Svar till "Humanist, javisst":
Vi är många som gläds åt att Saddam har störtats. Vi är nog lika många som inte gläds åt på vilket sett detta skett. Att USA och Storbritannien, eller vilka det än varit, valde militärt våld är väl knappast något man kan glädjas över.
Att kalla oss, som demonstrerade för en fredlig lösning för ljusskygga, är en sanning med modifikation, lindrigt uttryckt. Vi, till skillnad mot "humanist , javisst", som vågar stå för våra åsikter med våra namn tyder på motsatsen.
Varför skall vi be om ursäkt för att vi inte delar åsikten om att ett militärt våld var nödvändigt? Vi har hela tiden haft de civila människorna i vår åtanke.
Kvinnor och barn, som oförskylt hamnat, bokstavligt talat, i skottgluggen. Vad har inte de förlorat? Kompenseras det av alla skador, plundringar, laglöshet, med mera? Jag vet inte, men tror knappast det. Vad jag däremot vet, är att många familjer nu saknar en eller flera medlemmar på grund av av det militära våldet.
Hade det verkligen skadat om FN:s vapeninspektörer fått några månader till att leta efter de massförstörelsevapen man hävdade fanns/finns i Irak? Kommer inte USA och Storbritannien att förlora trovärdighet om inte dessa vapen hittas? Och var det verkligen orsaken till invasionen av Irak?
Nej, "Humanist, javisst," någon ursäkt tänker åtminstone jag inte be om. Däremot har jag inga problem med att erkänna att jag gläds med det irakiska folket över att Saddam är borta.
Ännu gladare skulle jag vara om USA och Storbritannien inte bombat sönder landet och många familjer.