Motion till socialdemokratiska Skånedistriktets distriktskongress 2010
Värna om de svagaste i samhället och arbetslöshetens historia, ideologiska teorier, orsaker och lösningar till den.
Motionär: Stefan A. Johansson

Under antikens slavsamhälle och medeltidens feodalism så fanns inte arbetslöshet. Slavar och livegna kunde vara undersysselsatta men inte arbetslösa. I de kommunistiska ekonomierna så fanns det inte heller någon arbetslöshet. Alla hade ett arbete även om de inte hade något att göra på sin arbetsplats. Det är främst inom en fri marknadsekonomi som lönearbetare kan vara arbetslösa. Denna typ av arbetslöshet blir först ett problem i städerna under senmedeltiden. Arbetslöshetsuppror börjar förekomma under 1300-talet.
Arbetslöshet förklarades med att de arbetslösa själva var orsaken till den och bekämpades med arbetsplikt, tvångsarbete, lagar mot tiggeri etc. Först på 1700-talet började synen på arbetslöshet att förändras. Klassiska liberaler ansåg arbetslöshet bero på statlig inblandning. Det är först under 1900-talet som mera vetenskapliga undersökningar av arbetslöshet och politiska åtgärder mot den har ägt rum. Man har identifierat fem olika orsaker till arbetslöshet.
Säsongsarbetslöshet var till exempel förr vanligt i byggsektorn där arbetslösheten var större på vintern.
Friktionsarbetslöshet innebär att det tar en viss tid för arbetsgivare och arbetssökande att finna varandra och informera sig om varandra. Ju större omsättningen och förändringarna är på arbetsmarknaderna, desto större friktionsarbetslöshet.
Strukturarbetslöshet innebär att de potentiella arbetarna saknar nödvändig utbildning eller bor på fel ställe eller liknande hinder.
Den klassiska arbetslöshetsteorin säger att om reallönenivån är för hög så rubbas balansen mellan total arbetskraftefterfrågan och det totala arbetskraftsutbudet. Enkelt uttryckt så har arbetsgivarna inte råd att anställa alla om lönerna hos de som redan har arbete är för höga.
Den keynesianska arbetslöshetsteorin säger tvärtom att arbetslöshet beror på sänkta löner eller ökat sparande. Om lönerna sänks eller om sparandet ökar så minskar den totala efterfrågan i ekonomin och därmed också den totala arbetskraftefterfrågan. Detta är inte en självkorrigerande mekanism utan lönerna måste höjas och/eller sparandet minskas med demokratiska och/eller fackliga åtgärder. Annars förblir det en hög arbetslöshet.
Både klassisk arbetslöshet och keynesiansk arbetslöshet kan vara verkande orsaker till arbetslöshet men givetvis inte samtidigt. Att teorierna verkar vara varandras motsatser innebär bara att de inte kan gälla samtidigt, vilket de övriga orsakerna kan. I praktiken förekommer nästan aldrig klassisk arbetslöshet medan keynesiansk arbetslöshet däremot är den allra vanligaste orsaken till arbetslöshet.
Det finns dessutom en socialistisk teori om arbetslösheten enligt vilken arbetslöshet är en medveten strategi för att splittra arbetarklassen, försvaga facket och hålla lönerna nere och vinstnivåerna uppe. Detta är inte samma sak som den keynesianska teorin. Enligt den keynesianska förklaringen så orsakar lägre löner och högre vinster arbetslöshet medan den socialistiska förklaringen tvärtom säger att arbetslöshet orsakar lägre löner och högre vinster. Den socialistiska förklaringen är egentligen inte en ekonomisk teori utan en politisk konspirationsteori.
Den borgerliga motsvarigheten är de ekonomiska teorier som säger att arbetslösheten genom politiska metoder måste hållas på en viss nivå till exempel för att inflationen inte ska skena iväg. Arbetslösheten anses då hålla lönerna nere vilket ska motverka inflation. Ett problem med sådana teorier är att löneökningar är en av de minst viktiga orsakerna till inflation. Intressant är dock att teorierna säger att arbetslöshet delvis är något som orsakas av en medvetet förd politik.
Hur hög är då arbetslösheten? Enkelt uttryckt så är drygt 20 % eller drygt en miljon människor icke-sysselsatta i Sverige. Det finns dock flera aspekter av detta. Vad som är arbete definieras olika liksom även vad som är arbetslöshet. Alla människor är nyttiga såväl för sig själva som för andra. Sitter du i fängelse så ger du till exempel fångvaktarna arbete. Långt ifrån allt av detta kallas dock arbete. Detta gör det även svårt att jämföra statistik från olika länder.
Av Sveriges 9 miljoner medborgare är knappt hälften, 4,4 miljoner, löneanställda eller egenföretagare. 3,8 miljoner är barn, studerande eller ålderspensionärer. Sedan återstår drygt en miljon människor som är ams-sysselsatta, sjuka, förtidspensionerade eller öppet arbetslösa.
Den öppna arbetslösheten har minskat under slutet av 1990-talet och 2000-talet dock i hög grad beroende på att de arbetslösa istället har blivit långtidssjukskrivna eller förtidspensionerade. Att arbetslösheten ökade i början av 90-talet berodde dels på en internationell lågkonjunktur men också på att många offentliganställda avskedades. Vi har 2007 lägre sysselsättningsgrad än vi hade 1975.
I arbetslöshetspolitiken idag ingår att vidareutbilda och omskola den arbetslösa arbetskraften, men även att hålla bidragen låga, kräva beredvillighet att ta vilka jobb som helst och att flytta långt.
Åtgärder skulle bara fungera tillfredställande om arbetslösheten i hög grad berodde på de arbetslösa själva, och det tror jag inte att den gör.
Tvärtom tror jag inte att vi harvarken medeltida eller klassisk arbetslöshet i Sverige idag, utan troligen keynesiansk arbetslöshet.
Vidareutbildning och omskolning är bra, men minst lika bra vore att återanställa lika många som har avskedats från offentliga sektorn. Att höja existensminimum, socialbidragen etc. vore också åtgärder som skulle främja inte bara lägre arbetslöshet, utan även lägre inflation och högre tillväxt.
Jag yrkar att socialdemokratiska Skånedistriktets distriktskongress beslutar
att minst lika många som har avskedats från den offentliga sektorn ska återanställas inom den eller inom entreprenadföretag som verkar inom området,
att existensminimum ska höjas,
att normen för socialbidragen ska höjas.

Helsingborg den 17 september 2009

Stefan A. Johansson