"Varför händer inget, Östros?" löd en rubrik i en av våra största dagstidningar nyligen. Med starka, upprörda ord ifrågasattes disciplinen i dagens skolor: "Många föräldrar undrar om lärarna inte vill - eller inte vågar - försöka sätta sig i respekt?". Många applåderar säkert denna slags inlägg, vilket jag kan erkänna att jag också skulle ha gjort - för några år sedan.
   

Men skolans innehåll och problem är mer komplext än vad somliga ger hals för.

Grovt generaliserat kan man säga att skolan egentligen är en bild av samhället. Där finns barn till familjer som har alla tänkbara varianter av livserfarenhet, grundförutsättningar och fostran. Är samhället (läs: föräldrarna och dess omgivning) pressat och stressat så påverkas också barnen av detta. 
   

I ett modernt industrisamhälle fostras vi alla till att vara duktiga och helst bäst, särskilt i en global ekonomi där konkurrensen avgör om du ska få vara med i bilden. Människor med låg utbildning, de tjocka, fula, gamla, sjuka eller unga flickor i fertil ålder, har betydligt sämre chans än de som inte har nämnda belastningar. 
   

Är du dessutom invandrare som bryter på ett främmande språk, kommer från ett land långt bort och ser ovanligt mörk ut, har du ännu sämre chans att få en plats i solen.

I skolans styrdokument står det att skolan skall upplevas som kreativ, lustfylld, meningsfull och trygg. Kort sagt, eleven skall verkligen trivas där och längta dit.
   

Detta mål tror jag faktiskt de flesta skolorna i Västerås uppnår. Barnen trivs mestadels mycket bra i sin skola, i alla fall om man tar bort alla dessa måsten och tidiga mornar.
   

En människa som trivs och känner trygghet, slappnar ofta av och blir mer lik den person han eller hon är i sin egen hemmiljö. Man räds inte att visa känslor eller att säga vad man tycker, också i sin skola. 
   

Lärarna får allt svårare att få dessa barn att sitta still och tyst arbeta i sin bänk, såsom vi 40talister gjorde under vår skoltid. 
   

Vi drillades ju på ett annat sätt, bland annat med hjälp av aga, hårluggning, guds straff, kvarsittning, skamvrån, ja allt vad man nu kunde hitta på för att få ordning i klassen. Och gud nåde oss om vi inte lydde!

I dag får läraren inte aga en elev, ej heller hota med sotarn, gud eller skamvrån. Till och med betygen i ordning och uppförande har tagits bort. 

Det enda hot man i dag kan ta till är "rektorn" eller "föräldrarna". Och det vet ju de flesta lärare, att dessa hot inte ger några nämnvärt starka intryck på de besvärligaste eleverna.

Flera oppositionspolitiker anklagar socialdemokraterna för att inte tillräckligt tydligt tala om utbildning och ordning och reda i skolan. Detta är nonsens, vilken politiker vill inte ha det! Problemet är: hur gör vi för att få det? Konkreta förslag är mycket mera intressanta att diskutera än en massa onyanserade påhopp.

Västerås utbildningsplan poängterar mycket tydligt att skolan "samverkar med hemmen, men att vårdnadshavaren har ansvaret för sina barns fostran". Och om ett barn inte lyder sin lärare i skolan står i grundskoleförordningen följande disciplinära åtgärder: Dessa olika steg är:

Publicerad i VLT 040228