Gyllene tider för privat säkerhet i framtiden. Men – vem skall skydda de olönsamma i folkhemmet?

I början av 1900-talet var många verksamheter privata i Sverige. Det gällde t.ex. järnvägar och telebolag, men även sjukkassor.

Efterhand som välfärdssystemet byggdes ut kom allt mer av detta att överföras i samhällelig regi. Järnvägar och telebolag förstatligades, landstingen fick ansvar för sjukvården.

Någon gång efter 1990 började emellertid en ny fas, och då mot avveckling. Tele- och järnvägstrafik privatiserades. Statliga bolag såldes ut till allmänheten. Vården blev alltmer kommersialiserad.

Även statsmakternas insatser för allmän ordning och säkerhet har i praktiken passerat kulmen. Staten tog 1965 över all polisverksamhet från kommunerna. Polisen hade sedan under några årtionden en positiv resurs- och kompetensutveckling. Med närpolisreformen 1993 bröts mycket sönder, och polisfunktionen har inte hämtat sig efter detta planerade kaos. Stora delar av Sverige saknar idag fungerande utryckningskapacitet på nätterna. Det vet busarna, liksom rattfylleristerna.

Om dagens politiker glömmer att vårda sig om ett fungerande polis- och rättssystem kommer de att lämna allt större yta av spelplanen till privata säkerhetsintressen. Politikerna kommer då att svika sin grundläggande samhällsuppgift att skydda alla medborgare – oavsett medborgarnas ekonomiska och sociala ställning.

Den privata säkerhetsindustrin har inte varit sen att ta över allt mer av trygghetsarbetet i folkhemmet. Företrädare för branschen brukar hävda att de numera omsätter mer pengar och har fler anställda än polisväsendet. Idag sköts också nästan all ordningsverksamhet i första ledet av väktare eller ordningsvakter. Polisen finns bara i bakgrunden, för de fall det skulle behövas skarpare befogenheter att ingripa. Om man frågar vanligt folk vad de vet eller tror om det civila vaktfolkets uppgifter och rättigheter hamnar man ganska nära en bild av ett slags ”reservpoliser”.

Krämarsjälarna i den privata säkerhetsindustrin har upptäckt något som politikerna inte förstått. Nämligen att människor är beredda att betala – och betala bra – för egen säkerhet och eget skydd mot brott och andra stökigheter. Således erbjuder man allt från lås och larm som skulle passa Riksbankens guldvalv över bevakning till försäkringar mot allt upptänkligt elände. För en familj med villa och bil kostar det extra privata säkerhetsskyddet mot brott med larmanläggning, försäkringar m.m. kanske 1 000 kronor i månaden. Detta köper familjen utan blinka, trots att familjen samtidigt betalar skatt för att få samhällets skydd mot brott.

Troligen kommer vi att få se en allt vildare expansion av privata säkerhetstjänster i framtiden. Ty anspelningar på trygghet är kraftfulla säljargument. Då kommer vi att få se:

● Fler ”privata poliser”, dvs. väktare, ordningsvakter och liknande kommersiella skyddsänglar. Tillträdet till allt fler arenor i samhällslivet kommer att bevakas allt hårdare. Här finns en stor risk för personligt godtycke, inte minst mot invandrare. En fråga som får stor betydelse för det privata skyddsarbetets utveckling är den pågående rättstvisten om ett säkerhetsbolag skall få beväpna sina ”livvakter” med pistoler eller om detta skall vara ett privilegium för polisen. Grundproblemet med den privata ”polisverksamheten” är att den inte står under samma grad av offentlig kontroll som polisen.

● Mer privat brottsutredningsverksamhet. Åtskilliga brott inom företag anmäls inte till polisen. I stället låter man olika konsulter för ”internutredningar” ta sig an misstankarna. Många gånger får den utpekade möjlighet att begära avsked så att arbetsgivaren slipper göra offentlig sak av brottsmisstankarna, liksom av avskedet. Men här glömmer man ofta – vilket facket ibland försöker påminna om – att det måste gälla samma strikta regler för enskilda undersökningar som vid offentliga. Det är en grundläggande rättstrygghetsfråga. Men framtiden för allehanda Kalle Blomkvistare kommer att bli lysande.

● Fler privata försäkringslösningar på skydd mot brott och ofärd. All försäkringsverksamhet bygger på den grundläggande principen att man skall sortera bort ohanterliga risker. Så det kommer att bli allt längre listor på verksamheter som man inte kan försäkra. Det gäller redan bl.a. guldsmedsaffärer och pälsdjursuppfödare, som utsätts för allt för många brottsliga angrepp för att vara lönsamma försäkringsobjekt. Den som har rimliga risker och stabil ekonomi kommer däremot att kunna köpa sig ett omfattande skydd som privat utfyllnad av ett samhällsskydd med kännbara luckor.

● Fler privata dataregister för bakgrundskontroll av brottsbelastning osv. Det finns redan ett upplysningsregister om kreditrisker och betalningsanmärkningar. Även om EU:s datadirektiv lägger en del hinder i vägen måste vi räkna med att utvidgade register byggs upp utanför den offentliga förvaltningens räckvidd.

● Fler privata varianter av indrivning och annan skuggverksamhet. En betydande del av den inofficiella indrivningen sker av motorcykelgäng och andra personer med rymliga samveten och hårda nypor. Särskilt i branscher och i grupper som lever i lagens utkanter är detta en lönsam verksamhet, eftersom offren knappast kan gå till polisen.

● Fler privata nätverk för ömsesidigt skydd. På medeltiden formades gillen, ordnar och brödraskap för att medlemmarna skulle få både praktiskt skydd och ekonomiskt stöd vid olyckor, brott och sjukdomar. Idag talar man om ”nätverk”, där den centrala funktionen är att känna någon som känner någon som kan fixa ett besvärligt problem. Just att ha tillgång till rätt kontakter blir viktigt för att bl.a. hitta runt i offentliga och privata säkerhetsbyråkratier.

En av kapitalismens ledande idéer är att göra affär av det som människor efterfrågar. Efterfrågan på kommersiella säkerhetslösningar kan öka nästan hur mycket som helst. Så det kan bli gyllene tider för privat säkerhetsverksamhet.

Samtidigt skall man komma ihåg att säkerhetsindustrin många gånger spelat en reaktionär roll i samhällsutvecklingen. Privata amerikanska säkerhetsföretag fick tidigt i uppdrag att ”skydda” industrier och stora arbetsgivare mot den framväxande fackliga rörelsen. Ännu på 1930-talet kunde strejker i amerikanska bilfabriker mötas med våld från säkerhetsvakter. Idag erbjuder vissa stora internationella säkerhetsfirmor tjänster åt storföretag som innebär att man ger sig in långt in på områden som traditionellt ansetts vara uppgifter för polis och militär. Det kan vara t.ex. att hålla beväpnade vaktstyrkor i utvecklingsländer.

Privata säkerhetslösningar stänger ute folk. De som har resurser och kontakter får service och skydd. Andra lämnas utanför. Måttet på personligt skydd blir ett klassmärke. En av grundtankarna i folkhemmet var däremot att ingen skulle lämnas utanför, allra minst då det gällde skydd mot brott eller annan ofärd. Men i framtidens folkhem kommer det att finnas så många ”olönsamma” att det blir dyrt att ge alla rimligt skydd. Ojämlikheten kommer att fresta på samhällssolidariteten.

En hantering av brott och säkerhet som bygger på att man stänger ute fler och större grupper kan inte skapa en långsiktig trygghet i ett samhälle. Då blir Göteborgs- och G8-kravallerna bara förövningar till ett allt mer okontrollerbart våld i ett sönderfallande samhälle.

Någon gång måste därför både politiker och säkerhetsfolk stanna upp och fundera över vart allt detta är på väg. Man måste börja fråga sig vilka som blir vinnare och vilka som blir förlorare i ett samhälle med allt mer privatiserad säkerhet. Man måste börja samarbeta för att skapa ett system där de privata säkerhetslösningarna blir ett komplement och inte en ersättning till det offentliga samhällsskyddet mot brott.

Thure Jadestig var åren 1969 – 1985 socialdemokratisk riksdagsman för Västmanland.