Folkhemmet var 1900-talets viktigaste politiska tankebild. Den påverkade generationer av politiker, socialarbetare och folkrörelseaktiva.

Ledstjärna för socialpolitiken blev folkhemstanken i och med Per-Albin Hanssons tal vid partikongressen 1928:

"…Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan. Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ena ner på den andre, där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet. Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skulle detta betyda nedbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skilja medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, i härskande och beroende, i rika och fattiga, besuttne och utarmade, plundrare och utplundrade. Det svenska samhället är ännu icke det goda medborgarhemmet…”

Det tog dock många årtionden innan begreppet fylldes med praktiskt innehåll och fick dagens betydelse, nämligen ett ”samhälle med väl utbyggt socialt välfärdssystem (särsk. som socialdemokratiskt slagord sedan 1920-talet)” (Svensk ordbok, 1999).

I stort sett all svensk välfärdspolitik under 1900-talets andra hälft baserades på folkhemmets grunder – välfärd för alla, omsorg, solidaritet m.m. Modellen var viktig för att kunna ge de breda folkgrupperna trygghet, men också för att markera avstånd mot kommunistisk klasskampsretorik och nazistisk-fascistisk hatpolitik.

Efter 75 år behöver dock folkhemmet en ny programupplaga, eller på modernt dataspråk en ”version 2.0”. Att en sådan behövs är inte anmärkningsvärt, snarare är det märkligt att den gamla fungerade så länge. Under de senaste tio åren har emellertid en rad faktorer ändrat förutsättningarna, bl.a. EU-medlemskapet, privatiseringen, kommersialiseringen, invandringen och den ekonomiska globaliseringen.

För Per-Albins generation av politiker och folkrörelseaktiva var solidariteten självklar. Alla hade vuxit upp under samma villkor och upplevt vikten av att stå samman. Tre generationer senare tolkas begreppet solidaritet i vida kretsar helt annorlunda. Solidariteten anser man att samhället skall stå för, medan individen skall tillåtas göra som han eller hon vill. Nu senast ser vi detta i fråga om till exempel privat alkoholimport. Där skall individen kunna skaffa sig fördel av lägre alkoholskatter i utlandet, på bekostnad av de andra, som tvingas betala solidariskt för alkoholskadorna.

Det har varit känsligt inom socialdemokratin att väcka frågan om att människor skulle kunna missbruka solidariteten. Men partiet måste även i sina offentliga överläggningar våga ta de diskussioner som förekommer vid fikasnack på arbetsplatserna. Vi måste få en diskussion om möjligheterna att förhindra och motverka missbruk av solidariteten. Det behövs för att Folkhemmet 2.0 skall vara ett levande program i en allt mer föränderlig omvärld.

Thure Jadestig