Det har presenterats ett flertal rapporter som visar att barnfattigdomen existerar och faktiskt ökar i Sverige. Men så har det också skett ett systemskifte under den borgliga regeringen och Sverige som ett föregångsland på välfärdsområdet är snart ett minne blott.

Barn som växer upp under fattiga förhållanden är inte okej och politiken har ett ansvar att förändra dessa barns situation och ge dem ett bättre liv, bättre framtidsutsikter och större tilltro till vuxenvärden och de med ansvar.

Rädda Barnens årliga barnfattigdomsrapport, ”Barnfattigdomen i Sverige 2012” är en av flera rapporter som visar att allt fler barn i Sverige växer upp i fattigdom (även Försäkringskassan och SCB har rapporterat om den negativa utvecklingen). 248 000 barn, eller 13 procent, lever i familjer som antingen har en låg inkomststandard enligt SCB:s definition, eller är beroende av försörjningsstöd. Det är 28 000 fler barn än i förra årets rapport från Rädda Barnen.

- Den negativa utvecklingen fortsätter. Barnfattigdomen har nu ökat i våra två senaste rapporter, och frågan har fått mycket stor politisk uppmärksamhet. Men trots det ser vi få exempel på konkret politisk handlingskraft för att bryta trenden, säger Rädda Barnens generalsekreterare Elisabeth Dahlin.
Det är framförallt tre grupper av barn som är särskilt utsatta och som inte har nåtts av den allmänna välfärdsutvecklingen: barn med utländsk bakgrund, barn i storstädernas förorter och barn till ensamstående.

Fattigdom i Sverige är enligt Rädda Barnen andelen barn i familjer som får socialbidrag och/eller har låg inkomststandard. Det innebär att inkomsterna är lägre än vad som behövs för att täcka de nödvändiga kostnaderna. För barnen i dessa familjer kan det till exempel innebära att inte kunna följa med på skolutflykter, gå till simhallen, vara med i musikskolan eller gå på bio med kompisar.
Nästan en kvarts miljon av Sveriges två miljoner barn lever i fattigdom. Fattigdom är ett relativt begrepp. Att växa upp i ett fattigt hem i Sverige är inte samma sak som att vara fattig i exempelvis Brasilien. Oavsett land ska barn inte diskrimineras på grund av föräldrarnas ekonomiska situation. Rädda Barnens rapport Barns hälsa i Sverige (2004) visar att det finns ett starkt samband mellan barns hälsa och ekonomisk utsatthet. (www.rb.se)

Vad kan vi göra för att vända denna negativa utveckling?

På nationell nivå (riksdag):

Forskning har visat att barn som lever i ekonomiskt utsatta hushåll löper tre gånger så stor risk för att bli utsatta för våld i hemmet av en vuxen, och 50 procent större risk för att bli utsatt för mobbning i skolan. Även barnens rätt till fritid begränsas, då deltagande i organiserade verksamheter kostar mycket, något dessa familjer inte har råd med.
Rädda Barnen publicerade i juni 2011 en fördjupande rapport om barnfattigdom, "Välfärd, inte för alla". Den tar sin utgångspunkt i artikel 26 i Barnkonventionen, som reglerar barnets rätt till social trygghet, inklusive socialförsäkringar. I Sverige ska detta uppfyllas med hjälp av den ekonomiska familjepolitiken. Rapporten undersöker dess förmåga att lyfta barnfamiljers ekonomi till en rimlig standard. Rapporten belyser de förmåner som riktas till barnfamiljer och administreras av försäkringskassan, det vill säga:
havandeskapspenning, pensionsrätt för barnår, barnpension och efterlevandestöd till barn.

Utöver dessa finns Behovsprövade bidrag; bostadsbidrag, vårdbidrag och underhållsstöd som har stor betydelse för många familjers ekonomi.

I Rädda Barnens studie blir det tydligt att syftet för den ekonomiska familjepolitiken inte längre uppfylls fullt ut. Under hela 2000-talet har dess utjämnande och fattigdomsreducerande effekt successivt avtagit. Utan den ekonomiska familjepolitiken skulle den relativa fattigdomen i Sverige ha legat stadigt mellan 24 och 26 procent. Med den ekonomiska familjepolitiken låg den relativa fattigdomen fram till 2003/2004 på cirka 10 procent. Därefter har den successivt ökat, för att år 2009 ligga på 15,2 procent.
Utifrån studien drar Rädda Barnen slutsatsen att hela systemet för den ekonomiska familjepolitiken måste ses över och göras om, för att säkerställa dess fattigdomsreducerande effekt. www.rb.se

På kommunal nivå:

Som sagt det finns mycket att göra för att förbättra Sverige och se till att vi återigen är ett land med välfärd för alla och mindre klyftor och utanförskap. Min förhoppning är att fler skall inse vinsterna, både på kort och lång sikt om vi tillsätter resurser så snabbt som det är möjligt och bästämmer oss för att inga barn skall behöva växa upp i fattigdom i Sverige

Jag avslutar med Barnkonventionen
I artikel 27 står att alla barn har rätt till en rimlig levnadsstandard, utifrån varje lands förhållanden och förutsättningar. Detta betyder att inget barn ska behöva hamna i utanförskap på grund av familjens bristande ekonomiska resurser.

Intentionerna med reformen var säkert goda, vem kan säga nej till valfrihet..?

I denna dagens ljus och emot bakgrund av de senaste årens larmrapporter om friskolereformens negativa effekter undrar man om man någonsin ställde frågan: "Vad för valfrihet - valfrihet för vem - vad innebär denna valfrihet?

Disskuterade man eventuella negativa effekter av reformen?

Det borde man ha gjort, för negativa konsekvenser fanns och de ser vi resultatet av idag.

Skolinspektionens årliga rapport (2011) "En skola med tilltro lyfter alla elever", visar på att andelen elever som inte kommer in på någon gymnasieutbildning ökar för varje år, 2011 var 12% ej behöriga och bland enskilda skolor finns det exempel på att enbart en tredjedel av eleverna är behöriga när de lämnar grundskolan. Detta är ett misslyckande som får långtgående konsekvenser för unga medborgare i Sverige!

Det går naturligtvis bra för många elever, konstigt vore det annars. Men det är i stor utsträckning elever med goda förutsättningar i grunden - välutbildade föräldrar, studievana hem med en tradition att utbilda sig, socioekonomiskt stark uppväxtmiljö m m. Dessa elever har aldrig varit den stora utmaningen i skolan (varken före eller efter friskolereforman).

Skolinspektionens rapport pekar på att man bryter mot skollagens "kärna" - att skolan skall stödja alla elever, alla skall ges möjligheter att klara skolan utifrån deras förutsättningar.

Det fria skolvalet förstärker segregration och kommunerna tänker oftast enbart på nästa års budget. Medarbetare i skolan belönas för att de är goda marknadsförare snarare än goda pedagoger.

Det är dags att ta de senaste årens larmrapporter på allvar, för vissa gäller det att sätta praktiken och verkligheten före ideologin och för andra att ta till sig att det fria skolvalet är ett misslyckande på allt för många viktiga plan och bita i det kanske lite sura äpplet - men se det som ett ansvarstagande snarare än en prestigeförlust.

Skolans resurser skall fördelas med målet att alla skall klara sin utbildning och då tillgodose de behov olika skolor har och vad de behöver för att nå målet. friskolorna har ofta höga meritvärden och hög andel elever som får behörighet till gymnnasiet - de är så att säga redan i mål och bör därför ha mindre behov av resurser.

En differntierad skolpeng är ett första steg. En bonus kan bli att problemet med betygsinlation blir ett minne blott...

Ett annat viktigt steg är att begränsa vinstutaget i skolorna (de privata då, de kommunala skolorna har inte det problemet, de använder redan alla pengar på elevernas möjlighet till utbildning) och att reglera så att överskjutande vinst återförs till skolan - då klarar man av den differintierade skolpengens eventuella effekter för verksamheten. Det blir kanske mindre intressant för vissa att driva skolor, men om man inte är mer intresserad av sin huvudsysselsättning är man nog i fel bransch.

En del kommuner kan kanske behöva höja skatten - men det är välinvesterade pengar som jag tror de flesta av Sveriges befolkning (undantaget moderata politiker) är villiga att bidraga med.

Låt oss börja här och göra allt för att våra unga får bra möjligheter att skapa ett tryggt, intressant, produktivt och meningsfullt liv!

Med det samhällsklimat som råder efter fem år med alliansen behövs en rejäl återställare och jag är säker på att vi kan vara den återställaren.

MEN då krävs det att vi tar och svänger vänster - vi har försökt att svänga höger och det funkade inte - så för de som gärna håller till höger: Vi har prövat er väg och den ledde oss inte framåt, get over it och gå vidare.

Det är dags för en ny taktik och jag tror att Håkan Juholts taktik är väl värd att prova - så ge den en ärlig chans dvs backa upp er ledare och kom med i matchen och så jobbar vi tillsammans för seger 2014.

Med detta sagt så väljer jag att lägga upp en text skriven utav Lena Sandlin (publicerad i Västerbottens folkblad) i oredigerad form helt enkelt för att det är den riktigt bra analys utav läget så att säga.

Det var fyra politiker som hade det största ansvaret för politiken inför och under valrörelsen 2010. Det var dåvarande partiordförande Mona Sahlin, dåvarande ekonomisk politiske talesmannen Thomas Östros, dåvarande ordförande i riksdagsgruppen Sven-Erik Österberg samt Ylva Johansson dåvarande ledamot av det verkställande utskottet.

Nu har Mona Sahlin kritiserat den nye partiordföranden Håkan Juholt offentligt, Östros och Österberg vägrade länge uttrycka förtroende för partiordföranden och nu kritiserar Ylva Johansson Juholt öppet på sin blogg. Media slår upp detta stort och menar att Håkan
Juholts dagar som partiordförande är räknade.

Visst är det många som känner frustration över partiets dåliga resultat i opinionen. Men det är i sanningens namn inte så konstigt med dåliga opinionssiffror nu. Efter tre månaders medie-drev och internt krypskytte vore det mer anmärkningsvärt om partiets siffror såg bättre ut.
Frågan är om opinionen skulle vända med ett partiledarbyte? Är politiken så personifierad i dag? Skulle partiet må bra av en ny partiledarprocess? Jag tror inte det. Jag tror inte heller att Thomas Östros som gång efter annan tydligen stått färdig att axla partiledarskapet tillfälligt efter attackerna mot Juholt skulle vara en bra lösning. Samma krigsföring skulle naturligtvis föras mot honom som den Juholt nu får utstå, bara från den andra sidan. Konflikterna kommer inte att upphöra genom att Juholt avsätts, de skulle bara göra att det accelererade. Här handlar det om att det behövs en intern, ärlig och uppriktig dialog.

Gör man jämförelser med idrotten, och i mitt fall med hockeyn som jag känner bäst, kan ibland ett tränarbyte vara nödvändigt i pressade lägen. Men jag hävdar bestämt att tränare sparkas för lätt inom svensk hockey. Så länge laget, spelarna och tränarna tror på spelidén är det bara att nöta på – då är kontinuitet det viktigaste.
Man måste vara medveten om att lågkonjunkturer kommer såväl inom samhällsekonomin, som inom politiska partier och inom idrott. Svårigheten handlar om att hantera problemen på bästa sätt för att ta sig ur lågkonjunkturen. Den interna dialogen är naturligtvis här den viktigaste. Att springa till media med allehanda kritik löser ingenting, det skapar bara nya låsningar.
Kommer man i den interna dialogen fram till att ett tränar- byte är det bästa för att försöka skapa en nytändning, skapa en mer positiv anda i laget för att få det att lyfta sig, så genomförs naturligtvis tränarbytet.

Visst har Håkan Juholt gjort misstag under sin första tid som partiordförande. Men det viktiga är att det inte handlar om ideologi eller om politisk okunskap utan om en bristande organisation och brist på rutin.
Vi kan faktiskt konstatera att det inte mullrar i de socialdemokratiska leden – trots alla tidningsrubriker om turbulensen inom S. Det är endast några få personer med tidigare framstående uppdrag och med ambitioner i dag tillsammans med några Stockholmspolitiker som hela tiden kritiserar Juholt.
Vi kan konstatera att Håkan Juholts resa genom Sverige där han levererade den socialdemokratiska samhällsanalysen har mötts med klang och jubelstämning och stående ovationer. Partiet saknade helt en socialdemokratisk samhällsanalys under oppositionsåren 2006–2010 och under valrörelsen, den dåvarande ledningen köpte bara högerns analys rakt av.
Äntligen finns nu den socialdemokratiska samhällsanalysen där och gräsrötterna känner åter igen sig i partiet. Partiet och partiordföranden är över-ens om spelidén inför den viktigaste matchen 2014, då är det bara att jobba på och bygga vidare efter denna spelidé.

Men det skrämmer uppenbarligen några personer med ambitioner. De som under oppositionsåren var i partiets yttersta ledning och som köpte högerns samhällsanalys rakt av gillar inte den nya spelidén.
Mona Sahlins avskedstal vid förtroenderådet sammanfattar detta mycket väl. I talet sågade Sahlin den socialdemokratiska skattepolitiken och hon var irriterad över samarbetet med Vänsterpartiet som partiet tvingade fram. Tyvärr bekräftade Sahlin även myten som högern spridit om att alliansen står för jobbpolitiken medan Socialdemokraterna står för en bidragspolitik. Genom detta ”statement” motiverade hon behovet av politisk förändring.
Mona Sahlin sa bland annat att det alltid ska löna sig att arbeta. A-kassan ska vara generös i början, men ersättningen ska trappas ned efter en tid. Jobbskatteavdraget är inte det sämsta sättet att sänka skatter, det kan till och med vara effektivt menade hon, vilket bland annat fick Lena Mellin i Aftonbladet att kalla Mona för nya moderaten som ”lät som någon från alliansen”. Kontentan av Mona Sahlins tal var att partiet behöver ta ett rejält kliv högerut, förbi den politiska mitt där man länge befunnit sig.
”Jag hade svårt att hålla tårarna tillbaka när Mona Sahlin nyligen talade på vårt förtroenderåd. Hon höll ett lysande tal som innehöll många viktiga sanningar. Jag tycker det är oändligt sorgligt att vi inte lyckades ge vår partiordförande ett starkare mandat” skrev Ylva Johansson 4 december 2010.

Kanske är det just det här som är det största problemet. Ett fåtal tidigare S-toppar sympatiserar inte med det spelsystem som Juholt kommit överens om tillsammans med spelarna ute i partidistrikten. De vill ha en annan spelidé, och de vill ta över tränarens uppdrag för att få denna förändring till stånd. De använder media för att få sin vilja igenom, partiet har ju ställt sig på Juholts sida.
Men räkna inte ut Håkan Juholt och Socialdemokratin än. Se bara på Småkronornas insats i junior-VM som avgörs just nu. Efter ett tungt underläge mot Ryssland med 3–0 inför sista perioden lyckades småkronorna vända och vinna matchen med 3–4. De trodde på spelidén och de jobbade tillsammans för en gemensam seger.

Article printed from Västerbottens Folkblad: http://www.folkbladet.nu

URL to article: http://www.folkbladet.nu/280178/2012/01/04/det-mullrar-inte-i-s-leden

Nu har Alliansen varit i regeringsställning i fem år, som sagt är man numera en minoritetsregering, eftersom SD kom in i riksdagen - och behöver stöd för att få igenom sin politik (vilket man också får i drygt 80% av omröstningarna av Sverigedemokraterna).

Det kan vara på tiden att titta på vad moderaterna (tillsammans med sina allianskolleger och numera även sveridemokraterna) har fört för politik - är man verkligen ett nytt arbetareparti och vad har den förda politiken har haft för betydelse för Sverige och medborgarna.

Man kan naturligtvis tycka att detta är en fråga som borde intressera fler, media tillexempel - en del är intresserade men majoriteten tycker det är viktigare att jaga socialdemokrater och deras partiledare. Media ska naturligtvis kritiskt granska politiker och andra makthavare, det är deras jobb. Problemet vi ser nu är att man inte väljer att kritiskt granska den politik som regeringen står bakom

Det man i många medier däremot inte gör är att kritiskt granska politiken och politikerna bakom besluten. Det är inte så viktigt tydligen... Hur kan inte detta vara viktigt? Media har idag en otroligt stor makt att påverka människor och med makt kommer ansvar - som jag ser det lever många medier inte upp till detta ansvar idag och det är illa.

Här kommer några tips till media om ämnen som kan vara av intresse att granska ur ett medborgarperspektiv;

Här är lite att börja med - det finns säkert mer.

Om Media kan ta sitt uppdrag på allvar bör man granska frågor/ ämnen kritiskt och ur ett medborgarperspektiv och samhällsperspektiv - granskningen skall omfatta granskningar av myndigheter och företag som är ansvariga MEN skall också innehålla en granskning av vilka politiskabeslut som ligger bakom situationen/ fallet/ händelsen. Om den inte gör det ger den egentligen ingenting - det kommer inte bli någon förändring därför de ytterst ansvariga, vilket är politikerna inte behöver förklara sina beslut och därför inte heller behöver ta något ansvar.

Som av slutning kan man konstatera att jag tyvärr inte har stora förhoppningar att det kommer ske någon förändring. Slutsatsen blir att det blir upp till medborgare, politikerna själva, bloggare, sociala medier, krönikörer och debatörrer att göra denna granskningen av det samhälle vi har idag och vilka politiska beslut som ligger som grund.

Detta är en utmaning som jag gärna tar mig an och jag hoppas att fler vill göra det - det är kanske det enda sätt vi kan få en granskning av politiken och dess konsekvenser. Samtidigt kan det leda till visioner och idéer om hur vi vill ha det och vilken politik vi måste föra för att nå dit.

Lycka till ni som väljer att delta!

"Vi anser att det är fel med riskkapitalbolag i äldreomsorgen som har vinstmaximering som främsta drivkraft. Det krävs därför en översyn av reglerna för privata vårdbolags medverkan i den skattefinansierade vården.

Det krävs en översyn av reglerna för privata vårdbolags medverkan i den skattefinansierade vården. Vi måste försäkra oss om att de skattemedel vi avsätter till äldreomsorg verkligen går till vård och omsorg om de äldre. Likalydande och tydliga höga krav på kvalitet ska ställas på såväl privat och kooperativ som kommunal verksamhet. En offentlighetsprincip ska gälla i all skattefinansierad verksamhet och samtliga anställda i skattefinansierad privatdriven vård ska ha rätt till samma meddelarskydd som offentligt anställda. Koncerner inom vård och omsorg ska inte kunna undandra vinster från beskattning genom att tillämpa orimligt höga räntesatser på internlån mellan koncernbolag och dotterbolag.

Vi vill se en bred överenskommelse över blockgränserna kring regelverket för äldreomsorg för att säkerställa kvaliteten och garantera att medel för äldreomsorg kommer de äldre till del". (DN debatt 2011-11-12)

och Carina Moberg, gruppledare i riksdagen kräver debatt

Begäran om aktuell debatt

Det är av högsta vikt för förtroendet för skattesystemet att de pengar som skattebetalarna betalar i skatt används till det som är tänkt. Vidare är medborgarnas vilja att betala skatt självklart också beroende av att den skattefinansierade välfärden håller en mycket hög kvalitet.

På senare tid har flera exempel uppmärksammats i media om att så inte alltid verkar vara fallet. Särskilt har företaget Carema Care uppmärksammats för brister på äldreboendena Koppargården i Stockholmsstadsdelen Vällingby och Tallbohov i Järfälla. Anhöriga och personal har enligt flera medier bland annat berättat om undernäring och liggsår bland de gamla samt brist på personal och vårdutrustning. Samtidigt har koncernen Ambea, där Carema Care ingår, ökat sin nettovinst kraftigt. Rörelseresultatet steg från 88 miljoner kronor 2005 till 624 miljoner kronor 2009, rapporterar Dagens Nyheter.

Parallellt med detta har en diskussion uppkommit kring den handelsmarginal som apoteken får för att handhålla receptbelagd medicin efter apoteksavregleringen. Det framkommer nu krav på att handelsmarginalen ska justeras eftersom lönsamheten är dålig i apoteksbranschen.

Det som förenar båda dessa frågor är att ett flertal bolag, verksamma både i äldreomsorgen och på apoteksmarknaden, genom konstruktioner med internränta fört över pengar från de svenska bolagen till koncernbolag ägda av riskkapitalbolag placerade i skatteparadis utomlands. På så sätt har svenska skattepengar hamnat i skatteparadis. Det är inte rimligt.

För den socialdemokratiska riksdagsgruppen begär jag därför en aktuell debatt om förekomsten av riskkapitalbolag i den skattefinansierade välfärden och deras möjligheter att föra över skattepengar till så kallade skatteparadis.

Visst han bad om ursäkt och gav en förklaring till det som medierna rapporterat, han skyllde inte på medierna även om jag själv anser att mycket i drevet mot Håkan Juholt visade prov på dålig journalistik. Varför bad han om ursäkt och vad bad han om ursäkt för?

Han bad om ursäkt för att hans missförstånd lett till en sådan mediecirkus så det blev jobbigt för oss som arbetar med politik på lokalplanet - istället för politik fick vi prata om honom och hand bostadsersättning. Så vi har fått en ursäkt av vår partiledare. Men efter detta pratade han politik, vår politik - vad vi vill med Sverige. Det var detta jag kom ihåg när jag åkte hem den där måndagskvällen den 24 oktober.

Denna sköna känsla satt i ända tills jag slår upp Aftonbladet och läser Eva Franchells text på ledarsidan. Vad tänkte jag då? Det jag tänkte var att snälla Aftonbladet ni lyckades inte avsätta Håkan Juholt, ert drev skadade bytet och många med honom men ni lyckades inte fälla ert byte... Så gå vidare, vidare mot nya historier och nyheter att skriva om, det finns massor som skulle må bra av er uppmärksamhet. Vi har en utrikesminister med suspekta affärer i bagaget - skriv om det. Vi har ett parti som kallar sig ansvarbärande som förvanskar inte bara sin egen historia utan även Sveriges historia - skriv om det. När ni skriver låt det inte enbart bli en liten artikel inne i tidningen utan gör en "Håkan" slå på stort, gräv där journalister gräver och ställ makthavarna mot väggen. Men SNÄLLA granska era källor...

Vi socialdemokrater har nu den mest granskade partiledaren i Sverige. Denna granskningen avslöjade missförstådda och oklara regler hos riksdagsförvaltningen och TVÅ felaktiga reseräkningar - inte så hemskt när man tänker efter eller hur?

Som sagt Håkan Juholt har bett oss socialdemokrater som alla jobbar för en valvinst 2014 om ursäkt för att vårt jobb blev mycket svårare en tid och förmodligen en tid till. Tack Håkan!

När kommer ursäkten från media i allmänhet och Aftonbladet i synnerhet?