Jag är mellan varven en person som gärna vill vara ensam. Helt ensam.

Ja, inte ensam ensam, utan mer tillfälliga stunder av ensamhet, då jag kan ägna mig helt åt mina egna tankar, funderingar och ibland även ge utlopp åt mina mer kreativa sidor. Men sedan har jag alla de stunder då jag inte är ensam, utan möter nya människor. Människor med helt andra saker i bagaget än jag. Å jag älskar alla de mötena, också…

Under årens lopp har det funnits tillfällen då jag, ensam, gjort och genomfört saker som blivit väldigt bra. Det har varit roligt såklart, och lärorikt. Men sen har det funnits tillfällen då jag tillsammans med andra också lyckats genomföra saker och visst är det väl en helt annan känsla när man kan dela glädjen och framgången med någon annan?!

Självklart är ju inte livet alltid ”en dans på rosor”, men även ”mindre lyckade” tillfällen i livet, tycker iaf jag är lättare att klara av, om man kan dela dom med någon.

Vad vill jag då ha sagt med detta?

Jo egentligen inget annat än att jag, den här gången, vill slå ett slag för samarbetet tillsammans.

Samarbetet mellan kvinna-kvinna, man-man, kvinna-man, flicka-pojke, barn-vuxen, o.s.v., men jag vill också slå ett slag för samarbetet inom arbetarrörelsen!

Att mötas och samtala, utbyta erfarenhet, diskutera och ha åsikter, åsikter som inte alltid behöver eller ska vara lika och att lyssna på andra. Allt detta är bra sätt att utvecklas, skaffa sig kunskap, förståelse, insikt, metoder och arbetssätt på. Tillsammans.

Så upp och hoppa och låt oss mötas i ett ”tillsammans” där ute på arenan!

Å som alla vet, tillsammans är vi starka(re)!!

Katarina Hedberg