fallets krampartade svindelkänsla är stigande opinionssiffror och ett tillskott av kompetens i ledningen en stark kombination.

Socialdemokraterna visar att de åter förtjänar att bli tagna på allvar.

Tord  Oscarsson