Rödgrön almedalsvecka, med Gustav Fridolin: ”Vi måste bygga oss en ny dröm”

Publicerad av admin, 5 juli, 2010

Under almedalsveckan har vi dagliga gästbloggare på rödgrön.se. Först ut är miljöpartisten Gustav Fridolin:

.

Medan vi i den snackande klassen drar till Visby försöker man i Fittja återfinna lugnet efter
ytterliggare en meningslös skottlossning. Om ni inte minns hur någon sköt rätt in bland några
familjer som satt och grillade på en innergård, eller hur det blev skottlossning på Ungdomens hus
några månader dessförinnan så är det inte så konstigt. Våldet väckte inte någon särskild debatt eller
uppståndelse. Ingen gala hölls och ingen upprördhet hördes. Det var som att våldet uppfattats som
normalt och närmast acceptabelt. Istället fylls tidningarna av en skräckblandad fascinationen över
den organiserade brottsligheten, och bokhandlarnas hyllor av den senaste utgåvan av Snabba cash.
Tystnaden efter skottlossningen i Fittja pekar mot en sanning som borde vara obehaglig för varje
demokrat: nyhetsvärdet av ett människoliv är beroende av vart de drabbade bor. Inte så att man inte
diskuterar förorten, men då gör man just det – en skottlossning i Fittja blir en ”förortshändelse”
och en bit i pusslet utav bilbränder och upplopp. En våldshändelse någon annanstans, säg en
dödsmisshandel på Kungsholmen, blir istället en egen händelse. Till Kungsholmen förväntas alla
konsumenter av medier och åskådare av det politiska samtalet ha en relation, ingen tänker sig att en
våldsyttring ger en bild av det vanliga livet på ön, medan Fittja är något man pliktskyldigt ”åker ut
till” när något dramatiskt har hänt. Som om de boende i förorten inte läser tidningen själv.
Det hela blir till en myt om förorten, en myt om storslagen undergång, utanförskap och
revanschbegär. Det finns en lockande dramatik i den myten, och därmed blir den givetvis attraktiv,
inte bara som fantasi utan också som stoff att bygga människors uppfattningar om sig själva och
deras idéer om andra.
Men det är en myt.
På samma sätt som myten om Stureplan är en pappkuliss bakom vilken osäkra barn från samhällets
övre skikt gömmer sig så är myten om förorten också en pappkuliss bakom vilken andra osäkra
barn kan gömma sig. Och framför kulisserna är vi andra, journalister inkluderat, och bygger oss en
soffa av fördomar att sitta i när vi tittar på det hela.
Det intressanta är att vi i Sverige förut hade en helt annan myt, om en helt annan sorts förort.
Det var 30-talets snygga funkisstad eller 50-talets ABC-stad som var en del av folkhemsmyten:
Det välordnade området där den unge arbetaren i skjorta och slips satt vid skrivbordet på kvällen
och läste på till ingenjör medan den nyköpta SAAB-bilen stod trygg ute på parkeringsplatsen.
Men det Sverige vi hade då var också ett Sverige där den gemensamma drömmen om framtiden var
drömmen om ett samhälle där alla var inräknade.
Att andra myter fått fäste beror på att vi nu lever under trycket av en annan samhällsdröm. Och
när krisen då når förorten når den därmed inte samhällets ekonomiska växthus, utan de fattigaste
områdena i Sverige.
Krisens dramaturgi blir till slut förortens. Först drabbades de med pengar på börsen, men nu
har massiva statliga satsningar räddat deras pengar och kurvorna vänder upp igen. För att rädda
kvartalsrapporterna har företagen genomfört massiva avskedanden. Under 2009 blev 343 människor
arbetslösa – varje dag. Den tredje dominobrickan faller nu när staten ska betala kostnaderna för
arbetslösheten och krisinsatserna. Man har redan försämrat a-kassan och sjukersättningarna. Nu
skär man ner på skolor och äldreboenden, man lägger ner fritidsgårdar och sparkar lärare.
Detta svider i de områden som aldrig fått hämta sig sedan krisen på 1990-talet, där arbetslösheten
hela tiden varit hög och fattigdomen ständigt närvarande. Vi minns krisen på 1990-talet och vilken
uppgivenhet den ledde till. Plötsligt förvandlades sådant som tidigare varit självklarheter till
exklusiva privilegier. Ungdomsarbetslösheten stabiliserades vid tvåsiffriga tal, bostadsmarknaden
klämde in människor i trångboddhet.
När verkligheten är dyster får myten livskraft.
Det är i utslagningens miljö de kriminella gängen som nu fascinerar har mångdubblats. I början
av 1990-talet gjorde Rädda Barnen en enkät bland skolbarn i Rosengård, 80 procent uppgav då
att de var rädda för våld minst en gång i veckan. Det är de barnen som nu växt upp och funnit
vägar att avväpna sin rädsla. Samhället gav aldrig beskydd, men ingen ger sig ostraffat på den som
har en gängtillhörighet. Medan andra arbetsmarknader stängdes, öppnades en ny. Den kriminella
arbetsmarknaden är alltid öppen.
Skotten i Fittja ekar i våra huvuden, inte enbart för det hemska i själva händelsen, utan för hur
bristen på reaktioner bidrar till att göra verklighet av myten om den farliga förorten. Vad Sverige
behöver är givetvis en ny politik, men det räcker inte. Vi måste också bygga oss en ny dröm, en
bättre idé om vilket samhälle vi vill ha. Vi måste bestämma oss för om vi vill ha ett samhälle av
fördomar eller ett samhälle av framtidstro. Om vi vill ha ett samhälle byggt på de rikas rädsla och
de fattigas bitterhet, eller ett samhälle byggt på idén om någon slags gemenskap.

Tord Oscarsson