Om pedagogik, metodik och utbildning

Förutom min aktiva medverkan under hela mitt yrkesverksamma liv har jag under de därpå följande åren aktivt följt, tagit del av och engagerat mig i de viktiga frågorna om pedagogik och metodik i och för utbildningen.

Det har funnits många tillfällen att ta del av åsikter och synpunkter samt förslag och beslut i dessa för framtidens samhälle så viktiga frågorna. Inom dessa områden finns många undersökningar och mycken forskning. Det har funnits och finns mycket att studera, läsa och ta del av, både i tidningar, tidskrifter, avhandlingar m.m. Det har funnits många tillfällen att lyssna till resultat och undersökningar av olika slag. Många debatter har förts. Åsikterna har i många fall varit vitt skilda. Även tolkningar av resultat har varit helt olika – beroende på vem som gjort tolkningen.

Mina reflexioner med anledning härav har varit många och spännande! Jag skall belysa något av det jag kommit fram till!

Utbildningsuppgiften för samhället är ju att lära människor nya saker. Allt eftersom har nya pedagogiska rön presenterats och beslutats i avsikt att förbättra utbildningen. Självklart har inte minst den starka tekniska utvecklingen bi-dragit till förändringar och nödvändiggjort en pedagogisk an-passning. Och detta är ju ett viktigt steg i samhällets förbätt-ring.

    Individen har på samma sätt allt eftersom fått ökade möj-ligheter att nå områden, som tidigare generationer aldrig kunnat ”drömma om”. I samma mån har pedagogiska förändringar skett och måste ske. Men en del av det nya både inom pedagogik och på metodikområdet har nyskapats som en förmodad förbättring med positiv effekt.   

   I en avhandling från Lärarutbildningen vid Malmö högskola konstateras, att den nya och ofta förekommande metodiken att låta eleverna bedriva ”fri forskning” för att inhämta kunskaper i många fall leder till att eleverna - utan att förstå innehållet - lär sig att ”skriva av” fakta.

De ges inte möjlighet att utveckla sitt läsande och skrivande i olika ämnen. Arbetssättet leder till tysta klassrum.

För att utveckla sin läs- och skrivkompetens förutsätts dialogiska klassrum.

Av dessa skäl måste man starkt ifrågasätta den individualiserande metodiken, som kännetecknas av ensamarbete. 

Många pedagogiska idéer har fötts ur tanken att eleven skall vara aktiv och lärande. Man talar numera också om skolan som en lärande organisation. Jag tror, att det finns viktiga delar att lyfta fram i skolans fostrande och bildande roll, men

jag menar dock bestämt, att utbildningen inte kan bygga på eleverna egna initiativ.

Vad som händer vid en sådan pedagogik är, att de barn och elever, som har ogynnsamma förutsättningar, kommer att bli de stora förlorarna i samhället.

Man talar i vissa sammanhang om utbildning genom ”flumpedagogik”. Även om detta är ett ”spetsigt” tyckande, tror jag, att en del av det vi nu ser i utvecklingen har med detta att göra.

Antalet elever som saknar grundskolekompetens har under de senaste tio åren ökat markant. Man talar om att var fjärde elev inte klarar detta viktiga grundskolemål.

   Eleven skall vara aktiv och lärande men den stimulerade eleven får aldrig lämnas åt sig själv. Det krävs en kompetent lärare för att studiemålet skall nås. Ibland upplever jag den nya och gällande pedagogiken vara att läraren uppträder som ”sekundant” – ”andrahandsfigur”!

När det blir så, anser jag att utbildningen har abdikerat i sin roll!  

   I läroplanen för det obligatoriska skolväsendet, förskoleklassen och fritidshemmet, Lpo 94, står det under rubriken ”Skolans uppdrag" bland annat,

att "skolans uppdrag är att främja lärande där individen stimuleras att inhämta kunskaper”.

En snäv tolkning av denna skrivning kan ge vid handen att inhämtandet av kunskaper skall ske på elevens villkor och initiativ. Jag anser, att om det blir så, kommer skolan att missa sitt ”uppdrag att överföra grundläggande värden och främja elevernas lärande. Skolan skall nämligen ”förmedla de mer beständiga kunskaper som utgör den gemensamma referensram alla i samhället behöver”.

   De områden där det pedagogiska inflytandet spelar en avgörande roll anser jag främst vara de grundläggande ämnena svenska, engelska och matematik. Men även inom flera färdig-hetsområden spelar läraren en viktig roll för att snabbt nå målen.

Det här leder mig in på lärarrollen. Jag tror, att läraren har abdikerat på flera områden i skolan. I den pedagogiska rollen är läraren viktig. Naturligtvis är grunden en bra lärarutbildning. Utbildningen måste självklart förändras och utvecklas. Skolan idag är inte densamma som för femtio år sedan, men många viktiga hörnstenar måste fortfarande finnas kvar i läraryrket och därmed också i lärarutbild-ningen. Här tror jag att utbildningen missat viktiga grundelement.

Det är förvirrande för elever, när de lämnas att på egen hand ”uppfinna hjulet”, dvs. när många fundamentala kunskaper inte direkt nyttjas med lärarens pedagogiska och metodiska ledning. Det gäller framför allt inom basfärdigheterna som jag här ovan talat om. Här måste läraren direkt styra utbildningen!

   Flera undersökningar av bland annat Skolverket samt två stora internationella studier i matematik och naturvetenskap har visat på ökande brister i basfärdig-heternas kunskapsresultat. På sistone har särskilt resultaten i matematik rasat. Elever i åttonde klass har nu sämre resultat än sjuorna hade i mitten av 1990-talet! Detta är förstås mycket oroande, i synnerhet som utveckling bör innebära förbättring.   

   Den internationella nedgången är bekymmersam, men några enkla samband finns inte att peka på. I undersökningarna visas, att svenska elever arbetar mer självständigt och har mindre läxor och prov än andra länder.

Det finns lärare i matematik som menar, att läraren haft en ”undanskuffad roll” till förmån för elevernas eget ansvar för lärandet. Liksom dessa lärare tror jag, att ensamarbete – forskningsarbete – för eleven i detta fall kan anses bidra till den negativa utvecklingen.

   Jag anser, att lärarens kompetens både ämnesvis och pedagogiskt-metodiskt är har stor betydelse för undervisningens relativa resultat. I ett pressmeddelande från Skolverket så sent som i november 2004 sägs, att ”bara två av tre lärare har utbildning i det ämne de undervisar”. Detta visar på en betydande och anmärkningsvärd svaghet i utbildningssystemet. Självfallet är

det därför nödvändigt att snabbt komma till rätta med lärarutbildningens utformning men framför allt med bristerna i de befintliga lärarnas ämnes- och yrkeskompetens. Härtill kommer brister i lärarkompetensen vad gäller den likvärdiga kunskapsbedömningen och därmed rättvis betygsättning.

   Det är naturligtvis mycket upprörande och uppseende-väckande, att fem professorer underkänner den breda satsning som regeringen föreslår för grundskolans utbildning. I en artikel i DN skriver de bland annat, att det ”inte är så himla viktigt att kunna matematik”.

Det är klart att man blir bedrövad över att så framstående personer har en så vidrig kunskapssyn!

En viktig roll i utbildningssamhället spelar naturligtvis ledaren – i grund- och gymnasieskolan är det rektorn.

Det finns stora brister bland dagens ledare-rektorer.

-  Många saknar pedagogisk utbildning för sitt viktiga och komplexa värv – en del är företagare, administratörer från näringslivet.

-  Många saknar dessutom ämneskunskaper – framför allt i basämnena.

-  Många rektorer har tillsatts rent administrativt i samband med sammanslagningen av förskola och grundskola.

-  Många saknar den formella kompetensen för berörda år (berörda årskurser, berörda stadier) i grundskolan.

Detta har visat sig mycket bekymmersamt med hänsyn till inte minst etablerad skolkultur. Det blev därför nödvändigt för Skolverket att för något år sedan lyfta fram mål och riktlinjer för rektorsutbildningen.