8a) Hur kan lärarnas status och deras professionella ställning stärkas?
8b) Är lärarauktorisation och skärpta krav på behöriga lärare tillräckliga verktyg?
8c) Vilken betydelse har lärarutbildningen?
8d) Behöver vi tydliggöra lärarnas professionella inflytande och ansvar över arbetssätt och pedagogik i klassrummet och i stället renodla politikens roll till att sätta mål och följa upp resultat?
8e) Har stora kommunala förvaltningar fått för stor makt på bekostnad av inflytandet för rektor och lärare på den enskilda skolan?
8f) Hur kan vi i framtiden se till att alla lärare får tillräcklig fortbildning i sitt yrke?
8g) Krävs en permanent statlig insats trots att kommunerna är lärarnas arbetsgivare?
8h) Vad tror ni är skälet till att det anställs så många obehöriga lärare?
8i) Beror det bara på brist på utbildade lärare eller finns det också andra skäl?
8j) Hur kan vi få de bästa lärarna till de skolor som har svårast förutsättningar och till de elever som behöver mest stöd?
8k) Hur ser ni på kritiken att vi socialdemokrater överbetonat övrig personal i skolan på bekostnad av statusen för lärare med längre utbildning?
8l) Hur kan vi bättre ta tillvara erfarenheter från övrig personal i skolan?

Mitt svar:
8a) Lärarauktorisation är en väg. Lönesättningen för lärarar-betet har naturligtvis betydelse för yrkets status/anseende i det allmännas ögon. Därmed sammanhänger intresset för och rekryteringen till yrket.
8b) Lärarnas status sammanhänger med samhällets syn på deras arbete. Behörigheten är en viktig del. Enbart läraraukto-risationen är inte tillräckligt. Statusen sammanhänger med lönen. Lärarnas lön och samhällets intresse för skolan har be-tydelse för nyrekrytering till yrket. Hur läraryrket speglas i media har också betydelse. Partiet bör i sitt arbete bättre framhäva lärarjobbet.
8c) I en förbättrad lärarutbildning måste lärarrollen bli tydligare. Läraren får inte bara bli den som vägleder eleven, som på egen hand bedriver ”forskning” eller studier. Läraren måste vara den faktiska, aktiva pedagogen, som ständigt finns till hands. Jag vill uttrycka mig på följande sätt:
  Förutom min aktiva medverkan under hela mitt yrkesverksam-ma liv har jag under de därpå följande åren aktivt följt, tagit del av och engagerat mig i de viktiga frågorna om pedagogik och metodik i och för utbildningen. Det har funnits många till-fällen att ta del av åsikter och synpunkter samt förslag och beslut i dessa för framtidens samhälle så viktiga frågorna. Inom dessa områden finns många undersökningar och mycken forskning. Det har funnits och finns mycket att studera, läsa och ta del av, både i tidningar, tidskrifter, avhandlingar m.m. Det har funnits många tillfällen att lyssna till resultat och un-dersökningar av olika slag. Många debatter har förts. Åsikterna har i många fall varit vitt skilda. Även tolkningar av resultat har varit helt olika – beroende på vem som gjort tolkningen. Mina reflexioner med anledning härav har varit många och spännan-de! Jag skall belysa något av det jag kommit fram till!

Utbildningsuppgiften för samhället är ju att lära människor nya saker. Allt eftersom har nya pedagogiska rön presenterats och beslutats i avsikt att förbättra utbildningen. Självklart har inte minst den starka tekniska utvecklingen bidragit till förändringar och nödvändiggjort en pedagogisk anpassning. Och detta är ju ett viktigt steg i samhällets förbättring.
   Individen har på samma sätt allt eftersom fått ökade möj-ligheter att nå områden, som tidigare generationer aldrig kunnat ”drömma om”. I samma mån har pedagogiska föränd-ringar skett och måste ske. Men en del av det nya både inom pedagogik och på metodikområdet har nyskapats som en för-modad förbättring med positiv effekt. Men det är måhända inte säkert att det innebär en förbättring.

I en avhandling från Lärarutbildningen vid Malmö högskola konstateras, att den nya och ofta förekommande metodiken att låta eleverna bedriva ”fri forskning” för att inhämta kunskaper i många fall leder till att eleverna utan att förstå innehållet lär sig att ”skriva av” fakta. De ges inte möjlighet att utveckla sitt läsande och skrivande i olika ämnen. Arbetssättet leder till tysta klassrum. För att utveckla sin läs- och skrivkom-petens förutsätts dialogiska klassrum. Av dessa skäl måste man starkt ifrågasätta den individualiserande metodiken, som kän-netecknas av ensamarbete.
   Många pedagogiska idéer har fötts ur tanken att eleven skall vara aktiv och lärande. Man talar numera också om skolan som en lärande organisation. Jag tror, att det finns viktiga delar att lyfta fram i skolans fostrande och bildande roll, men jag menar dock bestämt, att utbildningen inte kan bygga på eleverna egna initiativ. Vad som händer vid en sådan pedagogik är, att de barn och elever, som har ogynnsamma förutsättningar, kommer att bli de stora förlorarna i samhället. Man talar i vissa sammanhang om utbildning genom ”flumpedagogik”. Även om detta är ett ”spetsigt” tyckande, tror jag, att en del av det vi nu ser i utvecklingen har med detta att göra. Antalet elever som saknar grundskolekompetens har under de senaste tio åren ökat markant. Man talar om att var fjärde elev inte klarar detta viktiga grundskolemål.

Eleven skall vara aktiv och lärande men den stimulerade eleven får aldrig lämnas åt sig själv. Det krävs en kompetent lärare för att studiemålet skall nås. Ibland upplever jag den nya och gäl-lande pedagogiken vara att läraren uppträder som ”sekundant” – ”andrahandsfigur”! När det blir så, anser jag att utbildningen har abdikerat i sin roll!

I läroplanen för det obligatoriska skolväsendet, förskoleklassen och fritidshemmet, Lpo 94, står det under rubriken ”Skolans uppdrag bland annat, att skolans uppdrag är att främja lärande där individen stimuleras att inhämta kunskaper”. En snäv tolk-ning av denna skrivning kan ge vid handen att inhämtandet av kunskaper skall ske på elevens villkor och initiativ. Jag anser, att om det blir så, kommer skolan att missa sitt ”uppdrag att överföra grundläggande värden och främja elevernas lärande. Skolan skall nämligen ”förmedla de mer beständiga kunskaper som utgör den gemensamma referensram alla i samhället behöver”.
De områden där det pedagogiska inflytandet spelar en avgö-rande roll anser jag främst vara de grundläggande ämnena svenska, engelska och matematik. Men även inom flera färdig-hetsområden spelar läraren en viktig roll för att snabbt nå målen.

Det här leder mig in på lärarrollen. Jag tror, att läraren har abdikerat på flera områden i skolan. I den pedagogiska rollen är läraren viktig. Naturligtvis är grunden en bra lärarutbildning. Utbildningen måste självklart förändras och utvecklas. Skolan idag är inte densamma som för femtio år sedan, men många viktiga hörnstenar måste fortfarande finnas kvar i läraryrket och därmed också i lärarutbildningen. Här tror jag att utbild-ningen missat viktiga grundelement. Det är förvirrande för ele-ver när de lämnas att på egen hand ”uppfinna hjulet”, dvs. när många fundamentala kunskaper inte direkt nyttjas med lärarens pedagogiska och metodiska ledning. Det gäller framför allt inom basfärdigheterna som jag här ovan talat om.

Här måste läraren direkt styra utbildningen!
Flera undersökningar av bland annat Skolverket samt två stora internationella studier i matematik och naturvetenskap har visat på ökande brister i basfärdigheternas kunskapsresultat. På sistone har särskilt resultaten i matematik rasat. Elever i åttonde klass har nu sämre resultat än sjuorna hade i mitten av 1990-talet! Detta är förstås mycket oroande, i synnerhet som utveckling bör innebära förbättring.
   Den internationella nedgången är bekymmersam men några enkla samband finns inte att peka på. I undersökningarna visas, att svenska elever arbetar mer självständigt och har mindre läxor och prov än andra länder.
   Det finns lärare i matematik som menar, att läraren haft en ”undanskuffad roll” till förmån för elevernas eget ansvar för lärandet. Liksom dessa lärare tror jag, att ensamarbete – forskningsarbete – för eleven i detta fall kan anses bidra till den negativa utvecklingen.

Jag anser, att lärarens kompetens både ämnesvis och pedago-giskt-metodiskt är har stor betydelse för undervisningens rela-tiva resultat. I ett pressmeddelande från Skolverket så sent som i november 2004 sägs, att ”bara två av tre lärare har ut-bildning i det ämne de undervisar”. Detta visar på en betydan-de och anmärkningsvärd svaghet i utbildningssystemet. Självfallet är det därför nödvändigt att snabbt komma till rätta med lärarutbildningens utformning men framför allt med bris-terna i de befintliga lärarnas ämnes- och yrkeskompetens. Härtill kommer brister i lärarkompetensen vad gäller den likvär-diga kunskapsbedömningen och därmed rättvis betygsättning.
Det är naturligtvis mycket upprörande och uppseendeväckan-de, att fem professorer underkänner den breda satsning som regeringen föreslår för grundskolans utbildning. I en artikel i DN skriver de bland annat, att det ”inte är så himla viktigt att kunna matematik”. Det är klart att man blir bedrövad över att så framstående personer har en så vidrig kunskapssyn!

En viktig roll i utbildningssamhället spelar naturligtvis ledaren – i grund- och gymnasieskolan är det rektorn. Det finns stora brister bland dagens ledare-rektorer. Många saknar pedagogisk utbildning för sitt viktiga och komplexa värv – en del är före-tagare, administratörer från näringslivet. Många saknar dess-utom ämneskunskaper – framför allt i basämnena. Många rek-torer har tillsatts rent administrativt i samband med samman-slagningen av förskola och grundskola. Många saknar den for-mella kompetensen för berörda år (berörda årskurser, berörda stadier) i grundskolan. Detta har visat sig mycket bekymmer-samt med hänsyn till inte minst etablerad skolkultur. Det blev därför nödvändigt för Skolverket att för något år sedan lyfta fram mål och riktlinjer för rektorsutbildningen.
8d) Lärarens har ansvar i fråga om pedagogiskt ledarskap i klassrummet med beaktande av läroplan och kursplaner, som beslutats av politikerna. Ytterligare tydliggörande?
8e) Kommunen har det övergripande lokala ansvaret, men i första hand rektor på den enskilda skolan bör få ett visst ökat ansvar att bedriva verksamheten tillsammans med sina lärare och övrig personal.
   Det är viktigt att ytterligare framhålla möjligheterna för skol-enheterna att utforma en eventuell profil eller betoning av sin verksamhet. På samma sätt bör kommunen ge möjlighet för en skolenhet att fatta ekonomiska beslut inom en given ram.
8f) Fortbildning för alla lärare är viktig för den framtida och fortsatta skolutvecklingen. Kommunen bör göra denna planering och avsätta resurser för att successivt klara denna fortbildning.
8g) Jag anser, att staten måste återta en del av ansvaret för skolverksamhet - inklusive lärarutbildning och lärarfortbildning.
8h) Bristen på behöriga lärare har successivt ökat. För att klara behovet har många kommuner tvingats att anställa obehöriga. Nyrekryteringen har också försvårats av att antalet nyexami-nerade lärare har minskat genom åren.
8i) Alltför få nyexaminerade är ett skäl samt att en del lärare lämnat yrket.
8j) Oerhört viktig fråga. Jag anser att samhället har en över-gripande viktig roll i sitt sätt att förhålla sig till i detta fall läraryrket. Den låga statusen beror till en del på att samhällets syn på yrket. Dessutom bör den kommun, som har skolor med elever med särskilda behov, vara aktiv i sitt arbete att skaffa bra lärare samt att särskilt stödja – även ekonomiskt - och uppmärksamma deras arbete.
8k) Jag är inte övertygad om att detta förhållande föreligger. Läraryrket har rent allmänt tappat i status beroende på den allmänna synen, svårigheter med nyrekrytering och även lönesättningen. Detta förhållningssätt kan vi socialdemokrater ändra på.
8l) Personalens åsikter och deltagande kan på olika sätt tillvaratas - främst genom rektors försorg.