Folkpartiet liberalerna inledde nyligen ett stort möte med att föra in arbetarrörelsens röda fanor och sjunga traditionella arbetarsånger. Det sades visa att folkpartier liberalerna nu skulle vara det parti som tydligast försvarade klassiska arbetarvärderingar.

Därmed hade man lyckats göra en stor del av arbetarrörelsens symbolskatt till kitsch. Det visar att inget är för stort eller betydelsefullt för att inte trivialiseras av PR-folk.

Liberalernas teaterproducenter glömmer nämligen ett avgörande historiskt faktum. Hela symbolvärlden inom arbetarrörelse växte fram under kamp. Att sjunga sånger, att marschera under fanorna, att slå vakt om en grundläggande personlig moral behövdes för att hålla samman kampen. Det var en nödvändighet i en tid som saknade reklambyråer, internet och stylingkonsulter.

För hundra år sedan fanns inom frisinnade och äktliberala kretsar en grundläggande förståelse för arbetarklassens krav på inflytande och delaktighet. Gränslinjen i svensk politik gick mot etablissemanget och ståndssamhället. Liberaler och socialdemokrater kunde stå sida vid sida i ömsesidig respekt för varandras krav mot överhet och kungamakt.

Men nu, när liberalerna kör en teaterpastisch på arbetarrörelsens symboler som ett slags dekoration för att få bra tevebilder, har liberalerna hamnat i händerna på mediafolket. Man har anammat samma anda som när t.ex. en amerikanska modeindustrin snappar upp nya ungdomstrender från subkulturerna. Sökandet av kittlande effekter sker till priset av historielöshet och bristande respekt. Uppmärksamhet och yta är allt. Förståelse för den historiska utvecklingen, den ursprungliga kampen och de grundläggande värderingarna får vika för fyrverkerieffekter. I gammal svensk tradition talar man om ”lånta fjädrar”. Men än så länge vet folk att socialdemokraterna står för originalversionen.

Folkpartiet liberalerna får i och för sig gärna låna fler fjädrar från socialdemokratin. Men om det skall bli något innehåll i folkpartiliberal politik bör man låna även socialdemokratins politik för de stora arbetargruppernas välgång. Det bjuder vi gärna på, men då kanske det inte längre behövs ett parti som folkpartiet liberalerna. Och då behövs inte heller några lånta fjädrar.

Thure Jadestig