Narkotikamissbruket uppfattades länge som ett speciellt problem som det skulle vara möjligt att lösa genom särskilda ansträngningar. Många närde förhoppningen om att missbruket skulle försvinna när vi bara hade lärt oss lite mer inom prevention och behandling.

Men efter 50 år och mer än 20 statliga utredningar har narkotikamissbruket förblivit ett högst påtagligt vardagsproblem. Det märks genom bostadsinbrott, skadegörelse, smålangning. konflikter osv. Kanske är det allra allvarligaste att vi vant oss att se hur missbrukare håller på med droger – och att de till slut går under. Narkotikadöden har blivit en del av vardagen lika väl som trafikdöden. Narkotikadödsfallen har ökat kraftigt under senare år och börjar nu närma sig trafikdödsfallen (som ligger strax över 500 per år).

Narkotikamissbrukets utbredning rimmar illa med det av riksdagen fastställda målet om ett narkotikafritt samhälle. Målet kan inte bara vara en paroll för festtal, det måste gälla även i vardagen, i skolor, i arbetslivet och i bostadsområden. Men under de senaste tio åren har narkotikapolisarbetet rustats ner, missbrukarvården mer eller mindre avskaffats och skolornas narkotikaupplysning luckrats upp. Gruppen tunga narkotikamissbrukare har också ökat under denna tid med minst 10.000.

Bakom retoriken lider Sveriges officiella narkotikapolitik av en idémässig trötthet av närmast förlamande slag. Trots att regeringens särskilda organ, Mobilisering Mot Narkotika, arbetat i mer än två och ett halvt år har endast ett förslag framkommit från det hållet. Förslaget gäller utdelning av rena sprutor till narkotikamissbrukare, och det gör inget för att hejda missbruket i vardagen.

Attityden ”vänta och se” genomsyrar även Justitie-, Social- och Utbildningsdepartementen. Inte heller därifrån kommer några nya instrument för att hejda det enskilda missbruket. Trots mer än 25 års diskussion om drogtester i offentliga skolor har ingen ny lagstiftning tillkommit. Missbruket tillåts fortgå och borra sig allt djupare in i folkhemsvardagen.

Kärnproblemet är och förblir att gripa tag i det enskilda missbruket. Här måste Sveriges kommuner bilda en enad front så att det blir både en rimlig arbets- och kostnadsfördelning mot statsverket och rimliga befogenheter att t.ex. ta drogtester i skolan. För Kommunförbundets medlemmar bör det vara en prioriterad uppgift att samla erfarenheter av olika lokala praktiska modeller och att utveckla nya, skriva program och driva krav. Ty kommunerna är som de som först och värst drabbas av narkotikan som vardagsproblem och har därmed rätt att fordra stöd från statsmakterna.

”Vi skall göra rent hus med knarket”, sade dåvarande vice statsminister Ingvar Carlsson 1982. Men han glömde att tala om vem som skulle hålla i sopkvasten. Ifall statsmakterna vill ha kommunernas medverkan i narkotikapolitiken även i vardagen bör de se till att det finns både resurser och befogenheter att börja städa ut narkotikan ur folkhemmet.