Ni hade ett guldläge Magnus Svensson och Anders W Jonsson! Regeringsskifte och ekonomiskt guldläge att ge ungdomar chansen att vidareutbilda sig, ge stimulansbidrag för att låta offentliga jobb skapas och bygga upp och ge A-kassorna lyft som kunde leda till mer tillgång och efterfrågan. Så var vår politik lagd! Höjt tak i A-kassan, lägre avgift!
Vad gjorde ni, jo ni börja med att höja avgiften till A-kassan och minskar ersättningen samt försämrar inträdesregler och lyfte in begränsning i deltidstämplingen. För många ungdomar fanns inte ekonomin att vara med i facket kvar, vilket för över kostnaderna till det sociala och underminerar den fackliga verksamheten.

Vi har sällan blivit så strategiskt utnyttjad av borgerlig politisk ideologi nu som förr där målet är nedmontering eller försvagning av de fackliga organisationerna. Höjd avgift till a-kassa, sänkt ersättningen, och slopad avdragsrätt i medlemsavgiften är aktiviteter som splittrar och nedmonterar de fackliga organisationerna. Glädjande kan vi ändå se att många väljer att finnas kvar i förbunden och går istället ur a-kassan. Samhällsmässigt kan flykten från a-kassan inte vara till någon fördel. Kostnader kan komma att vältras över till andra instanser och många arbetslösa och sjuka kommer att få det svårt. Kollektivavtalet och dess innehåll känns därför viktigt och det finns all anledning till att höja kunskapsnivån för vad det står för och vikten av dess betydelse. Att hitta lösningar som leder till att bättra på kunskapen för företagare och entreprenörer är att ge ökad förståelse och är rätt väg att gå. Det kan göras tidigt och är en tämligen billig insats som tjänas igen. Bemanningsföretagen är branscher som växer snabbast bland nybildade företag. De som arbetar i dessa företag arbetar under väldigt olika förhållanden. En del med kollektivavtal andra utan. Dessa nya branscher är något facken ska följa för att hitta infallsvinklar att lösa arbetsvillkor, lönebildning, en sund arbetsmiljö för ökad arbetshälsa och för arbete under lång tid med bibehållen hälsa.

Många borgerliga politiker delar inte tanken eller har förståelse för den ”svenska modellen” och arbetsmarknaden känns därför svårtolkad och stelbent. Inte alla tycker så det får jag medge. Men många har inte förståelse för det unika i den svenska modellen till skillnad från övriga länder. Att vi nu tänker sätta oss vid förhandlingsbordet tillsammans med LO, PTK och näringslivet för framtida avtalslösningar ger goda förutsättningar för ökad tillväxt och framtidssatsningar. De som förespråkar kollektivsavtalslösa företag bidrar till en nivå som leder till sämre löneutveckling och osunda arbetsvillkor. Anpassningen borde vara att få igenom förenklade regler som kan leda till förbättringar. Frågan är ju mer komplext än så. Risken kan vara dumpade löner som leder till sämre utvecklingsmöjligheter om kollektivavtalen förloras. Vi är tvungna att hitta en vinna-vinna situation. Tillsammans är vi förespråkare för att arbete och tjänster sker under rättvisa och ordnade förhållanden. Förbunden mellan arbetstagare och arbetsgivare som följer den avtalsvägen bidrar till detta. Kostnaden för detta bärs upp av lojala och ambitiösa anställda som ger god avkastning till företagen. Skillnaden i avtalslösa företag och branscher är osund konkurrens, underbetalda löner, otrygga anställningar. Det leder också till hederlig och rättvis företagsamhet som mycket väl kan konkurrera på den europeiska marknaden.

Mats Hedberg,

facklig ledare

Den nuvarande regeringens politik innebär att vuxenutbildningen orienteras om till att åter bli en kompensatorisk verksamhet som bara skall täppa luckor från gymnasieskolan. Vår syn på svensk vuxenutbildning som ett utvecklings och tillväxtverktyg är bortblåst. Det livslånga lärandet och hållbar utveckling som i dag är europeiska nyckelord tycks lite främmande för den nuvarande regeringen. Sverige har historiskt varit föregångare när det gäller vuxnas lärande och när nu EU-kommissionen börjar peka på Sverige som det goda exemplet så agerar vår nuvarande regering i en annan riktning.

Det är med större och större förtvivlan jag inser vad den orättvisa budgeten som alliansen lagt innebär för alla i Sverige. Just nu tänker jag på korttidsstudiestödet som betytt så mycket för så oerhört många.

Detta stöd har gjort att många har vågat ta sina första stapplande steg mot en skolbänk med baktanken att ”det är bara ett par dagar” och sen insett väl där att det ger mersmak med studier. Här har deltagarna kunnat få ställa frågor, diskuterat vad som deras tankar fylls av, insett betydelse av påverkan och studier och gått tillbaka till jobbet, stärkta i sin tro att det ändå är rätt roligt att studera.

Nu tas detta bort. Den demokratiska aspekten som funnits försvinner, vem som helst kan inte längre få någon dag ledigt från jobbet och sitta i skolbänken och berika sig med diskussioner och fördjupning om livets allvar och verklighet. Det blir allt svårare att ta sig igenom livet och samtidigt finnas i någon form av livslångt lärande: något som vi alla inser är helt nödvändigt eftersom ingen av oss vet vad som händer i vår bransch bakom hörnet: Vi kan alla ställas inför att utveckling och teknik gör att vårt yrke, som vi tränat in under många och långa år, helt plötsligt kan ersättas med något som är snabbare, effektivare och framför allt mer ekonomiskt. I dessa lägen hade inte steget varit så stort om många tidigare tagit chansen att under någon period i livet använt sig av korttidsstudiestöd som en spångbräda mot andra studier. Men nu försvinner det.

Orättvist, oansvarigt och omodernt, som Per Nuder sa i debatten om vårproppen.

Åsa Lindestam

Jag har en del bekanta som under flera månader har trott att alliansen, ledda av ”det nya arbetarpartiet” moderaterna, var bra för svenska arbetare.

Tidigare beslut om ekonomiska försämringar för vuxenstuderande och skatterabatter som missgynnade gamla, sjuka och arbetslösa, räckte inte för att övertyga dem om det motsatta. Inte heller en totalt onödig gigantisk höjning av egenavgiften till arbetslöshetskassan och försämrade ersättningsnivåer hjälpte.

– ”Det drabbade ju bara dem som inte ville arbeta och göra rätt för sig”

Förslaget om ”tvångsförflyttning” av arbetslösa från första arbetslösa dagen öppnade några ögon, men inte allas.

Men äntligen börjar det hända saker som har fått upp ögonen på de tidigare missledda.

Förmögenhetsskatten skall slopas till en kostnad av fem miljarder. Detta skall delvis finansieras av en försämrad avdragsrätt för privat pensionssparande.

Ett privat pensionssparande är i dag den enda möjligheten för en kollektivanställd, att få en dräglig tillvaro som pensionär. Avdragsrätten för detta sparande har varit grundläggande för att många ”vanliga arbetare” kunnat avsätta några hundralappar i månaden för en tryggad ålderdom.

Fastighetsskatten skall ändras till en avgift på 4 500 kronor. Återigen en åtgärd som gynnar de mest välbeställda, till största delen i storstadsregionerna.

Endast fastigheter med värde över 450 000 kronor blir billigare.  För att finansiera detta skall reavinstskatten vid försäljning höjas med 10 %. Fastigheter med ett värde under 450 000 kronor skall inte undantas från den höjda reavinstskatten, dvs. merparten av alla svenska egna hem utanför storstäderna. Det innebär att för de allra flesta blir den enda förändringen en skattehöjning på 10 % vid försäljning.

Så återigen, Tack finansministern, för att ni äntligen visar för vilka ni arbetar, det har öppnat ögonen på många som röstade fel i september 2006.

Ove Söderberg

Nog är det allt bra märkvärdigt att vi ska ha högre skatt för somliga i samhället, som har gjort sitt och förtjänar att få en anständig pension. Kollade lite på olika ställen om skatter för grupper, och ser på skatteverket att de gjort flera kolumner i tabellerna. Ska vi kalla detta extra pensionärsskatt? Verkar märkvärdigt att de som arbetat ett helt liv och betalat sin skatt ska få en extra skatt när de går i pension. De som yrkesarbetar får ett avdrag och resten straffar man, arbetslösa, sjukskrivna, förtidspensionärer och pensionärer. Jag tycker att det ska vara lika skatt för lika inkomst, oavsett vad man gör för att få den.

Urklippt från skatteverkets sida:

”Genom riksdagens beslut har införts en skattelättnad från och med den 1 januari 2007 för fysiska personer. Skattelättnaden lämnas i form av en skattereduktion för skattepliktiga inkomster av anställning och av aktiv näringsverksamhet (arbetsinkomster), justerade med hänsyn till eventuella avdrag.”

Undrar hur många som insåg att det skulle bli så här före valet?

Jag är mellan varven en person som gärna vill vara ensam. Helt ensam.

Ja, inte ensam ensam, utan mer tillfälliga stunder av ensamhet, då jag kan ägna mig helt åt mina egna tankar, funderingar och ibland även ge utlopp åt mina mer kreativa sidor. Men sedan har jag alla de stunder då jag inte är ensam, utan möter nya människor. Människor med helt andra saker i bagaget än jag. Å jag älskar alla de mötena, också…

Under årens lopp har det funnits tillfällen då jag, ensam, gjort och genomfört saker som blivit väldigt bra. Det har varit roligt såklart, och lärorikt. Men sen har det funnits tillfällen då jag tillsammans med andra också lyckats genomföra saker och visst är det väl en helt annan känsla när man kan dela glädjen och framgången med någon annan?!

Självklart är ju inte livet alltid ”en dans på rosor”, men även ”mindre lyckade” tillfällen i livet, tycker iaf jag är lättare att klara av, om man kan dela dom med någon.

Vad vill jag då ha sagt med detta?

Jo egentligen inget annat än att jag, den här gången, vill slå ett slag för samarbetet tillsammans.

Samarbetet mellan kvinna-kvinna, man-man, kvinna-man, flicka-pojke, barn-vuxen, o.s.v., men jag vill också slå ett slag för samarbetet inom arbetarrörelsen!

Att mötas och samtala, utbyta erfarenhet, diskutera och ha åsikter, åsikter som inte alltid behöver eller ska vara lika och att lyssna på andra. Allt detta är bra sätt att utvecklas, skaffa sig kunskap, förståelse, insikt, metoder och arbetssätt på. Tillsammans.

Så upp och hoppa och låt oss mötas i ett ”tillsammans” där ute på arenan!

Å som alla vet, tillsammans är vi starka(re)!!

Katarina Hedberg

Jag länkar till en artikel jag skrev 2001 som ständigt är aktuell!

Christer Holm

Jo nog kommer antalet jobb att öka inom industrin, speciellt inom de företag som tillverkar kepsar.

Med inriktningen på och de förslag som föreligger kommer vi, de allra flesta, att få stå med kepsen i hand för att få ett daglönejobb till den ersättning arbetsgivaren behaga betala.

Alliansen siktar på att föra oss tillbaks till början av 1900 talet med allt vad det innebar för oss i arbetarklassen. De ser framför sig, med något romantiskt i blicken, på den tiden med ”fri” tillgång till pigor och drängar.

Man kan säga ibland ”att bit inte den hand som föder dig” , men många ledande inom bondekooperationen har aktivt arbetat för det här valresultatet och av- vecklingen av trygghetssystemen så vi kan väl vända på det.

”Föd inte den hand som slår dig”.

I besparingstider för egen ekonomi kan vi väl börja med att spara in på Milkos produkter, det finns importerade som väl uppfyller våra krav på baslivsmedel,  och därigenom bita tillbaks lite i alla fall på den bondekooperation som vill oss långt ifrån väl.

Esbjörn Källman