Filmen call-girl har skapat viss uppståndelse. Framförallt genom att implicit anklaga Olof Palme för att springa på bordell. Något han med nästintill absolut säkerhet inte gjorde.

Ingen kan förneka att dåvarande statsminister Olof Palme begick både ett moraliskt såväl som etiskt fel när han inför riksdagen förnekade en sanning som lögn när han visste att denna sanning var sann. Orsaken som ligger bakom kommer aldrig att nå dagens ljus, handlingen berättigar fördömmande. En statsminister får inte ljuga när denna står inför riksdagen, Olof Palme gjorde detta och den aktionen saknar försvar. Sveriges Riskdag är den absoluta toppen av den offentliga makten, att ljuga för den är den mest allvarliga formen av lögn för de som valt denna församling. Med andra ord en lögn sagd i riksdagen är en lögn sagt till det Svenska folket. Något vi fått som effekt av den alltmer noggranna granskningen av våra politiker är förutom det negativa även det positiva. Om idag statsminister Reinfeldt skulle söka beskydda en minister genom att hävda lögn hade sannolikt minister såväl som statsminister tvingats avgå efter intensiv granskning. Då var det DN som fick be om ursäkt och statsministern som vann.

Att dagsläget är ändrat till den grad att ingen längre kommer undan med dylika lögner visar på det goda hos vår press. Tyvärr kommer detta goda med allt det negativa, idag får en politiker begå få misstag utan att straffas oproportionellt.
Samtidigt kan jag tycka att priset är värt att betala, politiker bör granskas, politiker som representerar andra bör granskas noga. Men framförallt i det offentliga rummet, de människor som representerar oss är ofta ett resultat av Machiavellisks politik. Socialdemokratin som nu säger sig förnyas skall exempelvis ha 35 % av sina representanter med en ålder under 35. Det är en fin vision men en som kommer förbli en vision, de som väljer representanter är de som blir representanter. Förnyelse är ett fint ord, på samma sätt som integration. Så är situationen för de flesta partier, kompetens är inte ens en minimal del av en urvalsprocess, åldersfördelning innebär att i varje fullmäktige finns en person från ungdomsförbundet, förnyelse är att föregående års unga byts ut mot årets unga.

Media behövs för att se till att sanningen sägs, men media behövs inte för att jaga någon som glömt sin självdeklaration, att granska privatlivet hos förtroendevalda. Media behövs för att granska vad de folkvalda gör med sitt mandat och om de missbrukar detta. Media skulle behövas i valberedningar på alla nivåer, gör partiet det de sagt? En privatperson skulle knappast klara en genomgående granskning, de vi väljer är oss. Om vi börjar kräva exceptionella privatliv hos de vi väljer kommer vi inte längre välja oss, vi kommer välja de som tidigt beslutat sig för en politisk karriär och därmed vakar hela sitt liv mot misstag. När en politiker missbrukar det förtroende de fått genom att ge sig fördelar utöver det som borde ges, genom att ge bekanta uppdrag de aldrig borde fått eller då de ljuger för sina väljare skall och bör detta uppmärksamas. Men när en vald representant har älskare/älskarinna, när de kör något berusade, när de drar av för mycket i skatt. Då gör de bara något vi alla gör eller gjort.
Det Olof Palme gjorde var att ljuga för sina väljare för att skydda en minister. Det finns inget försvar och det finns ingen ursäkt, det var inte hans mest skinande tidpunkt. På det sättet är det bra att media idag finns, den manövern hade varit omöjlig i dag och genom den vetskapen hade sannolikt inte Palme ljugit i riksdagen utan helt sonika sparkat Geijer.
Jag tillhör den grupp som för flera år sedan visste att Palme ljög, jag ansåg då som nu att det var fel. Och jag förstår fortfarande inte varför, bättre sparka en minister än ljuga? Framförallt då historien alltid tenderar att gräva fram saker och visa sanningen. I vilket fall så var det en lögn oavsett motiv. Samtidigt så visar Olof Palme på hur ett riktigt statsministerämbete fungerar, en realpolitik mixad med en ideologi sammanfattad i en gärning. Många menar att Sveriges stöd till Kuba är ett exempel på en kommunistisk agenda. Dessa många är ofta anhängare av USA, ett land som gav ekonomiskt och militärt stöd till ett femtiotal länder, där ett tjugotal länder var diktaturer som hade militärt genomfört en kupp mot demokratiskt valda församlingar. USA stödde även LDP i Japan och Kristdemokraterna i Italien som imploderade under 90-talet som effekt av korruptionsskandaler. USA stödde även paradoxalt nog Talibanrörelsen som är en av ingenjörerna bakom att förvandla ett 60-tals sekulärt Islam till ett 2012 år fundamentalistiska Islam.
Skillnaden mellan Olof Palmes utrikespolitik och de USA kramande kritikernas är att även om pengar kanske slösades på idealistiska projekt så kostade Olof Palmes åtaganden långt mindre och producerade minimalt antal personer som är sugna på att kärnvapenbomba Sverige.

Olof Palme var även på gränsen att skapa fred mellan Iran och Irak, det hela sket sig när Iran plötsligt 1985 fick tillgång till västerländska vapen och tappade allt intresse för fred. Märkligt nog kom de västerlänska vapnen från USA som för övrigt hade initierat totalblockad för Iranska vapenköp, men då Reagan behövde stålar för att skänka till en antidemokratisk organisation i Nicaragua kallad Contras. Men den dumma valda kongressen sa nej så kunde han inte göra annat än att sälja vapen till Iran. Palme fick aldrig se en fred där då skottet i februari ändade det hela men 1985 var han nära, Irans resurser var praktiskt taget slut och fred var nästan det enda alternativet.
Vad gäller Sydafrika så var Olof Palme och Jan Eliasson de två som fick alla länder, exklusive USA och Storbritannien att införa ett handelsembargo. Detta embargo gjorde i slutändan att Sydafrika hade massor av guld men inte mycket mer så Apartheid fick snällt dö sotdöden för demokrati.
Andra har menat att Olof Palme genom sin détente om den lyckats skulle ha gjort att Sovjet överlevt mycket längre. Dessa människor har uppenbarligen varken läst ekonomi eller ja läst. Kostnaden för den taktiska kärnvapenarsenalen i Europa utgjorde omkring 0,02 % av Sovjetunionens försvarsutgifter, översatt till BNP blir det 0,003 %. Den zon Palme ville göra kärnvapenfri bestod av 20 % av denna arsenal. Med andra ord så skulle Palmes kärnvapenfria zon ha inneburit den enorma belastningen av 0,0012% av Sovjets BNP, det är lätt att förstå att denna enorma börda Olof Palme hade avlastat Sovjet hade räddat landet. Motsvarande siffra i Sverige innebära att momsen skulle höjas med 0,003 % säkerligen nog för att knäcka hela landet.

För att återgå till call-girl. Det var dumt, till och med mycket dumt att Olof Palme ljög för att skydda justitieminister Geijer. Men att för den skull implicit peka ut Olof Palme som en bordellkund är djupt orättvist. Det finns inga bevis, vittnen, indicier eller annat som pekar ut Olof Palme. Endast en film som gör en död man en stor orättvisa och som trots att den implicit pekar ut Olof Palme inte vågar stå för sin anklagelse. Palmes lögn för att skydda sin minister blir om inget annat förminskad till inget av denna lögn. Olof Palme gick inte på bordell det är en enkel truism. För min personliga del så hade jag inte brytt mig om han så gjorde och hans lögn hade därmed varit sann. Folk springer på bordell så fort chansen ges och så länge affärer inte leder till överträdelse av säkerhetsbestämmelserna har kung, statsminister, tjänsteman, arbetare, arbetslös, kvinna, man i min mening all rätt att göra med sitt privatliv som de önskar.

I motsatts till de flestas uppfattning var de flesta inom det tyska National Socialistiska Arbetarpartiets (NSDAP) ledning mycket kompetenta politiker. Nutidens bilder av en skränande Adolf Hitler visar bara en del av sanningen, få vinner val genom att bete sig som hysteriska demagoger. NSDAP eller Nazisterna vann 43 % av rösterna i det sista demokratiska valet som hölls i Tyskland före andra världskriget.

Detta sagt så förändrar det på inget sätt de ohyggliga brott som Hitlers regim för evigt kommer att vara skyldiga till och det förändrar på inget sätt den totala brist på respekt för världssamfundet som visades.
Tack och lov var inte heller naziledningen särskilt duktiga på något annat än politik. Återigen i motsatts till ordinär historieskrivning så stod Adolf Hitler inte bakom strategin för att erövra Polen, Norge, Danmark, Belgien, Nederländerna eller Frankrike. Hans militära facit från andra världskriget var att försena operation Barbarossa med 2 månader för att han blev förbannad på Jugoslavien och för att beordra den så kallade Führerordern som förbjöd varje reträtt oavsett orsak för den tyska krigsmakten. Tack vare denna order blev Stalingrad en enorm vinst för Sovjet och en enorm förlust för Tysk orderstruktur. Återigen så finns en myt skapad framförallt av diverse krigsfilmer där den Tyska taktiken framställs som en armé där total lydnad rådde. I verkligheten hade strategin utvecklats i slutet av första världskriget så att befäl på plats hade fria händer att oberoende av order fatta beslut efter eget huvud. Ett exempel från den svenska historikern Marcus Zetterlund visar på detta. I Tysk officersutbildning gav läraren en uppgift som kadetterna fick fem minuter på sig att lösa, i Brittisk och amerikansk officersutbildning fick kadetterna två timmar på sig att lösa samma problem. Den ”tyska” skolan menade att i skarpa lägen så har man inte timmar att fatta beslut utan maximalt minuter, devisen blev därmed hellre ett ok beslut snabbt än ett perfekt beslut försent. Den ”tyska” modellen är för övrigt den som moderna arméer tillämpar. Hitler kastrerade mer eller mindre denna form av beslutsordning och det är något vi skall vara glada för, många mer kunde ha dött om han inte antagit att han var bättre lämpad än kanske världens bästa officerskår att fatta beslut. En bekräftelse om just detta kom efter kriget. Då Winston Churchill tillfrågades om vem hans bästa general varit under kriget och han besvarade frågan med att säga att Adolf Hitler inte bara varit Storbritanniens bästa general utan hela alliansens.
I vilket fall så var det ett litet stickspår som behöver knytas ihop. I europeisk politik under den perioden kan nog få slå Adolf Hitler. Vid sin sida hade han även en som propagandamässigt får ses som genial i Joseph Göbels. Propagandaapparaten lyckades inte bara övertyga folket utan även Adolf Hitler om krigets gång. Samtidigt som fältmarskalkar ner till överstar försökte övertyga Hitler om att allt inte såg särskilt bra ut så gav ”nyheterna” en helt annan och mycket ur Hitlers synvinkel mycket positivare bild av verkligheten. Desto sämre utvecklingen gick desto bättre blev nyheterna, då det saknades en objektiv media i Tyskland blev det ännu bättre. Nyheterna kom att visa en allt positivare bild av händelseutvecklingen ända fram till första maj då Berlins radio slutligen slogs ut.

För de som betraktar Adolf Hitler som en människa och inte en reinkarnation av satan eller något liknande är det inte i grunden svårt att förstå varför han inte hörsammade sina officerare. Först och främst så övertygar sig nog lätt en person med total makt att de flesta framgångar är dennas. Dessutom tenderar absolut makt absolut att till slut omringas av jasägare. När valet står mellan att lyssna på pessimistiska generaler eller optimistiska nyheter klappar fällan lätt igen för de flesta. När sedan dessa generaler blir än mer pessimistiska men nyheterna än mer optimistiska så har fällan för länge sedan slagit igen. De flesta bedömare i efterhand anser att kriget förlorades för Tyskland vintern 1941 och jag är benägen att hålla med. Efter den tidpunkten blev det ett krig där den med mest resurser skulle vinna. De flesta moderna konflikter har följt den utvecklingen, ända från Robert E. Lee till Saddam Hussein. Största frågan är varför gav inte en genial ledare som Lee upp när sannolikhetskalkylen visade att inte ens med en mot fyra gick det att vinna. Eller varför slutade inte första världskriget 1916 när det tydligt visade sig att det inte gick att vinna (Nu kom USA in och tippade skålen till ententen).
För att sluta diskutera krig och komma till den egentliga meningen så fortsatte man förlora för att nyheterna var så bra. I viss mån snärjdes politiker av sin egen propaganda.

USA har nyligen genomgått ett val där man återvalt för första gången sedan 1936 en president som uppvisar en så pass dålig ekonomi som dagens. Förutom ekonomin har man även återvalt en president som ger smutskastning en helt ny dimension. Göbels hade inte kunnat skapa en bättre propagandaapparat än FOX News, kanalen har i princip dagligen sedan President Obama varit i smutskastningsläge. Dag 1 efter hans presidented började man ifrågasätta vad han uppnått, jag har aldrig i något jobb så här långt behövt att visa för en överordnad vad jag åstadkommit. Även om jag tycker de jobb jag haft varit betydelsefulla så kan jag inte utan att ta i lite väl mycket jämföra det med att bli president i USA. Första dagen gick säkerligen åt att överhuvudtaget hitta i vita huset och få information om superakuta saker som koder för kärnvapenavfyrning och liknande. Så att inte mycket hände policymässigt den dagen är inte direkt överaskande. Att en nyhetskanal aggregerar det till att presidenten latar sig är däremot överaskande. Tradition är annars att ge 100 dagars respit.

Inför det här valet slog FOX in 18:e växeln och begick därmed i min mening det största misstaget som kan begås. De blev President Obamas bästa general. De som röstar republikanskt kommer fortsätta rösta republikanskt om de har FOX som nyhetskälla. Men problemet blir att även de som kampanjar aktivt republikanskt har FOX som nyhetskälla, de som står inför val till president, senator och representanthus har FOX som nyhetskälla. Så precis som Göbels frälser man inte bara de redan frälsta utan man planterar hos de som faktiskt skall väljas en tanke om att detta är redan klart. Ett tydligt exempel är Nate Silver (matematiker och statistiker) som för några månader sedan spådde en seger för Obama. I stället för att rapportera detta faktum och belysa problematiken uppfann FOX något nytt. Opinionsmätningar var inte att lita på, de var skevade, de hade demokratiskt bias och så vidare. Så i stället för att adressera inför sina tittare att nu var det minsann skarpt läge och mer fotarbete krävdes så omgav man sig i en slöja av fantasier.
Enda och rätt katastrofala taktiken i den planen är att det faktiskt kommer ett val på riktigt, hur mycket man än låtsas att sin sida har vunnit så är valet det som faktiskt slutligen avgör allt. Oavsett vad 10 000 FOX experter må säga. Det är också här man föll på eget grepp, önsketänkande hur stenhårt det än är ersätter aldrig fakta. En gång i tiden ville kyrkan att jorden skulle vara platt, det spelar ingen som helst roll längre att så var fallet. FOX lyckades inte bara falla på eget grepp utan även dra med sig de som de önskade vinna i fallet. Todd Akin som kanske inte alla hört om ställde upp i Missouri som kandidat till senaten, han vandrade sedan gladeligen in i en septisk tank genom att påstå att en våldtäkt aldrig kan leda till graviditet om den är ”legitim”. Blir med andra ord en kvinna våldtagen mot sin vilja kan hon inte bli gravid, blir hon däremot våldtagen och blir gravid är det ingen våldtäkt. Jag är man(beror lite på vem man frågar) så vet inte så mycket om kvinnor. Men jag anser mig veta nog mycket att om en kvinna blir överfallen av en för henne totalt okänd man och sedan gravid så är det fortfarande en våldtäkt, få blir blixtförälskade i en maskerad man som överfaller en mitt i natten och råkar de bli gravida av det så bevisar det inget. För min del skulle jag bli skitskraj om världens vackraste kvinna överföll mig mitt i natten. Dessutom med Akins uppfattning skulle jag bli tvingad att betala underhållstöd. I vart fall risken är nog liten för min del men att ens tänka tanken att säga åt en kvinna som blivit våldagen och gravid. Att våldtäkten är ”illegitim”, vilket rent juridiskt skulle betyda att förövaren inte är straffansvarig då gravidited inträffade och därmed har umgängesrätt. Det bryter mot så många lagar och moraliska principer att det inte kan tas seriöst. Men istället för att inse sitt galaktiska misstag så stöddes Todd Akin av FOX. Vilket fick honom att stanna i kampanjen och dessutom förlora stort. Detta i en redneck stat där man skjuter sådana som mig.

FOX har därmed under valet fyllt sin funktion som propagandaapparat men verkar inte fått mailet att USA är en demokrati. Hade exemplet Akins i stället för stöd fått en rejäl dos av att 55-åriga gubbar vet lite om kvinnors situation så hade kanske han valt att stå tillbaks för någon faktiskt valbar. Nu fick han aldrig memot, däremot fick han ett rungande stöd på 36 % vilket var 15 % mindre än han var i behov av. FOX information var också den information Mitt Romney gick på, därför gav de tusan i latino röster som katastrof Bush vann 2004 och riktade kanonerna mot Pennsylvania som såhär i efterhand var omöjligt att vinna. FOX news som ingen längre tror är fair and balanced gav Obama mer stöd än de kan fantisera om. De underkände statistiska undersökningar, de underkände behovet av sanning allt som inte passade underkändes. De om några har varit Obamas bästa kampanjstrateg.
Senaste dagarna arbetar de hårt med att förklara varför det gick som det gick. Det är ett par år till nästa val men redan nu har de underkänt Afro-amerikaner, latinos och asiater som väljargrupp och idag kom nyheten att kvinnor röstat på Obama bara för att de anser att de är bäst lämpade att bestämma om sina kroppar, inte en Lönnfet Rush Limbaugh som går på heroinderivatet dexofen, hans journal anger nämligen att han är för fet för att inte få ont när han går.

Fortsätter FOX den inslagna vägen så kommer de som Göbels övertyga färre och färre att det går bättre och bättre. För min del så tycker jag en stark opposition är bra och behövlig i en demokrati. Men om FOX vägrar inse förlust och republikanerna följer den devisen så finns nog inget oppositionsparti 2016.

Valet är nu över och den praktiska verkligheten är att det i praktiken slutade som det började. President Obama är president, senaten är i demokratisk kontroll med något ökad majoritet och representanthuset är om än med minskad majoritet republikansk.

Men det är innan man ser under ytan. President Obama är den första president sedan Franklin Roosevelt som blivit återvald med en arbetslöshet på 7,9 %. En drömnivå för många europeiska länder inklusive Sverige. USA har till skillnad från Europa tillämpat en keynesiansk stimulanspolitik även om den motarbetats av en republikansk kongress och därmed inte blivit så expansiv som varit målet har den gett tydliga effekter. Den Europeiska modellen har i motsatts varit att genom att svälta ekonomin så blir den genom magi större. Storbritannien har gått längst i denna politik och upplever nu det psykologiskt katastrofala tillståndet av en ”dubble dipp”, d.v.s. en recession följd av en recession. Detta är en recession upphöjt till två på grund av att det skapar ett klimat där ingen längre tror något kan bli bättre. Konsumenter håller dubbelt så hårt i sina pengar och företag blir dubbelt så försiktiga i investeringsbeslut. 1930-talet var trots New Deal och myten kring detta mycket en sådan utveckling. När saker började se bra ut så drog staten omedelbart åt svångremen för att minska underskotten och för med andra världskriget då rustning var av absolut nödvändig övergavs alla bromsar och industrin sattes i full fart.

President Obama har inte lyckats få igenom ett fullt stimulanspolitiskt paket av rädsla för att synas slösa för mycket och av republikanskt motstånd. Men när Europa sparar ihjäl sig så har USA genom vad de åstakomit i stimulans faktiskt som det ser ut vänt utvecklingen. Fortfarande skapas för få jobb, fortfarande är tillväxten för låg, fortarande är pensionssystem, sjukvårdsystem och försvar alltför dyrt med tanke på vad det ger. Fortfarande behöver skattesystemet ändras och budgetprocessen ändras. Exempelvis har Sverige en laggande budgetstruktur som betyder att om en låsning på något sätt inträffar i finanspolitiken så kommer statens intäkter öka snabbare än utgifterna om inget görs. Sannolikheten att det inträffar i ett land som Sverige med en kammare som utser Regeringschef är förvisso liten. Sannolikt skulle en regering som inte fick igenom sin budget falla och nyval skulle utlysas. Men i grunden är det en mycket bra princip, skulle Alliansen totalt låsa sig men ändå fortsätta ha regeringsmakten skulle budgeten med automatik gradvis förbättras.

I USA som kanske har ett än större behov av en sådan struktur saknar detta. Utgiftsökningarna är större än inkomstökningarna om inget görs. Så även utan som under Bush skattesänkningar och krig hade en budget som bara fördes framåt trots detta lett till underskott. Att den federala budgeten i det mycket ovanliga läget där en hel ekonomi står på gränsen till kollaps går med underskott är inte ovanligt.

Mina gratulationer till President Obama till vinsten och jag kan inte säga annat än att min förhoppning var att han segra. Men med sitt nya mandat kommer också ett mycket stort arbete. På kort sikt handlar det om att lösa det finansiella stupet som är en automatisk serie åtgärder som kommer inträffa den 1 januari 2013 om kongressen och presidenten inte når en annan lösning. Konkret innebär detta att om inget görs så ökas skattebelastningen med omkring 2,5 % av BNP och besparingar på omkring 2,5 % av BNP genomförs. För att en ekonomi skall klara av en omdedelbar effekt där en BNP stramas åt med 5 % behövs en mycket stark ekonomi. Även om USA nu växer någorlunda och sysselsättningen har stabiliserats så är ekonomin långtifrån nog stark att absorbera den effekten utan en recession är mest sannolik. Exempelvis kan man se på Greklands utveckling, åtstramningen har varit så kraftig att numera leder en åtgärd där staten sparar 1 euro så leder detta till att ekonomin minskar med 3 euro. Därmed så skulle ett skattetryck på 67 % av BNP behövas för att en euro sparad skulle ge 1 euro i intäkt. Vill grekerna numera få in mer pengar än de förlorar genom att spara så behöver skattetrycket överstiga 67 %. Ett skattetryck på den nivån är sannolikt en dödsstöt mot en ekonomi. Men nu är vi Europa och nationalekonomi tillhör inte den grundläggande kravspecifikationen i ekonomisk politik.

I vilket fall så på kort sikt ligger framför Obama att med ett republikanskt representanthus hitta en väg som inte stramar åt ekonomin så att den återgår i recession. Utifrån att republikanerna inte längre har något att vinna på att förhindra att Obama blir återvalt och det faktum att statistik talar för att åtta år av en president från ett parti talar för att det andra partiet har god chans att vinna nästa val så finns vissa möjligheter. För ett år sedan var målet att förhindra en andra period för president Obama vilket nu har misslyckats, president Obama kommer därmed aldrig någonsin igen att kampanja för president. Republikanerna har därmed inget intresse att förhindra att Obama blir återvald då han är konstitutionellt förhindrad att söka återval. Republikanerna är också nu ett parti som förlorat ett presidentval som de borde vunnit. Alla möjligheter finns därför att uppgörelser blir lättare, President Obama har vunnit sitt sista val och vill därför nå vissa mål. Republikanerna kan inte vinna valet 6 november 2012 på något sätt.
Därmed är situationen nu modifierad, spelet har tagit en ny form en bättre form. En detalj som jag uppmärksammade är att president Obama har inbjudit Mitt Romney till vita huset för samtal. En mycket intressant utveckling vore att Obama utser Romney till ny finansminister. Nuvarande finansminister Geithner har redan sagt att han kommer avgå. Att utse Romney till finansminister skulle än mer sannolikt göra republikaner samarbetsvilliga. Det mentala motståndet hos republikaner skulle minska avsevärt om de förhandlade om finanspolitik med den presidentkandidat de tills för någon månad sedan gav sitt stöd. Med tanke på att både skatter måste höjas och pensionssystem reformeras så blir det även en mycket bra lösning. Pensionssystemet i USA liknar vårt gamla ATP, det är lika hållbart och måste ändras men som i Sverige måste det ändras genom överenskommelse över partigränser. PPM kanske inte är optimalt men i jämförelse med ATP innebär det att alla faktiskt kommer få pensioner, bättre 10 000 riktiga kronor än 15 000 låtsaskronor. Sjukvårdsutgifterna måste även de ses över, i USA kostar den 18 % av BNP jämfört med Sveriges 9 %, människor har kortare förväntad livstid i USA än i något annat utvecklat land. 30 % av kostnaden är administrativa kostnader och hela vårdapparaten belönar ingrepp och inte preventiv vård. Detta är utgiftsområden där en republikansk finansminister skulle kunna åtgärda. Vad gäller skattebelastningen så är den mycket skev. Låginkomsttagare betalar moms, löneskatt (arbetsgivaravgifter), sjukförsäkringsavgift. Medelinkomsttagare detsamma samt federal inkomstskatt. De som inte är yrkesverksamma betalar 15 % kapitalskatt och inget mer, medan företagen betalar historiskt höga 35 % i bolagskatt. En skattereform av svensk modell skulle behövas där man betalar samma skatt på all inkomst i grunden, med trappskatter vid högre inkomster. I grunden så gick den svenska skattereformen ut på att alla skall betala 30 % skatt oavsett källa till inkomsten. Där kan en demokratisk president påverka. Så hur ohelig en allians mellan president Obama och Mitt Romeny än kan verka så tror jag det skulle vara en genial lösning för att få republikanerna på tåget och en modell för att nå långsiktiga resultat före kortsiktiga reparationer.

Efter att ha följt valet i USA under en tid måste jag säga att vi behöver public service. Presidentvalet där har urartat komplett och magnifikt. Det börjar bli nästintill omöjligt att hitta objektiva fakta om något i dagsläget.

Jag stödjer fullt ut fortfarande President Obama och hoppas han blir återvalt, jag anser fortfarande att republikanerna inte längre är ett politiskt parti utan mer en kult. Men klimatet börjar bli alltmer skrämmande. När en väljare inte längre kan följa en nyhetskanal utan att få en definierad sanning beroende på kanal blir en objektiv bedömning svår. Framförallt om väljaren har en något sådär förutfattad mening om vem de skall rösta på.
En objektiv nyhetskanal som ifrågasätter den kandidat eller det parti som man lutar åt kan lätt bli en kanal man byter ifrån. CNN har försökt och försöker vara ett objektivt medium för att presentera nyheter men har betalat ett högt pris för detta, CNN regerade nyhetsutbudet under 1990-talet men lockar nu omkring 10 % av tittarna i USA. En republikansk lutande väljare byter till FOX när kritik riktas mot dennes parti, en demokratiskt lutande väljare byter till MSNBC.

Även om FOX för närvarande leder i kampen om att förvränga nyheter så är sannolikt MSNBC inte långt efter. Det har visat sig lönsamt att visa nyheter utifrån en specifik vinkling och en specifik ideologi. Vad som vinns genom att förvandla objektiva fakta till subjektiva tolkningar är inte framsteg på något sätt, inte kunskapsmässigt, inte själsligt, inte objektivt, inte ideologiskt och inte ekonomiskt.

En vanlig medborgare behöver inte längre kämpa för sin rätt. Detta är kanske en av de största otjänster demokratin någonsin gett sina medborgare. Den politiska processen som från början avsiktligt utformades för att verka långsamt med kortsiktiga val mellan gör att få märker långsiktiga förbättringar men många märker kortsiktiga försämringar. Den representativa demokratin förstärker denna effekt, vem vill inte bli omvald, vilken professionell politiker vill inte göra karriär.

En representativ demokrati är en i grunden mycket bra lösning. Direktdemokrati leder ofta till populistiska och kortsiktiga lösningar. På samma sätt som de som har som huvudintresse att studera kvantmekanik, byggnadskonst, medicin, datalogi, sociologi eller nationalekonomi bör de med sitt huvudintresse inom politik utses att representera väljarna.
Som vilket yrke som helst bör dock alltid en granskare finnas. Vetenskapen granskas av andra inom samma vetenskap. Ett yrke granskas av chef. Politiker bör och skall granskas av medier. När medierna väljer sida som är fallet i USA, då faller inte bara objektivitet utan även granskningen. När media jagar profit före sanningen får man vad USA har idag. Ett inte bara politisk utan även ett medialt polariserat samhälle. Vad som är sant och riktigt blir en fråga om vilken kanal man väljer för nyheter. En form av Pravda med två huvuden men ingen kropp eller ansvar. I dagsläget är republikanerna tokstollarna i stort behov av psykiatrisk hjälp, men demokraterna ligger inte långt bakom.

Jag har försökt att objektivt följa det kommande valet i USA med den mycket nedslående slutsatsen att BBC ger den mest objektiva informationen. Återigen jag hoppas President Obama vinner men propaganda från MSNBC för President Obama är lika illa som FOX propaganda för Romney. När komedi shower som Bill Maher, Colbert Report och John Stewart ger mer nyhetsvärde än nyhetskanaler behöver man tänka till.
Jag har blivit helt övertygad om att public service behövs. Att objektiva media är viktigare än partitillhörighet och att även om mitt parti lider kortsiktigt av detta så är det långsiktigt värt mer än vi tror.

Alliansen sänker nu bolagskatten till 22 % som ett led i icke-sysselsättningspolitiken som förs. Vad som man återigen missat i sin politik är att undersöka verkliga effekter med sannolika effekter. OECD som får anses vara en mycket oberoende institution och the Economist som får anses oberoende men nyliberal har båda undersökt effekter på sysselsättningen genom skattesänkningar för företags vinster. Båda har kommit till ungefär samma resultat, OECD 2009 och the Economist 2010. Resultatet är att så länge som beskattningen på företags vinster ligger inom ett intervall enligt OECD 20 – 35 % och enligt the Economist 15 – 40 %, det som kallas ett normalt intervall. Så leder skattesänkningar på vinster i företag till större fokus på vinster idag och mindre fokus på vinster imorgon.

Företag till skillnad från hushåll och stat fungerar under ett flertal olika skattesattser. Vinst beskattas, arbetskraft beskattas, utdelningar beskattas och ett flertal ytterligare komponenter beskattas. Hushåll beskattas oftast utifrån inkomst av tjänst och inkomst av kapital. Beskattningen på inkomst av kapital är ofta negativ, dvs. det minskar den totala skattebördan. Detta är beroende på att räntekostnader på krediter kan dras av med 30 %. En ränta på 10 % blir netto en ränta på 70 % av denna ränta med andra ord 7 % betalas av låntagaren, 3 % av staten.

Detta innebär för hushåll att oavsett ränta på en skuld eller tillgång så betalas 30 % av kreditkostnaden av staten och 30 % av inkomstränta betalas i skatt till staten. Antag att avdraget för krediter ändras från 30 % till 15 %. Detta skulle öka hushållens andel av kreditkostnaden från dagens 70 % till 85 %. Sannolikt skulle detta minska intresset för krediter i hög utsträckning.

Bolagskatten fungerar på samma sätt. Vill man stimulera företags vilja att göra vinst är sänkt bolagskatt en bra ide. Men dagens problem är knappast företagens vinster, numera gör stora företag vinst även i lågkonjunkturer. Vill man stimulera sysselsättning så minskar man kostnaden för arbetskraft för företag, jobbskatteavdraget har minskat inkomstskatten för arbetstagare men inte för företag. Sänkta generella arbetsgivaravgifter är metodiken för en högre sysselsättning i viss utsträckning, det är generella sänkningar inte riktade sådana. Vill man öka forskning så är låt säga dubbla avdrag för FOU som sannolikt ökar intresset för att satsa på forskning mer.

Sänkt bolagskatt ger enligt OECD en sysselsättningseffekt såvida skatten är inom ett normalintervall en negativ korrelation på -0,05 % -enheter per 1 % -enheter förändrad skatt. Så givet att nuvarande skatt ligger inom ett ”normalintervall” vilket den sannolikt gör. Så leder en sänkning med 6 % till en minskad sysselsättning med 0,3 %. Sysselsättning är inte arbetslöshet så översatt till arbetslöshet innebär detta 1 % högre arbetslöshet.

Inte sagt att hög bolagskatt skulle öka sysselssättningen, men sänkt kommer sannolikt inte öka sysselsättningen utan snarare minska den. Företag kommer önska 1 krona idag mer än 1 krona imorgon mer. Irland lyckades med sänkta skatter sänka arbetslösheten i hög utsträckning genom sänkt bolagskatt men det OECD rapporten påpekar så var sänkningen från en mycket hög nivå, från en mycket osäker politisk situation och i samband med relativt låga löner. USA har en bolagskatt på 35 % och anser att nuvarande arbetslöshet på 7,8 % är massarbetslöshet, vår arbetslöshet är spikrakt uppåtriktat så passerar sannolikt 8 % inom ett år.

Finanspolitiken borde stimulera och där har alliansen rätt. Men den bör vara riktat på rätt sätt, selektiva arbetsgivaravgifter har skapat svindyra jobb á 1 000 000 per jobb, restaurangmomsen har så här långt skapat 0 verifierbara jobb, jobbskatteavdraget har skapat jobb á 750 000 per jobb. Bolagskattesänkningen kommer resultera i negativt antal jobb. Att satsa på infrastruktur var ett bra drag, resten är kanske ideologiskt av vikt men några jobb blir det inte.

Att sänka bolagskatten är inte bara ytterligare dränering av skattebasen utan kommer leda till färre jobb.

Den debatt som förs om huruvida det finns ett reformutrymme eller inte för att finansiera olika finanspolitiska åtgärder är i hög grad baserad på det som kallas överskottsmålet. Detta mål förhandlades fram av Socialdemokraterna och Centerpartiet som en del i det saneringsarbete som de båda bedrev efter det tidiga 1990-talets kris.

Ramverket utgjordes av att man fastställde ett budgettak genom lagstiftning, det vill säga budgetpropositionen efter att den antas får spendera en maximal summa pengar. En andra pelare var att budgetpropositionen återigen genom lagstiftning endast kunde fällas om en riksdagsmajoritet kunde enas kring ett alternativt förslag. Detta till skillnad från de flesta andra lagar som regeringen föreslår som kräver en majoritet av riksdagen att rösta nej utan krav på att denna majoritet skall presentera ett motförslag. Detta betyder att en minoritetsregering, som dagens, när den presenterar sin budgetpreposition kommer att få igenom denna så länge inte SD, S, Mp och Vp presenterar ett gemensamt motförslag, vilket är osannolikt. Ser man historiskt så skulle det innebära att en Socialdemokratisk minoritets regering när den lade fram sin budgetmotion skulle få igenom denna förutsatt att inte de borgerliga partierna gemensamt med Mp eller Vp kunde presentera en egen motion. Bakrunden till denna relativt ovanliga lagstiftning ligger i tanken att när en regering väl väljer att presentera sin budget så kommer denna inte kunna fällas och därmed skapas en säkerhet för den förda finanspolitiken.

Dessa två delar av det finanspolitiska ramverket är lagstiftat och måste följas. Som en tredje pelare lades det till att de offentliga finanserna över en konjunkturcykel bör visa ett överskott på 1 % av BNP. Anledningen att det inte lagstiftades om detta var inte att stöd saknades det var att just denna faktor inte bör lagstiftas om. En regering som tvingas via lag att visa ett överskott i finanserna kan behöva genomföra mycket smärtsamma ingrepp i dåliga tider som i sig kan förvärra konjunkturen i stor utsträckning. Något som dagligen bevisas och ombevisas av de åtstramningar som genomförs inom EMU och i Storbritannien och som stärker nedgången i sådan grad att i vissa länder är konjunktureffekterna av åtstramningar paradoxalt nog så hårda att den offentliga balansen försämras. Just av denna anledning var och förblev tanken om ett överskott genom en konjunkturcykel en målsättning och inget annat. Tanken bakom är mycket bra, det har lett till förstärkta statsfinanser och en återhållsamhet både med vallöften såväl som valfläsk.

Men dagens politiker har missförstått intentionen med överskottsmålet. Den var aldrig ämnat att skapa ett ”reformutrymme” ett manöverfält eller en i sten ristad regel. Det är ett mål och inte en lag för att ge flexibilitet, idag behövs flexibilitet inte reformutrymme. Genom att samla i ladorna har statskulden minskats till den grad att Sverige är en av få nationer med flexibilitet, Sverige kan låna 500, 600, 700 miljarder utan att räntan skulle skjuta i höjden. Målet var till för att skapa starka offentliga finanser för just tillfällen som nu. Vi är ett litet, exportberoende och öppet land ekonomiskt sett. Idag är inte dagen när opposition och regering skall käbbla om vem som sparar mest, idag är dagen frågan är vem som satsar mest på rätt saker. När vi åter når en hög tillväxt och sysselsättningen återhämtar sig, då är dagen en opposition skall angripa en regering om de visar underskott.

Målet om 1 % överkott över en konjunkturcykel är ett bra mål, det ser till att statsfinanserna stärks när de kan och är starka när de behövs. Men det är också ett mål och inte en dogm, riksdagens partier behöver komma ihåg detta.

Arbetsmarknadspolitik är inte något som effektivt kan bedrivas kortsiktigt i dagens samhälle. Ändå lovas från höger till vänster omedelbara förbättringar så fort maktens instrument görs tillgängliga. En sådan syn på arbetsmarknadspolitik bygger på en gårdag som inte finns, ett idag som existerar och en morgondag som kommer vare sig vi vill eller inte.

Numera påbörjas arbetsmarknadspolitik när någon fyller sex år och tar sitt först trevande steg in i skolvärlden. För bättre eller för sämre så är dagsläget sådant. För ett femtiotal år sedan kunde vem som helst med vilken utbildning som helst få en anställning. Ofta var den anställningen beroende på vart man kom ifrån och vilka man hade som föräldrar. Det är av stor positiv betydelse att så inte längre är fallet. I teorin kan vem som helst bli vad som helst i dagens samhälle, i praktiken visas detta i att klassrörligheten i Sverige är relativt hög.

Den negativa aspekten utifrån en politisk synvinkel är att man kan göra mycket lite på kort sikt för att förändra en existerande situation. Alliansen lovade dyrt och heligt fler jobb, högre sysselsättning och bättre tider inför valet 2006. Receptet var enkelt retoriskt, det skall löna sig att arbeta, lösningen var skattesänkningar resultat uteblev. Givetvis skall det löna sig att arbeta, givetvis skall deltagande i arbetskraften uppmuntras och givetvis skall visionen vara att alla som kan och vill arbeta skall kunna få arbete.

Men att satsa på kortsiktiga lösningar skapar långsiktiga problem. Vi skall inte nå en nivå där vi betraktar varje barn som en potentiell resurs i ekonomin men vi behöver nå en nivå där vi förstår att det finns inga kortsiktiga lösningar.

I dagens värld finns bara långsiktiga satsningar, våra barn behöver därför erbjudas en förstklassig utbildning från sin första till den sista skoldagen. Om de sedan väljer att bli byggnadsarbetare, advokat, undersköterska, hantverkare, doktor, professor, ingenjör eller vad än annat så behöver de ha en gedigen och en världsklassig utbildning bakom sig. En utbildning som gör att vad de än väljer så kommer de bli bäst inom sitt val.
Arbetsmarknadspolitik är inte ett dagsproblem det är en långsiktig utmaning som vi antingen tar eller väljer att inte ta. Avstår vi så är det vårt ansvar att skörda vad vi sått.

Leif Pagrotsky deltog nyligen i en av de mer tankesmedjor i världen som talar för en nytt sätt att inte bara bedriva ekonomisk politik. Utan även för ett sätt att se nationalekonomi som en vetenskap som inte ser politiska vinklingar som huvudsakligt mål utan ser sin vetenskaps resultat som huvudsakligt mål. Vart än det resultatet leder, i grunden vad är bäst att göra oavsett vad en individ tycker är bäst att göra. Många har en uppfattning om en mängd frågor och det är vad som i grunden vitaliserar demokratin. Vissa vill minska invandringen fast det är en mycket dålig lösning på lång sikt. Vissa vill att rika skall betala 95 % skatt fast det är en mycket dålig lösning. Vissa vill ha lägre skatt och bättre förmåner fast det är en omöjlig lösning. Vissa vill ha en bättre miljö vilket i längden är en bra lösning. I grunden finns en ideologi, nationalekonomi har alltför länge varit ideologins tjänare.

1971 Sade President Nixon att numera är vi alla Keynesianer. 1980 Sade President Reagan att problemet i samhället inte var avsaknad av staten utan problemet var staten. Båda hade fel i lika stor utsträckning men nationalekonomin följde villigt med i strömningarna. Detta ledde till felaktiga och kostsamma beslut. Den så kallade oljekrisen var till stor del ett utbudsproblem, det vill säga ett klassiskt ekonomiskt problem som bäste hade lösts med en återhållsam politik. Men då var vi alla Keynesianer och en global efterfrågepolitk inleddes, som i sin tur förvärrade problemen. I eftertankens kranka blekhet hade en restriktiv finanspolitik kombinerat med en penningpolitisk åtstramningspolitik sannolikt gett kortsiktigt värre utfall men långsiktiga positiva resultat.

Oljeberoendet har minskats till hälften sedan dess. Sett till den andra sidan så gav en kraftigt expansiv finanspolitik och penningpolitik 2008 en värld i recession och inte i depression. Ytterligare åtgärder skulle sannolikt leda till en återgång till normaliserad ekonomisk tillväxt. Men 1973 när vi alla var Keynesianer så fördes felaktig ekonomisk politik. När 2008 års recession kom var vi alla nyliberaler och budgetbalans på kort sikt var viktigare än allt annat. Anta att vi 2008 kunde spenderat 4 % mer av BNP globalt och därmed skapat utrymme för 1 % extra tillväxt mer i 10 år. Om skattetrycket varit 21 % eller mer hade staten gjort en nettovinst på en sådan satsning.

Fel satsning vid fel läge är en av de viktigaste frågor som nationalekonomin har att tampas med. Om politiker vägrar fästa tilltro till detta får detta vara deras beslut, nationalekonomin skall som andra vetenskaper vara objektiv och ge fakta. Att se Leif Pagrotsky på INET skapar hopp, organisationen är varken vänster eller höger utan jakten på vetenskap är dess huvudsakliga mål. Det borde vara slut med politikonatiokonomer och nationalekonomerna borde ge vara de som ger fakta, underlag och teorier. Sedan är det upp till politikern att följa eller förkasta råden.

Labor could only regain power after a spine breaking renewal process which took 18 years. Another example is the social democrats in Sweden who held power from 1945-1979, and after losing it is still in a process changing. 30+ years after the event it still saw itself as the natural holder of office. USA has a more dynamic political situation where polar shifts are more frequent. A loss now for the GOP will hurt the party short-term but also making it able to revitalize to a party of the future. The tea-party at its beginning was such a start but spiraled out of control to transform into a conservative nostalgic dream longing for a past that never existed. A democratic win can help the Republican Party to reach back to its roots. The Republican Party was the party that 100 % voted for civil rights. It is the party that abolished slavery. It is the party that established equal rights, equal opportunities and equal value. Now the Republican Party is a party that denies its past for a measly election win. Now it is the party where reason is abandoned for mysticism.

A win by the GOP this season can spell its doom, as it than never have to confront the changing nature of the world, both interior and exterior. An Arab spring is turning to an Arab dawn, todays GOP foreign policy might well spell that dawn. Economic calamity is facing the world, a GOP win might well make us face it. As DeGaulle said “We have lost a battle, but by no means the war”. A GOP loss can be the trigger that unleashes the force that makes a party not afraid of its shadow anymore. That can proudly say that we freed the slaves, we made every single citizen count, we are the party of the future. Today’s GOP that appeal to a soon to be minority will without change be the soon to be minority party. A democratic win might in the long term show to be a republican landslide.

I grunden gör finansministern något som är gott. Motiven är mörka anledningen nära en lögn och åtgärderna fel.

Men i ett läge som Sverige befinner sig i så åtgärderna i princip korrekta. Att a en expansiv finanspolitik under omständigheter som råder är inte bara korrekt utan även rätt. När exportsektorn viker, när arbetslösheten stiger och när inhemsk efterfrågan dämpas är receptet en expansiv offentlig ekonomi. Anders Borg bör inte ställas till svars för att bedriva en politik som kommer ge underskott. Staten är inte ett hushåll där utgifter varje månad behöver balanseras mot intäkter. Staten är inte heller ett företag där vinster måste visas på årlig basis. Staten är ett instrument för möjligheter där flera års underskott kan uthärdas för att skapa en långsiktig återhämtning och en långsiktig möjlighet för tillväxt.
Att kritisera Anders Borg för detta är att kritisera någon som planterar ett äppelträd. Inte på lång tid kommer avkastning att genereras men efter lång tid kommer ett enskilt frö att generera mångdubbel avkastning.

Vad Alliansen och Anders Borg bör kritiseras för är sin sådd. Sänkta bolagskatter som ger mest till vinstrika företag utan att stimulera entreprenörskap. Symboliska skattesänkningar för pensionärer som ger ingen till liten effekt. Ettåriga gymnasieutbildningar som mer liknar en återinförd värnplikt där man istället för att lösa problem gömmer dessa. Där bör kritiken ligga.

En politik med underskott är lika mycket värd i en lågkonjunktur för att stimulera tillväxt som en politik med överkott i högkonjunktur för att dämpa överhettning. Anders Borg gör rätt i sak men som vanligt fullkomligt fel i praktik

För alla de som klagar på den offentliga sektorn så skall först påpekas att den är ungefär lika effektiv som den privata. Med vissa undantag, tyvärr verkar det vara en att politiker så fort de engagerar sig skapar ineffektivitet. Det är ett felaktigt antagande. Vill vi ha exempel så kan nuvarande valrörelse i USA visa att detta är långt ifrån sanningen. Republikaner menar och har menat sedan 1980 att desto mindre stat desto bättre. Undantaget krigsmakten där mer stat är bättre.

Inget har blivit bättre och USA var på väg att uppleva den stora depressionen del II tack vare sådana tankar. Samtidigt skapar tron på den eviga staten problem i Sverige. Problem i skolan är allas fel men ingens ansvar. Politiker glömmer bort att det finns en lärarkår och en grupp av elever. Problemen med arbetslösheten är både Alliansens fel och fackens fel samtidigt som det inte är någons fel. Kronan stärks och då är det riksbankens fel. Jag gissar att om någon förklarade krig så skulle vi efter 5 veckor av ockupation ha haft en debatt i riksdagen om vems fel det var. Ockupationsmakten skulle med ett roat leende tillåtit detta.
Vi har blivit landet där det alltid är någon annans fel. Det landet ligger bredvid det livsfarliga landet ”Vi hittar på fakta i stället för att ta hänsyn till fakta” där USA nu är.

Utbildning är inte en mandatsperiodsproblem utan ett decenniers problem. Infrastuktur är inte valfläsk utan ett verkligt äkta problem som kan göra att våra barn växer upp i ett land utan förmåga att visa annat än svaghet i en global ekonomi. Arbetslöshet är inte ett dagsproblem utan en fråga om hur gör vi om vår verklighet så att alla som vill och kan får sysselsättning. Offentliga lösningar är inte motsatt privata så länge de politiker som har ansvar tar ansvar. Den dagen de inte gör det utan ser till sitt eget intresse för de som faktiskt valt dem då vinner det privata. Tyvärr visar alltför många resultat på detta. Ett politiskt uppdrag är inte baserat i en dogm om maximal inkomst. På samma sätt är en professor inte driven av maximal lön när han stannar vid ett universitet för att undervisa istället för en fem gånger högre lön inom privat sektor. Politik kanske belönar lojalitet före kompetens. Men då bör politik veta att en dag så är dess zon mycket liten. På samma sätt kanske ett Universitet ser lojalitet före kompetens men bör veta att en dag söker ingen längre plats där.

RUT och läxhjälp. Egentligen finns liten laddning i denna fråga. Hushåll som har resurser att betala för denna service är redan hushåll med barn som ofta presterar bra i skolan. Barn från hem som saknar resurser att ha råd med detta är från hushåll med barn som presterar sämre.

Så sannolikt leder inte RUT avdrag till någon större åtskillnad i prestation än som redan råder idag, det finns till och med en risk av föräldrar avsäger sig sitt ansvar genom att köpa in tjänsten. Varför detta kan leda till sämre resultat är att föräldrar oftast genom skola och genom att dygnet runt leva med sina barn. Vet sina barns styrkor och svagheter. Om föräldrar väljer att köpa in läxhjälp så vet inte den som blir anlitat automatiskt var fokus bör ligga. Föräldrar kan instruera men barn är fantastiska på att manipulera. Oftast väljs minsta motståndets väg av barnet såväl som den som undervisar. Så viss risk finns att resultat blir sämre. Ur en annan synvinkel så är studiemotiverade barn oftast i avsaknad av specifik hjälp då det kan hantera det mesta själva.

Nu ligger ett förslag där de som inte behöver stöd kommer få stöd och de som behöver stöd inte får något. Men det finns en väg för de som saknar resurser men har behov. Det är frivilligt arbete, Socialdemokraterna har tusentals medlemmar i SSU, Socialdemokratiska Studentförbund, ABF, LO och Socialdemokratiska föreningar som ger sin tid för att arbeta partipolitiskt. Den kraften kan användas för att hjälpa, inte för att bedriva partipolitik utan för att visa en vilja att förändra. Kanske inte många röster vinns men det är att markera att Socialdemokratin är mer än rikspolitik eller ens lokalpolitik utan handlar om mikropolitik. Jag ägnar 4 timmar per vecka ideellt och även om inte lönen är i pengar så finns en lön i att hjälpa en medmänniska.

Att Alliansen återigen kastar bort pengar på något som inte blir något men kostar något. Är för få en överaskning

Dagens öppnande av riksmötet och påföljande regeringsförklarning var högst intressanta. Här hänsyftas till regeringsförklarningen. Vår statsministers uttalande kan komma att gå till historien som förre moderata statsministern Carl Bildts bevingade uttalande omedelbart förre den största valutakris Sverige upplevt i modern tid. Då var det sommarvikarier på diverse tidningar som försökte göra sensation. I dagens regeringsförklarning stod Sverige starkt ekonomiskt sett mot omvärlden.

På samma sätt som förestående kris 1992 inte var vikariers fel så på samma sätt är inte Svensk ekonomi idag stark. Vi har en arbetslöshet som går från hög till högre, ett ämne som knappast berördes. Vi har en ekonomi som både står på bromspedalen som drar i handbromsen, det berördes knappast. Vi har en kreditsituation som vilken dag som helst kan explodera och orsaka skador som inte kan mätas, detta berördes inte. Vi har en inflationsnivå långt under vad riksdagen som högsta beslutande valda organ med rätt att stifta lagar beslutat om, detta berördes inte. Vi har ett socialförsäkringssystem som allt färre fäster tilltro till, om detta nämndes inget. Vi har stridande förband i Afghanistan som kommer ligga mycket illa till om de inte evakueras med resten av NATO styrkorna, för detta finns ingen plan. Vad vi får är gamla plattityder att allt bra är Alliansens skapelse och allt dåligt är Omvärldens fel. Senast var det finansministern som motsatte sig en bankunion som Sverige så länge vi står utanför euron aldrig kommer delta i men som är livsviktig för de med euro. Det är nästan lite som att finansministern passerat ett sjunkande Titanic och kritiserat dess konstruktion.

Inga jobb, inga mål, inga planer, inga visioner, inga åtgärder och inget hopp var summan av statsministerns tal. Det är nu två år kvar till valet och med sådan retorik ligger demokratin i fara. Det är bra med en vinst för Socialdemokratin men det är också bra med opposition. Med icke visioner som dessa riskerar till och med Moderaterna att falla under 4 %.

Varför utvärderas inga av Alliansens jobbskapande projekt? Av regeringen vill säga ett antal utvärderingar har gjorts av framförallt oberoende institut. IFAU har kommit fram till att det inte finns några signifikanta underlag för att dra slutsatsen att det skapat högre sysselsättning. Detta är givetvis en akademisk utvärdering och som sådan försiktig i sin kritik vilket har lett till att de med en agenda har avfärdat resultaten. Den som kan akademiankska vet att det var rätt svidande kritik. Restaurangmomsänkningen har inte ens behövt utvärderas akademiskt utan bara rätt av avfärdats som trams. Särskilda arbetsgivaravgifterna för de under 26 är knappt företag som anställer medvetna om med undantag av McDonalds och Burger King som håvar in jättevinster. Bolagskattesänkningen är nu nästa steg i jobbskapandet och säkerligen kommer vi se samma nederlag för Alliansen som allt annat de gjort.
Men man kan undra lite, varför utvärderar de inte sina egna åtgärder? Det borde om inte annat vara intressant att veta effekterna av en politik man driver.

Som nämnts tidigare så följer Alliansen slaviskt sin övergripande strategi att konsekvent tillgripa felaktiga metoder för att åtgärda faktiska problem. Politiken är lite som att spela monopol med sig själv och ändå lyckas förlora.
Något mycket intressant som sades av Göran Hägglund vår eminenta Socialminister var att sänkt bolagskatt i internationell forskning visar sig leda till högre sysselsättning. Förvisso inte en fullständig lögn. Kanada är det land som kraftigast sänkt sin bolagsbeskattning under senare år och är därför bland de huvudsakliga studieobjekten för att utvärdera om det ger någon effekt.

Vad resultaten visar är att per miljon Kanadensiska dollar (6 760 000 kronor) som bolagskatten sänkts med skapas ett nytt jobb. Så regeringen kommer därmed slå sitt gamla rekord från restaurangmomssänkningen i kostnad per jobb. I en värld med obegränsade resurser så vore vilket pris som helst värt att betala för att skaka fram fler jobb. En sådan värld finns inte mer än I Alliansens fantasi, den värld vi övriga bebor är en värld fylld av begränsade medel. Ett alternativ till bolagskatt vore generella sänkningar av arbetsgivaravgifter, dubbla avdrag för investeringar och FoU satsningar. Skattefrihet för nystartade företag i fem år. Tillväxtzoner i områden med hög arbetslöshet.

Samt den gyllene polletten, infrastruktur. Än så länge saknas en billigare metod att skapa sysselsättning. Satsningar på infrastruktur genererar ungefär 3 jobb per miljon, så är nästintill neutrala kostnadsmässigt för staten och garanterat vinstlotter för samhällsekonomin.
Att hänvisa till internationell forskning var ett mycket modigt uttalande, förutsatt att de rödgröna sköter sin faktakontrollering så kommer nästa debatt att bli högst intressant.

Bolagskatt utifrån befintlig forskning skapar en viss sysselsättning. Men vid beräkningar så är aktieägarna de absoluta vinnarna på kort och på lång sikt. På kort sikt delar de guldmedaljen med företagsledningen vars bonusavtal oftast är utformade på så sätt att desto högre nettovinst desto större bonus.

Det skall inte missförstås att jag hävdar att bolagskatten är helt oviktig. För hög skatt är inte en bra idé, men nuvarande snart sänkta bolagskatt ligger inom OECD snittet. Hade den varit 50 % hade nog sannolikt en bra väg varit att sänka den, nu är den inte det och behöver därför inte sänkas. Nu kommer den sänkas till glädje för aktieägare, och det är alltid kul att glädja någon. Men några jobb blir det inte, i bästa fall kan Löven beväpnad med den internationella forskningens resultat säkra att 22 ministrar blir arbetslösa efter nästa val.

Idag kom nästa delmoment i vad som numera får betecknas som den politiska komedin om en regering som försöker skapa jobb. Från att ha påpekat under ett flertal år att svenskt näringsklimat är gott och att finanspolitiken skall vara återhållsam för att bevara förtroendet. Har man gjort en 180 graders sväng och kommit fram till att det kanske inte är så bra att pressa ekonomin när den befinner sig i ett skymningsläge.
Jobbskatteavdraget gav inga nya jobb, restaurangmomsen är ett skämt på oss skattebetalares bekostnad. Fastighetskatten spädde på prisökningarna och förstorade bubblan vi är i. Neddragningar på forskningsområdet ledde till Astras flytt av Alzheimers forskning till USA. För att nämna mindre än hälften av Alliansens fantastiska CV.
Vad som var positivt med nuvarande omsvängning var satsningarna på infrastruktur, tyvärr för lite och tyvärr utslaget på för många år. Men det var trotts allt ett brott mot Alliansens tradition att alltid göra fel sak, för dyrt och för sent.
Men så kom då den förväntade ”näringslivssatsningen”. Enda abderit var att ingen efterfrågade bolagskattesänkningen. Inte näringslivet, inte nationalekonomer, inte utredare, inte annan expertis och inte företagare. Givetvis ser näringsidkare det som en bonus men ingen har ännu sagt att det skulle motivera till fler anställningar. För nyföretagare är det paradoxalt till och med negativt. Få nya företag gör vinster och ändringen av skatten gör värdet av förlustavdragen mindre.
Så sin vana trogen lyckas Alliansen misslyckas igen. Man kunde återtagit det särskilda avdraget på arbetsgivaravgifter för de under 26 och använt dessa resurser plus de 16 miljarderna i bolagskatt till att genomföra en generell arbetsgivaravgiftsänkning på 2 %. Man kunde lagt det på särskilda frizoner för företagsetableringar i områden med hög arbetslöshet, något en vän till mig brinner starkt för, som jag var mycket skeptiskt till, men som efter lite övertalning från honom jag kan vara beredd att åtminstone vara beredd att ge ett försök.
Alliansen fortsätter i enlighet med sitt motto ”Gör aldrig något som kan lyckas”. Jag kan inte annat än rekommendera den briljanta brittiska serien, Yes Minister och Yes Primeminister.

Finansministern uttalade idag sin skepsis mot en höjning av taket i A-kassan. Han refererade till beräkningar som visade att detta skulle skapa 30 000 mer i arbetslöshet. Det mest fashionabla var att han som finansminister inte angav hur, på vilket sätt, varför eller ens bakrunden till detta antagande.
Nu får erkännas att Anders Borg lämnade den akademiska världen 2006 så han kan ha missat de senaste rönen som kommit fram. Nationalekonomi är trots allt ett ämne som troligtvis är i mitten av ett så kallat paradigmskifte så saker händer snabbt.

Exempelvis de teorier om arbetsmarknad som presenteras av 2010 års nobelpristagare. Som bygger på att arbetsmarknaden till mycket liten del är beroende av minimilöner, arbetslöshetsförsäkringar eller annat. Det verkar som att arbetslöshet beror på efterfrågan, löner beror på avtal och arbetslöshetsersättning har lite att göra med denna process. Med andra ord så bygger den nya arbetsmarknadsforskningen på att om någon vill anställa någon, så söker man efter denna någon. En mycket revolutionerande tanke för sittande regering. Detta innebär att om ett företag exempelvis söker en erfaren butikspersonal till sin butik så anställer man det man söker…Om en kirurg kommer och erbjuder sin arbetskraft så nekas denna, även om kirurgen har 20 års erfarenhet och endast kräver minimal lön.

Så varför gör företag så? Därför att de söker bland en specifik grupp. Ännu värre blir det om en person joggar in på en hjärnkirurgenhet och erbjuder sig att jobba för hälften av vad kirurgerna får. Troligtvis blir polismyndigheten inblandad i den förhandlingen om personen insisterar.

Än är arbetsmarknadspolitisk forskning på den nivån att man behöver sätta sannolikt framför antaganden. Men det är sannolikt så att en högre ersättningsnivå inte skulle orsaka några 30 000 mer arbetslösa. Trots allt finns numera fackliga och privata försäkringar som täcker vad som tidigare Socialförsäkringen gjorde. En problematik är att vi genom arbetsgivaravgifter faktiskt fortfarande betalar för det skydd som en gång gavs.

Arbetslöshetsförsäkringen via sociala avgifter finansierar idag inte bara vad som faktiskt betalas ut utan även om denna avgift betalades till vad den var till för skulle innebära att vi fick en negativ a-kassa avgift. Varje individ som deltog skulle få omkring 100 kronor per månad i betalning för att vara i a-kassan. Anders Borg har säkert missat ny forskning och blandar ihop socialförsäkring med skatt, trotts allt är det överskottet där som betalat ”jobbskatteavdragen” som inte skapat jobb. En höjning i taket skulle inte skapa arbetslöshet, det skulle skapa trygghet. Är det något Alliansen är rädd för är det just de detta, de kan inte skapa jobb, de kan inte skapa trygghet så de jagar billiga poäng. F.d. nationalekonomen Anders Borg tror säkert på vad han säger, problemet är att vetenskapen passerat hans referensram. Ett höjt tak i a-kassan skulle göra den till vad den var, en temporär försörjning under en omställning, det är livsfarligt för alliansen.

Men vetenskap är tyvärr vetenskap och bevisen ackumuleras mot regeringens inställning och inte till deras fördel. En dag kommer deras kort att synas, antingen sänker man arbetsgivaravgiften och låter människor skaffa egna försäkringar eller så höjer man beloppen. Dagens väg som var så smart 2006 då ingen förstod blir alltmer gårdagens stora lögn.

Att fastighetspriserna stegrats till den nivå de har kommer ofrånkomligen leda till ett av två utfall. En otrevlig och potentiellt recessionskapande bubbla som spricker med ordnad panik och kapitalflykt. Eller som vi får hoppas stillastående eller lätt fallande priser de närmaste 5 – 10 åren.

Oavsett utfall så innebär kreditgivarnas idag högre marginaler att det i viss utsträckning bromsar prisökningar och minskar viljan att ta krediter. Skulle dessutom det värsta inträffa innebär det att de vinster de idag gör till stora delar kommer spara skattebetalarna motsvarande summor. En priskollaps leder med stor säkerhet till att staten kommer behöva rycka ut och skjuta till kapital till åtminstone några kreditgivare, om de istället redan tar in pengar från just de som kommer behöva räddas så besparas staten den utgiften. Även om många äger sitt hem i så är det många som inte gör det, spricker det hela som drabbas inte bara de som äger sin bostad utan även de som hyr eller saknar lån genom skattsedeln. Bankerna är dessutom i dagsläget mycket försiktiga så vinster läggs på hög i stor utsträckning och bevaras därmed inom företaget.

Tillkomer gör dessutom Riksbanken och dess agerande. Troligtvis har riksbanken i stor utsträckning påverkats av fastighetskrediter i sina beslut att hålla reporäntan där den är. Orsaken till detta är att en sänkt reporänta leder till sänkta in och utlåningsräntor vilket i sin tur riskerar att fastighetspriserna tar fart igen. Problemet med den ekvationen är att för närvarande är inflationen för låg och räntan för hög vilket inte bara ökar kostnaden för fastighetskrediter utan även för krediter som behövs till investeringar. Med för låg inflation riskerar även reallöner att stiga för kraftigt, sektoriell omställning stannar av och inflationen äter inte upp som den borde sterila investeringar och eroderar heller inte det som nu behövs fastighetsvärden. Nådde riksbanken sin målsättning om 2 % inflation årligen skulle detta innebära att om 10 år skulle fastigheter om värdet varken ökade eller minskade realt vara värda 81 % av dagens värde.

Inflationen skulle med andra ord osynligt sänka priserna för egnahem med nästan 20 %. Vilket är nära en långsiktigt stabil nivå. Samtidigt skulle krediter som inte amorteras minska i samma utsträckning vilket skulle sänka dagens nästan alarmerande kreditnivå till en för hög men trots det acceptabel nivå. 2 % Inflation skulle även få investerare att aktiveras, då räntan på bankonton skulle understiga inflationen och inte ens en 10-årig statsobligation skulle ge positiv avkastning när man räknar bort inflation. Detta skulle leda till att för att få positiv avkastning så behöver en investerare ta någon form av risk, den försiktige kanske inte går från bankkonto till att ge kredit till ett nystartat företag, men kanske går till att investera i en företagsobligation utgiven av ett storbolag. Detta leder till lägre räntor på dessa vilket i sin tur aktiverar den som idag är mer riskvillig och redan har placerad sitt kapital där att flytta en steg upp i riskskalan för att få önskad avkastning, osv osv tills vi kommer till entreprenören beväpnad endast med en idé men naken vad gäller kapital.

Så bankernas ökade marginaler har i dagsläget nästan enbart positiva aspekter. Det öppnar för en behövlig räntesänkning från riksbankens sida, som i sin tur ger oss välbehövlig inflation. Det stärker bankernas skyddsmurar vilket minskar skattebetalarnas risker. Jag skulle till och med säga att i dagsläget vore en ytterligare marginalhöjning med 50 punkter välkommen. Att SBAB slutat pressa marginaler är ett gott tecken. På lång sikt behövs en mer konkurrensutsatt marknad med lägre marginaler för banker på alla områden, lägre fondförvaltningsavgifter, lägre fasta avgifter och lägre lånemarginaler. Men just nu är det paradoxalt nog välkommet.

Då vet vi nu slutligen att det tar 6 år att transformera en nationalekonom till politiker.

Idag presenterades en rejäl röstköparsattsning. De satsningar som görs skall däremot inte förkastas, infrastrukturmiljarder är ett välkommet och behövligt tillskott både vad gäller faktiska behov och som stimulans till vår svaga arbetsmarknad. Att många utlovade miljarder ligger efter valet och i närtid till valet 2018 är ett i vanlig ordning valtaktiskt upplägg. Vinner man nästa val har man skjutit mycket av utgifterna framför sig och det blir finfint valfläsk inför 2018. Förlorar man nästa val och en rödgrön majoritet fullgör åtaganden kan man beroende på ekonomi skylla på ekonomisk oansvarighet alternativt ta åt sig äran för att det var Alliansen som låg bakom allt. Fullgör en rödgrön majoritet inte åtaganden kan man skylla på oansvarig ekonomis politik alternativt oansvarig sysselsättningspolitik. Så lite win-win men inget som lyfter ögonbryn, den som tror Alliansen jobbar för annat än att vinna val tror fel. Så nu försöker man säkra om inte 2014 så 2018. Ingen kostnad är för hög om man kan få en röst, alla kostnader är för höga om inte.

Samt som sagt nu vet vi att tiden från Nationalekonom till politiker är 6 år, på några veckor när

Den prognos om tillväxt och arbetslöshet som finsansminister Borg och regeringen ger är så uppåt väggarna fel att det är utifrån ett icke-politiskt synsätt svårt att förstå. 2014 växer vår BNP med 3,7 % och arbetslösheten sjunker till 6,4 %. Ingen annan har sådana siffror, inte OECD, inte IMF, inte KI, inte Riksbanken, inte någon av bankerna summa summarum helt enkelt ingen förutom Borg. Siffrorna är dessutom helt uppåt väggarna om inte någon form av kvasi mirakel inträffar i världsekonomin. Om ens det, svenska kronan är superstark för närvarande så exportsektorn ligger inte ultimat till för att prestera sådan tillväxt. Inhemsk efterfrågan ligger redan relativt stark och är mer känslig nedåt om fastighetspriser faller än uppåt. Riksbanken är inte heller tjänstvillig utan håller en hög räntenivå jämfört med inflationsförväntningar, att riksbanken lyckats misslyckats i sitt mandat i 10+ år verkar inte bekomma dem, att en vald församling i vår riksdag gett en icke-vald församling i Riksbanken en mycket tydlig riktlinje bekommer dem inte heller som synes.

Förklarningen till regeringens euforiska optimism jämfört med verklighetens orubbliga realism ligger i röstköperiet, desto högre tillväxt desto mer utrymmer för röstköp utan att se ut som man köper röster. Massor med extra pengar till reformer och en fortsatt symbolisk hållning vid 1 % målet. Målet före medlen i bildlig bemärkelse. För min del hade det varit mer ärligt att faktiskt uttala att man lägger en expansiv budget på grund av det konjunkturmässigt ofördelaktiga läget. Att helt enkelt inte statiskt fasthålla en position ordagrant. Målsättningen om 1 % som överskott över en budgetcykel var i sig vällovligt och kom till i en tid då Sverige låg illa till förtroendemässigt. Det är ingen lag det är inte absolut det är en målsättning. Dessutom är det en målsättning över en i normala lägen 5 årig tidshorisont, 2 års lågkonjunktur med 3 års högkonjunktur är en normal konjunkturcykel. Så 2 års underskott kan kompenseras med 3 års överskott. Den som gjorde det permanenta målet till dogm var Anders Borg detta skapade strukturell arbetslöshet inga jobbskatteavdrag kan lösa. Trots att den globala konjunkturnedgången drabbade Sverige i relativt mild grad så glömmer nog många att det bröt en kraftig konjunkturuppgång. Detta ledde till att arbetslösheten som minskade kraftigt slutade minska utan gick upp en aning. Hade Sverige konjunkturellt legat i fas med övriga Europa vid krisens utbrott så hade vi haft 3 års högkonjunktur bakom oss och inte 1 år. Hade Allians regeringen övergett målet då och stimulerat ekonomin nog hade vi i viss mån artificiellt tryckt ned arbetslösheten som om konjunkturen var vanlig. Detta hade kostat en del och eventuellt hade vi haft samma arbetslöshet idag oavsett. Men skillnaden hade legat i arbetslöshetens utseende, att vara arbetslös i 6 månader skiljer sig avsevärt från att ha varit det i 4 år. Korttidsarbetslöshet löser man snabbt i en konjunkturuppgång, långtidsarbetslöshet tillhör en fråga som nationalekonomin arbetar hårt med att lösa och är sju resor värre än arbetslöshet under kortare perioder. Borg skapade en strukturell arbetslöshet genom att hålla fast vid det gyllene målet. Att göra en kovändning nu och överge det är för en nationalekonom korrekt men för en politiker omöjlig. Så i stället för att acceptera realiteter så frambesvärjer Alliansen och finansminister Anders Borg fullkomligt osannolika tillväxtal och arbetslöshetsiffror för att kunna bedriva det som idag inte behöver ursäktas, en expansiv finanspolitik. Men kan man inte erkänna fel 4 år bakåt så stipulerar det politiska regelverket att man inte kan göra det nu heller.

Så 6 år tar det för en nationalekonom att skiljas från sitt ämne för att giftas med politiken. Undrar hur lång tid det tar för andra?

Nu har vår allt mindre nationalekonom till finansminister utropat ett reformutrymmer på 50 miljarder för nästkommande år. Att det råkar vara valår är säkerligen en fullkomlig slump. Det ofrånkomliga 1 % målet vad gäller statsfinanserna verkar inte gälla just nu. Med en politikers handlag för realiteter har han sett till att allt kommer kosta mer. Det är ungefär 300 % dyrare att få någon i jobb som att förhindra att denna någon behöver söka jobb, men det åsido.

Vad entreprenörer eller blivande sådana inte behöver är sänkt bolagskatt, om vi inte talar om kraftiga sänkningar vill säga. Detsamma gäller exempelvis arbetsgivaravgifter 2 - 3 % gör rejäl skillnad för ett företag med 10 000 anställda men märks knappast i en egenföretagares bokföring.
Utgår vi ifrån att vi inte har möjlighet eller vill sänka arbetsgivaravgifter med 15 - 20 % så kommer det lika lite som alla övriga magnifika kostnadsamma åtgärder leda till ökat nyföretagande.

Vad man kan göra för nyföretagandet är åtgärder som varken kostar eller hämmar. Sverige är ett högskattesamhälle där målsättningen är att ingen skall lämnas efter men ingen skall heller hindras löpa linan ut. Därför har Sverige med sin höga skattebelastning alltid varit timida mot företag. Avdragsreglerna är bland de mest generösa i världen. Även om skattesatsen formellt ligger högt inom OECD/EU, jag har inte dubbelkollat så tar dig på dina ord så har det egentliga skattesatsen varit låg. å Den har blivit hög genom så kallad dubbelbeskattning och liknande men där har det funnits ett uttalat mål, att kapital skall kvarstå inom företaget.

Dagens företagare eller blivande företagare är inte i samma utsträckning beroende av kapital. Utan i långt högre utsträckning av namn och kompetens.
Namnet är dock skilt från kapitalet i en konkurs. Ofta följer ett stigma som konsekvens och det är inte ovanligt att ett företag på dekis börjar fiffla med skatter. I värsta fall kan en konkurs leda till förlust av privata resurser och åtal. Med både brottsregister med påföljande näringsförbud samt kronofogdeanmärkning.

Förutsatt att vi önskar ett välfärdsamhälle som vi har eller närmare bestämt hade så kräver detta höga skatter på alla. Arbetsgivaravgifter är i praktiken löneavstående så berörs inte i direkt mening. Önskar man ett bortag av dessa så skall lönen ökas i motsvarande mån, något som givetvis ökar den disponibla inkomsten men som även innebär att man utan försäkring får 0 % i sjukersättning, 0 % i arbetslöshetsersättning, 0 % vid arbetsskada, 0 % i grundpension osv. Övriga alternativ för företagande finns knappast.
Vad som behövs är i sin enkelhet och kostnadsfrihet åtgärder som är svåra att förstå då de kostar litet och gör mycket. Vår regering hade en gång ett näringsdepartement som hade som uppgift att förenkla regelverk för företag. Vad som hände med Simplex som blev Komlex behöver inte granskas ytterligare, det blev simplext förklarat ett komplext misslyckande. Men sådan är politiken, varför gå över bron när man kan simma igenom vattenfallet?. Alliansregeringen har lyckats misslyckats även här, något som den oinsatte betraktaren torde se som en paradgren för den konstellationen. Nu misslyckas denna konstelstion med vad den än företar sig så överraskningsmomentet är litet.

Men låt oss anta ett antal lagändringar. För det första att man avskaffar enskilda firmor, kommanditbolag och handelsbolag. Samt sänker kravet vad gäller aktiebolag till 25 000. Jag är medveten om att man bryter mot EU direktiv i det fallet men dessa direktiv är numera något som länder gör när andan faller på.

Som nummer två så tillåter man näringsidkare att misslyckas det vill säga de fråntas personligt ansvar om det inte år som tänkt.
Samt det viktigaste. Om en företagare upplever att det just för tillfället inte går som tänkt så kan man låta denne få juridiskt skydd under ett år mot alla fordringsägare. Ett juridiskt paraply som skyddar mot alla former av utmätning från stat, banker, leverantörer. Under detta år tickar räntor och liknande på men ingen kan kräva in sina skulder. Detta ger företagaren möjlighet att själv eller med juridisk hjälp förhandla. Efter året har gått är allt som vanligt och klarar inte företaget sina åtaganden så försätts det i sedvanlig ordning i konkurs.

Givetvis skulle ekonomiska brottslingar söka utnyttja detta men en halv miljard till polisiära resurser skulle säkerligen klara av det hela, om inte så kanske den organisationen behöver besök av Ahlenius tränade riksrevisorer.
Vår allians kommer säkerligen baka in fiffiga bolagskattesänkningar i sitt vinna val paket, fördelen med det hela är att då ger de bort nästa val. Nackdelen är att det drabbar de alltfler arbetslösa.
Tyvärr är nog fallet a det inte spelar så stor roll vem som vinner för blivande entreprenörer. Simplex är för Komplex och billiga poäng för viktiga för arbetarpartiet Moderaterna för att någon genomför en sådan reform.

Att sänka bolagskatten för att skapa tillväxt är som att ge en överviktig en extra dos av kalorier. Sannolikt populärt men som vanligt med Alliansens förslag motverkande sitt syfte.

En entreprenör med önskan att starta ett företag ser sannolikt bolagskatten som ett av de absolut minimala problemen i planen. Att starta ett företag är oftast en förlustaffär under de första åren vilket i sin tur innebär 0 % skatt. Med tanke på att avdrag kan föras framåt i tiden så kan till och med en sänkt skatt leda till ett sämre näringsklimat för nystartade företag. Med ackumulerad förlust på 1 000 000 och 28 % skatt så ger detta att när vinst uppstår ett skatteavdrag på 280 000. En sänkt skatt till låt säga 20 % innebär att skatteavdraget minskas med 80 000.
Etablerade företag jublar givetvis, men är det inte entreprenörskap vi vill stötta?

Av 10 företag som startas når få framgång, omkring 2 av dessa 10. De som misslyckas i sitt företagande utsätts ofta för högst punitiva skattetilläg, ges näringsförbud och ser sitt livs besparningar detroniseras och i värsta fall utsätts för en polisutredning.

Att göra det mindre straffbart att misslyckas skulle både vara ett större steg som en mindre inkomstförlust för gemensamma sektorn. En modell av amerikansk typ som går under namnet chapter 11 är ett sådant. Den lagen ger ett företag en respit på ett år att rekonstruera sina finanser i skydd från alla kreditorer, misslyckas detta så kommer konkursen. Att sluta skuldbelägga entreprenörer är både ur ekonomisk och personlig synvinkel en bättre trappa att ta än bolagskattesänkningar som i grunden gynnar etablerade företag som gör vinst. Dessutom är den Svenska bolagskatten låg i jämförelse med andra länder.

Vill vi förenkla för människor med önskan att starta och driva eget så är den bästa vägen att inte straffa de som misslyckas.

I politik möts vi ofta av en magnifik grad av plattityder.

- Vi måste satsa på en aktiv näringspolitik
- Vi måste skapa jobb åt unga arbetslösa
- Vi måste satsa på forskning
- Vi måste skapa ett näringslivsklimat som inspirerar nyföretagande
- Vi måste höja nivån på vår utbildning

Och så vidare. Problemet är att det är ord utan innehåll, meningar utan substans. För hur satsar man på en aktiv näringspolitik? Kortfattat är svaret att man har en näringspolitik, det långa svaret innebär diverse ekvationer och 20 sidor text. Hur skaffar man jobb unga arbetslösa? Återigen så behövs en plan för detta och återigen innebär det ett antal statistiska mått och 20 sidor text. Forskning är något enklare att sammanfatta, genom att finansiera universitet och högskolor utifrån antalet föreläsare kombinerat med antalet elever skulle en stabilitet skapas, där inte Universitet var i så hög grad beroende av elevunderlaget som idag utan fick en summa för lärartäthet. Jag har haft klasser på 120+ elever och kan säga att det akademiska värdet av dessa är av inget värde. Det krävs mycket för en elev i en sådan klass att yttra sig.

Att skapa ett näringslivsklimat ingår numer i de flesta partiers standardretorik, trots det har ingen lyckats presentera en vettig plan.

Höja nivån på utbildningen vill nog alla …att ta konsekvenserna vill ingen. Psykologer, beteendevetare och psykiatrieker har pumpat ut något över 1 000 utvärderingar om att före omkring 10 års ålder kan inte en homo sapiens tänka abstrakt. Därav ger en kateterskola under de första åren bäst resultat, vilket inkluderar minnesträning. Efter årskurs fyra kan disciplin lossas långsamt för att kring årskurs nio ge eleven fullt ansvar för informationsinhämtning. Vilket parti skulle våga sådana manövrar. Definitivt inte socialdemokratin.

Så trams får ersätta äkta vilja. Hade man bara utnyttjat den forskning som finns så kunde man nå långt längre än fiffiga fraser i partiprogram. Det är inte en slump att barn av akademiker blir akademiker, kraven skolan inte ställer ställs i hemmet.
Kunde man bara lyssna mer på forskning tror jag vi skulle få en effektivare gemensam sektor såväl som en bättre fungerande. Lika lite som i övriga världen blir politisk retorik sant av den enda meriten att den sägs, handlingen skapar sanningen.

Politik det är att vilja sade Olof Palme och det är ord som jag fullt håller med om. Men vad händer när politik inte är att vilja? Ett exempel ser vi presenteras för oss just nu. I den amerikanska presidentvalskampanjen. Sittande President Obama kommer med hög sannolikhet att om han vinner valet sitta med en republikansk senat och med all säkerhet ett republikanskt representanthus. Om republikanerna fortsätter att befinna sig på det mentalsjukhus de suttit i de senaste åren kommer inget President Obama gör eller försöker göra inträffa. Vinner å andra sidan Romney valet (något jag personligen tror han inte vill) så kommer allt han gör styras av den inte fullt sinnesnärvarande kongressen. Skulle dessutom demokraterna vinna senaten så blir han lika låst som President Obama. Efter de senaste åren är nog demokraterna inte översvallande sugna på att samarbeta. Utöver detta så enligt gällande regler så räcker det med 41 demokratiska senatorer för att obstruera det mesta, så även om sannolikheten är hög att republikanerna vinner en majoritet så är den obefintlig att de vinner 60 av hundra platser.

Så vare sig President Obama vinner eller segern går till Mitt Romney så kommer det bli politik som är att inte vilja.

Detta syns även i vår egen Svenska politik. Regeringen är skräckslagen för att regera då SD kan fälla vilket förslag som helst utom statsbudgeten. Men det märks även i vår opposition. Socialdemokratin tillämpar vad som kallas triangulering för närvarande, det är en valteknisk manöver som lönar sig kortsiktigt men kostar långsiktigt. Kort innebär det att man placerar sig så nära motståndaren som möjligt med ett spelfält bakåt. Ett exempel på en lyckad triangulering är lanseringen av de nya Moderaterna, man lade sig så nära socialdemokratin att man praktiskt taget blev socialdemokrati. Konsekvenserna av denna triangulering kan vi nu skåda i all dess prakt. Alliansregeringen genomför ändringar som kallas jobbskapande men är dess motsatts, en borgerlig regering som inte hade lekt blåkopia av en socialdemokratisk regering kanske hade skapat jobb. Sänkta arbetsgivaravgifter, sänkta bolagskatter, ökade avdragsmöjligheter för företag som investerar och skippat iden om överskottsmål för närvarande. Istället blev det ”jobbskatteavdrag” som inte skapar jobb, momssänkningar som inte skapar jobb, selektiva arbetsgivaravgifter som inte heller skapar jobb, RUT-avdrag som inte skapar jobb och ROT-avdrag som skapar jobb men som är tänkta att vara verktyg i lågkonjunkturer inte permanenta avdrag. Allt finansierat via en bibehållen socialförsäkringsavgift som numera ger överskott på mer än 40 miljarder årligen.

Sänkta arbetsgivaravgifter med 40 miljarder över ett bräde och för alla hade skapat fler jobb än alla andra icke åtgärder.

Sådan är trianguleringen, den ger ett val, kanske två och möjligtvis tre men sen pyser den bort. Tony Blairs Labour kan stå som ytterligare ett exempel.
Så nu är vår socialdemokrati där, allt privatiserat kommer fortsatt vara privatiserat, jobbskatteavdraget skall behållas, RUT kommer leva vidare. Endast restaurangmomsen och selektiva arbetsgivaravgifter skall återtas. Statskassan kommer därmed förutsatt att konjunkturen håller sig någorlunda stärkas med 30 miljarder. Vilket låter som väldigt mycket men utgör omkring 2 procent av budgeten. Kanske vinns nästa val med detta men socialdemokratin kommer sitta i samma rävsax som Alliansen. Det blir inte så mycket återställd a-kassa, ökade anslag till skolor, stöd till kommuner, satsningar på infrastruktur och allt annat med de summorna. Om vi inte plötsligt börjar nå Kinesisk tillväxt så kommer det mesta vara ogenomförbart. Att utöver detta det sitter diverse småpåvar omkring i kommuner och landsting och inte har annat än förakt att ge de som försöker krama ur varje krona dess maximala nytta hjälper näppeligen. Politik är att vilja som sagt, men om viljan bryts av ovilja blir det lite kvar.

Socialdemokratin vann val efter val genom att driva sin egen politik med löfte om ett annorlunda samhälle, bättre, effektivare och till för alla. När det övergavs har valvinsterna inte duggat tätt och kommer så heller inte göra. Originalitet vinner långsiktigt över plagiat.

Vi håller på att bli ett land av tro och inte vetenskap. Här närmar vi oss vad som i mänskliga termer kan betecknas som den mycket psykiskt sjuka patienten USA.
Vi har en regering som numera spenderar 90 000 000 000 kronor på arbetsmarknadspolitik som är fullkomligt och totalt misslyckad. 90 miljarder är mycket pengar, oerhört mycket pengar. Yttermera visso är denna satsning inte som vid en investering ett engångsbelopp utan den belastar vår budget år efter år, månad efter månad, dag efter dag. Det belastar det svenska folket med 246 000 000 dagligen, vardag som helgdag. Det har inte skapat jobb i sådan utsträckning att de inte ingår i felmarginalen, med andra ord man kan inte veta om det är skattesänkningarna eller bara andra effekter som lett till den minimala sysselsättningsökningen.

Ett aber i det hela är dock att det mer och mer liknar tuppfäktning inom sysselsättningsfronten. En vän till mig föreslog för en tid sedan så kallade frizoner, vilket innebär områden som ges speciella förmåner främst beskattningsmässigt. Jag avfärdade den idén då, först och främst av nationalekonomiska skäl men till min skam även av politiska skäl. Normalt sett så ger dylika frizoner relativt dåliga resultat, forskning visar till övervägande del detta faktum. Men forskningen ger även indikativa råd till hur detta skulle fungera. Först och främst så behövs en politisk övergripande överenskommelse, i den mening att var entreprenör är garanterad att de villkor som gäller när dessa zoner skapas även gäller om den politiska makten ändras. Få investerar 100 miljoner i ett lågtillväxtområde om de riskerar att få lättnader upphävda nästa val. Som nummer två så gäller det allt eller inget, i detta menas att företag som etablerar sig i en sådan zon inte betalar skatt överhuvudtaget de närmsta tio åren eller så. 3 % rabatt funkar helt enkelt inte, det måste vara stort det måste vara rejält och det måste vara garanterat.

Så finns det då grund för ett experiment i detta. Mitt svar är nej, partier liknar alltmer organ för egennytta än samhällsbildare och samhällsutvecklare. Regerar vårt parti är Moderater högeligen lyckliga vid lågkonjunktur. Regerar Alliansen råder det omvända.

En sådan inställning gagnar ingen, men sprids som en löpeld. Är Socialdemokraterna för så är Alliansen emot, är Alliansen för är de rödgröna emot.
Den senaste överenskommelsen över partigränser av stora mått var den inte särskilt populära pensionsreformen. Men vad den gjorde var att stabilisera vårt pensionssystem långt innan det blir bankrutt. Och det kan sägas att ligga 20 år före i en anpassning är långt mindre smärtsamt än att tvingas till det året innan. Vissa beräkningar visar att utan en reform hade ATP över natten varit tvunget att sänkas med 65 %+- 5%, det hade känts in i benmärgen.

Så åter till vår arbetslöshet. Alliansens recept har kapitalt misslyckats. En Socialdemokrati under Olof Palme eller Ingvar Carlsson hade satt sig ner och diskuterat alternativ. Nu vill vare sig Reinfeldt/Borg eller Löfven/Andersson göra detta. Så vi får se fortsatta 90 miljarder årligen i meningslösa åtgärder.
Tack och lov så skiljer sig USA från Sverige i att nationalekonomerna inte beskylls för allt. Dock är det kanske en tidsfråga

Snart börjar en ny termin på landets Universitet och Högskolor och glädjande nog så ökar återigen andelen vars föräldrar är födda utomlands. Fortfarande ligger nivån långt under deras befolkningsandel men det finns hopp om att såvida trenden fortsätter i den takt den gjort så kommer andelen omkring 2018 motsvara befolkningsandelen.

Denna ökning är positiv utifrån ett flertal aspekter. En av dem är att det på långa vägar slår den inhemska utvecklingstakten. Akademisk utbildning har inte lyckats slå hål på klasskillnader inom landet. Fortfarande så är läget sådant att barn till akademiker utgör mer än 70 % av studenterna. Ökningstakten för de som inte har akademiker som föräldrar har med undantag av utrikes födda varit nära noll. Även sedan akademisk utbildning blev gratis och studiestöd infördes. Så i det positiva finns även något negativt. Vid betygsjämförelser så visar statistik att även högpresterande elever från hem utan akademisk tradition i mindre grad söker sig till en akademisk utbildning.

Med detta inte sagt att en akademisk examen är höjden av framgång, alla yrken förtjänar respekt, alla val är lika värda så länge de sker av egen önskan. Inte heller är en akademisk examen ett intyg på att man är bättre än någon annan. Men att så få ungdomar från hem utan akademisk tradition jämfört med de som kommer från sådana hushåll är ett problem. För i statistiken visas att vissa inte ens ser det som ett alternativ. Att man väljer bort ett yrke för ett annat är en sak men att man tror sig oförmögen att klara ett yrke och därför accepterar ett annat är två fundamentalt skilda saker. I dagens Sverige borde varje ungdom ges alla möjligheter att välja sin framtid utan att känna att vissa alternativ är omöjliga. I det Sverige som borgarna nu demonterar bit för bit minskar chansen bit för bit att var ungdom ges denna möjlighet.

Att barn till utrikes födda ökar sin andel av studentpopulationen är här trots allt ett gott tecken. Det visar på en tro på framtiden, en vilja att utvecklas både kunskapsmässigt och som människa. Vad som är oerhört viktigt är att arbetsmarknaden sedan tar emot dem efter sin utbildning. En arbetsmarknad som tar in dem och visar att det faktiskt går att gå på egna ben ger inte bara de som får jobb självförtroende. Utan ger de allt för många som nu står utanför källor till inspiration, alla vill säkerligen inte bli läkare men ett självförtroende som växt av att en syster blivit läkare och fått jobb. Kan generera en vilja att utbilda sig till bilmekaniker, för innan trodde man att som invandrare var det kört men när systern gör AT tjänst så blir plötsligt allt möjligt.

Mer än utredningar, kommissioner, lagar eller uttalanden ger detta en äkta effekt. Första steget in i arbetsmarknaden är inte tramsiga jobbskatteavdrag, första steget in i arbetsmarknaden är självförtroende.

Som det ser ut så börjar tålamod bli en bristvara inom de länder som har euro.
Å den ena sidan så ligger utlånarländerna med Tyskland som bär huvudelen av kostnaden för räddningspaketen och på den andra sidan de Sydeuropeiska länderna med Italien i spetsen.

Veckans visit av den så kallade trojkan i Grekland kan nog lätt få mer än en långivare att rynka på näsan. Att Grekland inte är i behov av tuffa åtstramningsåtgärder torde vara klarlagt, men att Grekland skall överösas med pengar utan att ha åtgärdad några systematiska fel är lika klart. Ett land kan inte permanent leva över sina tillgångar och ett minimum av åtgärder från Greklands sida vore att se till att det skattesystem som gäller, gäller och att det välfärdsystem som gäller, gäller. Att satsa på en expansiv finanspolitik under rådande förhållanden är om inte verkningslöst som mycket tandlöst.

Hade Grekland kunnat påvisa framsteg inom strukturella åtgärder så kunde möjligtvis en viss frihet att exakt definiera åtgärder ha varit aktuellt. Nu har inget av egentliga åtgärder skett. Detta skapar givetvis en antipati hos de länder som finansierar Grekland för närvarande. Jag är fortfarande av åsikten att man från starten borde gett ett lån utan villkor hur pengarna användes men med villkor hur ekonomin borde sett ut efter lånets löptid. Utan att dessa villkor vore uppfyllda så skulle skulden i helhet förfalla med ränta och om detta skapade statsbankrutt så vore det inte svårare än så. Uppfylldes villkoren så skulle lånet i helhet efterskänkas. Detta hade skapat en nationell vilja att se till att Greklands ekonomi var funktionell, vad man nu skapat är multipla särintressen som skyddar sitt.
Trojkan är synnerligen i avsaknad av förståelse för detta och som läget är nu så kommer inte en euro mer i understöd, vare sig till att rekapitalisera banker eller stötta statens finanser.

Väljer man den väg som ser mer och mer sannolik ut så kommer ECB att stoppa kreditgivning till Grekiska banker och det kommer leda till ett utträde ur euron för Grekland, juridiskt kan det inte ske utan att även lämna EU men lagar kan som bekant ändras. Utan reformerat ekonomiskt system så är inte ens finsanspolitisk expansion effektiv, jag utgick från att det första vilket även är det enklaste vore att ändra regelverk för nystartade företag, se till att beskatta alla likvärdigt samt fokusera på övriga regelverk som en naturlig och enkel sak. Nu har inget av detta hänt vilket gör att resurser är bortkastade.

Spanien är däremot ett land som med näbbar och klor kämpar för att ordna i sitt regelverk, tyvärr som konsekvens av den Grekiska erfarenheten riskerar Spanien med sina i sammanhanget stabila statsfinanser att dras med. Spaniens problem är inte dess statsfinanser, statskulden är lägre än den Tyska, men ”guilt by association” gör dem till ett stort problem.

Vad jag kan se i en framtid är att man lossar av de länder som innebär risker och bildar ett kärn-EMU. Tyskland, Frankrike, Benelux, Finland och eventuellt Italien behåller valutan medans man låter de andra gå. Detta är inte ett negativt scenario, Grekiska Drachmann men en depricering på 40 – 50 % skulle skapa stora möjligheter att snabbt återhämta sig, detsamma med den Spanska Pesetan.
Det vore riskfyllt på kort sikt, men sedan skulle man kunna börja om med en mer rigid process för att kvalificera sig till att ingå i EMU. Något som borde skett från början, i stället för all-in så skulle det varit invitation by selection.

Detta skapar en motivation för länder som vill in att kvalificera sig in. Det skapar även en motivation att noggrant granska länder som vill in.
Bäst vore att först skapa en finanspolitisk union, men det är osannolikt. Näst bäst är en grupp av kärnländer om man nu tvunget måste ha en gemensam valuta.
Absolut bäst hade varit EU som EU var, ett wannabe USA är ingen lösning, 17 parlament, 17 regeringar, 1 EU parlament, 1 EU kommission och ett 20 tal ministermöten. Det är en konstellation som får den amerikanska kongressen att se ut som höjden av effektivitet.

EU som frihandelsorganisation med möjlighet att representera medlemstater som en enhet var en god idé. Men prova att få Frankrike och Storbritannien att avstå sin permanenta plats i FN:s säkerhetsråd till förmån för EU och läsning av leMonde och the Times skulle vara av stort komiskt värde.
I vart fall, vill man ha en valuta bör man strategiskt retirera en aning och släppa ett antal länder. Fortsätta som nu kommer innebära nationella valutor och möjligtvis i längden inget EU.

Att vi har ett regeringsparti i Folkpartiet som arbetar fortsatt för EU inträde förklarar mycket detta partis förmåga att inse att det är 2012 och inte 1950 i deras skolpolitik. Deras politik med herr officer Jan Björklund i kommando visar att för dem var nog internet en fluga.

De flesta av våra landsting sitter i tuffa ekonomiska rävsaxar för närvarande. Främsta orsaken till detta är dess finansieringskälla vilket utöver mindre intäkter från patientavgifter och något större intäkter i form av statsbidrag. Endast utgörs av inkomstbeskattning, landsting och kommuner har som beskattningsrätt endast möjlighet att använda sig av skatt på inkomster.

Denna finansieringsform gör landstingens ekonomi mycket procyklisk, med detta menas att intäkterna stiger kraftigare än tillväxten i ekonomin vid konjunkturuppgångar och faller kraftigare än ekonomin i konjunkturnedgångar. Detta då även inkomster är procykliska, i goda tider sjunker arbetslösheten och inkomster från a-kassa blir inkomst från förvärvsarbete. Vidare så stiger löner snabbare i goda tider vilket sammantaget ökar det totala skatteunderlaget och den totala intäkten. Förvisso stiger även löner för personal anställda av landstingen med sett till att de utgör en mindre del av arbetskraften så överstiger ökningen av skatteintäkterna med god marginal de ökade lönekostnaderna. I nedgång blir det en omvänd verklighet, lön byts mot en lägre a-kassa, löneökningar stannar av. Så intäkterna faller samtidigt som löneökningar även om lägre än annars för de som arbetar inom landstinget ger ytterligare negativa effekter. Ökade kostnader och minskade intäkter är aldrig en önskvärd kombination.

Sedan till konsekvenserna. I dagsläget är personalstyrkan så pass skalad att det är svårt att minska denna ytterligare.

De åtgärder som landstingen gör i detta läge visar sorgligt nog att det inte endast är ett skattebortfall som orsakar ekonomiska problem. Nedläggning av sjukhus på mindre orter är en sådan åtgärd, det är i sig onödigt att ha ett stort sjukhus som knappt har halv beläggning, ingen kan försvara ett sådant resursslöseri. Men allt för ofta är de kalkyler som görs strikt företagsekonomiska. I den meningen att om ett sjukhus kostar 100 miljoner och man lägger ned det så sparas 100 miljoner, vilket är redovisningsmässigt korrekt men samhällsekonomiskt felaktigt.

I Samhällsekonomisk mening om man fokuserar på vårddelen så kommer troligtvis en vårdcentral behövas som låt oss säga kostar 10 miljoner. Beroende på demografin, äldre behöver oftare sjukhusvård än yngre, så tillkommer kostnad för planerade sjuktransporter. Beroende på avstånd och behov så varierar denna, men en snittkostnad enligt Trafikverket hamnar på ungefär 20 kr/km. Anta att en transport görs till ett sjukhus på morgonen och en från sjukhuset på eftermiddagen och att avståndet är 10 mil. Detta ger en kostnad på 1 miljon om röda dagar borträknas.

Sedan tillkommer för de som förvärvsarbetar en extra kostnad på restiden fram och tillbaks, sker den under sjukskrivning så bortfaller skatteintäkter den vägen. Sker den genom uttag av övertid/semester minskas inkomsten i motsvarande mån och skattebortfallet blir större. Antar man en förvärvsarbetande befolkning på 3 000 där 0,5 % uppsöker sjukhus årligen och där riksnittet för inkomst gäller. Så innebär detta ett skattebortfall på 1,4 miljoner.

Sedan till det mest kostsamma och det är akuta händelser. Där ambulans när som helst under dygnet måste transportera sig till och från en plats. Ligger det som i det här fallet långt bort ökas i akuta fall livet på patienten. Extrakostnad om man beräknar utryckningsfrekvensen till 50 årligen och medelkostnaden för en utryckning över det avståndet blir 9 miljoner kronor. Vid samhällsekonomiska kalkyler åsätts ett liv ett värde på 17 miljoner, vilket moraliskt kanske många vänder sig emot men för att kunna räkna på konsekvenser måste något värde ges. Man kan inte utgå från att dödfall skulle inträffa som effekt av ett nedlagt sjukhus dock, jag känner i vart fall inte till sådan statistik.

Vad som däremot är fallet är att desto längre tid det tar innan man får vård desto längre tid tar en rehabilitering. 2,7 dagar i genomsnitt så skulle man här räkna med en beläggning på 50 personer och en medelkostnad för inläggning på 2 000 kr/natt samt en rehabiliteringstid i tio fler dagar med sjukskrivning ger detta ungefär 0,6 miljoner.

Utan att räkna på ytterligare faktorer så blir bruttobesparningen på 100 miljoner, netto 78 miljoner. Utöver detta vid en ”riktig” samhällsekonomisk kalkyl skulle alla faktorer beräknas och inte bara de som drabbade landstinget.

Givetvis kan man inte ha överdimensionerade sjukhus i orter vars befolkningsunderlag inte längre motiverar sådana. Men på samma sätt som vårdcentraler kan bära den allmänna vårdefterfrågan så finns något som med framgång provats i ett flertal länder. Benämningen på dessa är Emergency Health Centers (EHC). Dessa kan liknas vid enkla akutmottagningar där bemanningen i normallägen är låg men vid akuta inträffanden kallas allmänkirurger och sköterskor in för att göra en första insatts. I vissa fal kan det vara nog och i svåra fall kan det starkt underlätta vidaretransport till mer avancerade enheter. Sett över kostnader skulle sådana enheter sannolikt spara mer än de kostade, men för att hitta sådana resultat kan man inte redovisningstekniskt analysera en verksamhet.

Under en tid har jag upplevt viss oro för fastighetsmarknaden. Inte som konsekvens av att vara fastighetsägare privat utan på grund av de oerhörda konsekvenser som drabbar en ekonomi när ett kraftigt prisfall på egnahem inträffa.
Varför leder prisfall på just bostäder till sådana kraftigt negativa konsekvenser kan man fråga sig. Orsakerna ligger i ett flertal faktorer.

Först och främst är fastigheter något som värdemässigt följer en normalfördelad kurva. Med detta menas att summan av värdet på fastigheter främst fördelar sig inom gruppen som har inkomster som ligger mellan 30 – 70 procent av genomsnittet. De med högst inkomster har de högst värderade fastigheterna men dessa utgör antalsmässigt en mycket mindre del än de som äger fastigheter av ”medelvärde”. Värdepapperstillgångar är fördelade så att de rikaste hushållen har den absolut största andelen av dessa.

Fastigheter utgör 10 000 miljarder av Svenska hushålls tillgångar, värdepapper 3 000 miljarder. Se ett prisfall på värdepapper med 10 % motsvarar 300 miljarder medan ett prisfall på fastigheter med samma andel motsvarar 1 000 miljarder. Fördelningen vid ett sådant fall i tillgångsvärden skiljer sig även markant. De rikare hushållen drabbas hårdast vid ett prisfall på värdepapper, medan ett fall i fastighetsvärden främst drabbar normalhushåll.

Belåningsgraden hos hushållen ligger trots förbättringar på en mycket hög nivå. Detta innebär att ett värdefall i det egna hemmet i värsta fall leder till att godtagbar säkerhet för krediter förloras, något som i sin tur leder till att kreditgivare tvingar flytta krediter från hypoteksinstitut som lånar billigt till banken som lånar dyrare. Något som fortplantar sig till kredittagaren i form av högre räntor på den del som inte längre ligger inom fastigheten/bostadsrättens värde.

Skulle det inträffa att vi får se ett kraftigt prisfall å fastigheter så leder det till i det bästa av lägen till att ekonomin som helhet påverkas i liten utsträckning, det vill säga arbetslösheten far inte iväg, vilket gör att hushållen kan bo kvar något som förhindrar ett massutbud av bostäder till försäljning. I ett sådant läge är dock det bästa illa nog, för hushållen kommer spendera mer på att betala räntor än annars. Detta kommer sänka konsumtionsmöjligheterna av annat. Banker kommer även att strama åt kreditgivning till nya köpare vilket i sig sänker priser än mer.

Skulle det värsta inträffa där ett prisfall leder till kraftig kreditåtstramning kan effekten bli en situation där detta fortplantas genom ekonomin och skapar ett läge där många hushåll måste sälja. Banker som ligger illa till redan då har få möjligheter att ge nya krediter eller förlänga gamla, något som fryser fastighetsmarknaden och som oönskad konsekvens fryser företagsutlåning. Om bankernas säkerheter kraftigt försämras, försämras villkoren bankerna kan låna till, eller om det är nog illa så får de inte låna alls och en så kallad credit crunch eller likviditetsfälla uppstår.

Vems fel det är kommer bli en om inte annat stor massmedial sak, men är oväsentlig i sammanhanget, var det mäklaren med lockpriser? Banken som erbjöd 100 % belåning? Lagstiftningen som gjorde för lite för sent? Eller köparna som borde vetat bättre?

Finansinspektionen gav riktlinjer för en tid sedan om att maximalt 85 % av ett köp av en bostad skulle kunna finansieras med lån, det var en god åtgärd tyvärr 10 år försent. Att anklaga köpare är också mycket missriktat. Oftast köper man inte mer än en bostad i sitt liv och därför bör banken som hanterar tusentals sådana affärer ha ett ansvar.

Ett problem är att när sådant här inträffar, nyligen i USA och för ett par decennier sedan i Sverige så är köparen den som betalar medan övriga aktörer klarar sig relativt skadelösa ur det hela.

Om bankerna hamnar i ett prekärt läge kommer alla skattebetalare att ösa in pengar för att rädda dessa, inte minst för att vi måste. Exkluderad ett kärnvapenkrig så är nog ett banksystem i konkurs det värsta som kan hända. Mäklarna är däremot relativt oviktiga och kan gå sotdöden till mötes eller överleva genom att leva på vad skafferiet har att erbjuda, det är oväsentligt vilket.

Köparna bör dock ges skydd. Först och främst för att ägare av sina egna bostäder utgör en absolut majoritet av de som skapar inhemsk konsumtion. Vad som påverkas förutom olägenheter med ändrade räntor är nämligen något som inom nationalekonomi kallas wealth effect. Vad det innebär förenklat är att människor som upplever sig ha en viss förmögenhet gärna ser denna öka med ytterst ogärna ser den minska. Det finns en massa ord och förklarningar på varför det är så men att så är fallet är i hög grad bevisat. Vad som inträffar när man upplever sin förmögenhet falla i värde är att man försöker nå dit man var. Ett hus värt 1 000 000 idag men 900 000 i morgon leder i de flesta fall till att ägaren/ägarna försöker återfå 1 000 000 i förmögenhet. Då det inte går att individuellt påverka värdet på en tillgång så påbörjas ett sparande för att nå dit. Då egnahem oftast faller i lågkonjunkturer så leder detta till en förlust av konsumtion från arbetslöshet, från sparande och från ökade kostnader. Sparande är ofta en bra idé, förutom i lägen som dessa.
Banker kommer som sagt alltid skyddas för de är för viktiga i ekonomin, men man glömmer den andra gruppen allt för ofta. Det är de som förlorar sina hem, sina jobb men trots detta betalar med sin skatt bankernas misstag.

Vad som borde göras är nummer ett att om en bank, för x:te gången, gjort bort sig så skall inte en krona ges utan motprestation. Denna motprestation heter aktier, krona för krona så skall banken betala med sig självt i form av ägande. Vill Swedbank ha 2 000 miljoner så skall staten ha aktier för 2 000 miljoner.

Nummer två, precis som insättningsgarantin så bör man införa en lånegaranti. Detta skulle kunna utformas som att ingen som privat köper en bostad kommer någonsin att få mindre än 85 % av vad hon/han/de betalat för den. Som insättningsgarantin så får initialt staten stå för garantin men av räntan som köparna betalar så avsätts 0.1 % till att fylla på garantifonden. Denna summa skall betalas av banken, de är långivare så det är i deras intresse att betala, den skall även vara specificerad så att när premien är betald så sänks räntan.

Banker måste vi skydda, konsumenter bör vi skydda.

“Usually, girls weren't encouraged to go to college and major in math and science. My high school calculus teacher, Ms. Paz Jensen, made math appealing and motivated me to continue studying it in college.”

Det finns högt motiverade barn, det finns sådär motiverade barn och det finns barn med total avsaknad av motivation.

Ett märkligt sammanträffande är att huvuddelen av de högt motiverade barnen kan hittas i områden med högt motiverade föräldrar och huvuddelen av de minst motiverade kan hittas inom områden med minst motiverade föräldrar. Vore jag som jag är statistiker så skulle jag dra slutsatser av detta, vilket jag gör. Det finns ingen anledning till att ett barn av Rosengård lyckas sämre i livet än ett barn av Östermalm, med det undantaget att ingen förväntar sig att se nästa statsminister med ursprung i Rosengård.

Vi är ett land där klassresan är fullkomligt möjlig, gratis grundskola, gratis gymnasier och gratis Universitet intygar detta. Många är de jag sett som med större energi än andra kämpar för sin Universitetstitel. Men tyvärr är det alltför få, då den mediokra samlingen från Östermalm alltid sitter där så är det gräddan av gräddan av de från Rosengård som idogt antecknar. Jag kan även påpeka att det är den sistnämnda gruppen som oftast får de bästa betygen och oftast visar insikt och förståelse för sitt ämne.

Inte sagt att en Universitetsutbildning är allt och det slutliga beviset på framgång, långt ifrån är det fallet. Men det är där jag ser dem.
Att klara sig genom grundskolan är inte en lek, jag själv uppväxt i ett område där avhopp var ett alternativ kan intyga detta. Inte är heller gymnasiet det lättaste att ta sig igenom om vänner sedan förr ”hänger” i centrum till långt efter tolv.
Vår grundskola har som mål att skapa en människa som inte finns, tio åringar förväntas utgå ifrån en problemlösningspedagogik. Problemet är att de knappt kan tänka abstrakt, omotiverade elever kommer än längre bort från målet då de varken kan eller upplever motivation att ta detta till sig. Grundskolans studieplan är till för tio år äldre elever som väljer Universitet.

En blivande elektriker skall givetvis lära sig tänka på egen hand, men inte finna lösningen genom kritiskt tänkande. Många är också de elever som inte kan utifrån familjesituation engagera sig i läxor och hemuppgifter. Dessa straffas nu och det finns sannolikt inget värre än att nio år gammal få omdömen i den negativa regionen av en av de få auktoriteter som finns.

På Universitet i den mån jag upplevt det hela så utses inte en elev till idiot för sina ibland idiotiska kommentarer, föreläsaren brukar i stället ta en debatt och låta både förklarningar och kritik hagla. Överbevisad kanske en 20-åring känner sig dum men han/hon kan leva med det. De anses vuxna nog att ta det
I grundskolan så kan en enda liten minimal miss detonera underlägsenhetskänslor och uppgivenhet. Min mening är inte att hugga på lärare vilka ofta är både kompetenta och skickliga. Min mening är att säga att vad som passar sig långt senare i livet inte passar sig långt tidigare. Ingen skall döma någon för att dennes kall är att arbeta inom vården, bli målare, bli elektriker, bli fordonsförare. Men ingen skall heller kräva att de som tio åringar börjar preparera för Universitet.

Grundskolan idag lär kunskaper som för vissa är så abstrakta att de ger upp. Grundskolan borde lära alla att deras värde är lika oavsett val. Grundskolan idag vore förtjänt av en mer disciplinerad undervisning, med regler konsekvenser och ansvar. Den som vill gå till Universitet kommer ges den egna tankens frihet, den som inte vill kommer få en gedigen uppfattning om världen oavsett.
Att se mindre kvalificerade elever från priviligerade hem kämpa utan kamp och barn av utsatta hem bevisa sin förmåga genom att dygnet runt läsa. Straffar båda lika mycket. Minnesinlärning passar inte i en akademisk karriär men med det som underlag ger det en oslagbar kombination.

Jag tror inte resurserna till skolan behöver ökas i särskilt hög grad, jag tror inlärningen behöver ändras in enorm grad.

Nu när vi kommer allt närmare president, representanthus och 1/3 av senaten val i USA så slås man av den mycket annorlunda synen på arbetslösheten om man jämför med Svenska val. Arbetslösheten i USA är nu 8,3 % och politiska experter framhåller att ingen president blivit återvald under efterkrigstiden med en så hög arbetslöshet. Man benämner det till och med som massarbetslöshet.
I Svensk politik är sådan arbetslöshet hög men på inget sätt en siffra som betecknas som massarbetslöshet inte heller en nivå som innebär att regeringsmakten förloras. Inte heller föranleder det åtgärder från vår alliansregering.
Nyliberala såväl som alliansens partier tröttnar aldrig på att i oändlighet repetera sitt mantra om att barriärer, givetvis fackliga sådana, förhindrar arbetskraften ifrån att finna anställning. LAS är ett annat populärt tema där man hävdar att om bara dessa regler togs bort skulle allt bli så mycket soligare. Sedan brukade man peka på USA och visa hur väl de lyckades med att tämja arbetslösheten, numer är det exemplet lagt åt sidan tillsvidare.
Ovanstående argument visar på ett kraftigt underskott i förståelse för hur den amerikanska arbetsmarknaden fungerar, än mer skrämmande visar det oförståelse för hur den Svenska fungerar. Att kunna amerikansk arbetsmarknad må vara att kräva för mycket av ansvariga ministrar, dock med tanke på deras tidigare förkärlek att ta denna som exempel borde kanske kunskap utöver att vara läskunnig och förstå vad procent är vara ett krav. Att inte förstå den Svenska arbetsmarknaden är däremot så nära tjänstefel man kan komma.
Den amerikanska arbetsmarknaden kännetecknas först och främst av en stor mobilitet. För vissa delstater som sett arbetslösheten falla är utflyttning enda orsaken, inte nya jobb, inte mer sysselsatta utan människor som flyttat. En annan förklarning ligger i förtidspensionering, något som med näbbar och klor bekämpats i Sverige men som är en inte ovanlig metod att lämna arbetsmarknaden i USA. Regelverket för detta har aldrig varit lika hårt som i Sverige. Vidare förklarning ligger i integrationen, förutom illegal invandring där egen försörjning är ett måste. Så går vägen från ansökan till beslut i runda tal fem gånger snabbare i USA, arbetsmarknaden är även mer öppen och att ha blivit döpt Prasthi Dhaglia ses inte som ett hinder. LAS regler har man löst på det sättet att arbetstagare får vissa garantier vid anställning, en vanlig sådan är att man får sin sjukförsäkring betald tills 65 års dagen om man arbetat ett visst antal år åt samma arbetsgivare. Detta gör det kostsamt att göra sig av med personal som arbetat länge inom samma företag, så implicit finns ett LAS liknande regelverk i alliansens drömland.
Att avskaffa LAS i Sverige skulle med viss sannolikhet leda till att löner stegrades, detta då arbetstagare skulle önska en ”riskpremie”. Detta skulle inte drabba företag som har en arbetskraft med lägre löner med arbetskraft som är utbytbar. De arbetsgivare som skulle drabbas hårdast är de som litar till hög kompetensnivå inom sin personalstyrka och arbetsgivare som anställer arbetskraft som är högt efterfrågad. Så återigen i sin oheliga allians med Alliansen arbetar Svenskt Näringsliv för intressen som inte gagnar Svensk ekonomi och i längden inte dem själva. Varför de valt att bortse från en kategori av sina medlemmar som är de mest produktiva och mest framgångsrika till förmån för motsatsen är för mig en gåta.
Att sänka a-kassan är även det ett beprövat retorisk mantra, detta skall skapa en mer flexibel arbetsmarknad vilket översatt till Svenska innebär att löner skall sänkas. Problemet blir återigen att så inte sker, inte inom den kategorin arbetskraft som skapar välstånd. Idén om den sänkta lönen skapades på 1800-talet och har sedan dess varit något av en generalklausul i högerns lagbok om arbetslöshet. A-kassan kan sänkas till 0 kr och arbetslösheten kommer knappt darra på ribban. Den enkla anledningen till att vi har arbetslöshet är inte i en inflexibel marknad utan i det att om det inte finns jobb finns inte heller anställning.
Sverige behöver vare sig sänkta löner eller bortagen LAS, givet att vi vill behålla ett högt inkomstläge. Kan vi leva med en BNP på 10 – 20 % mindre kan det vara lösningen, men det är ett stort pris att betala. Vad Sverige behöver är utbildad arbetskraft, en skola som inte är fallfärdig. En arbetsmarknadspolitik som inte utser den arbetslöse till boven utan söker komplettera en kompetens som ger ett jobb och en integrationsprocess som ger snabba beslut och en öppen arbetsmarknad. Ingen som lever fyra år utan vetskap om de får stanna eller inte förblir opåverkad.
USA och Sveriges arbetsmarknad skiljer sig mindre än man tror, skillnaden är att där ses 8,3 % arbetslöshet som en katastrof medans här rycker regeringen på axlarna. Med den skillnaden i inställning blir det även skillnad på åtgärder. Om regeringen inte ser problemet som ett problem blir också handlingen därefter.

När man mäter BNP så används i grunden formeln BNP=C+I+G+(X-M)

Vad detta betyder på svenska är att
BNP = Privat konsumtion + Investeringar + Statlig konsumtion + (Export - Import)
Tillväxtformeln är å sin sida = BNP tillväxt = A*L^α*K^((1-α)); Vilket innebär att A som är en multifunktion men som i detta kan kallas produktivitetsökning, L är arbetskraften och K är Kapital i arbete, inte finansiella tillgångar utan maskiner och dylikt.

Med dessa två formler som är praktiskt taget giltiga i den meningen att ingen klarat av att falsifiera dessa tills dags dato.
Så här dyker frågan om skatt in. Vad händer med tillväxt och vad händer med BNP vid beskattning? Frågar man en republikan från USA så innebär varje höjning undergången och det snara införandet av det kommunistiska samhället. Frågar man en gammalkommunist så innebär varje sänkning det snara förslavandet av det arbetande befolkningen och revolution.

Frånsett dessa åsikter där båda är i snarast behov av psykiatrisk hjälp så återgår vi till, vad gör skatten egentligen? För det första så skapar skattetrycket om det rör sig inom det normalas ramar mycket liten effekt på ekonomin. Effekten kommer av vad denna skatt sedan används till. I en diktatur av det fashionabla traditionella slaget så leder varje skatteökning till negativa effekter. I en kapitalistisk ekonomi av det i viss mån extrema slaget som USA uppvisar så leder var skattesänkning till försvagade statsfinanser utan mätbar positiv effekt.

Om man som amerikanarna sänker skatten samtidigt som infrastrukturen och utbildningen genom någon form av magi kvalitetshöjer sig självt så får man i princip samma effekt som diktator X som höjer skatter för att lattja med Schweiziska banker. Inget ger särskilt produktiva resultat.

USA har dagsläget högre BNP per Capita än Sverige. Förklarningen är tämligen enkel för i mätningar av BNP så tillför den gemensamma sektorn samma BNP som den kostar. Tar man ett exempel så skulle Kumla i privat ägo ge positiva effekter på tillväxt och BNP. Anta att en intern där idag kostar kronor 1 000 per dygn. Ett privatiserat Kumla kanske skulle ta 1 100 kronor per dygn. Detta skulle allt annat lika leda till att staten plötsligt betalade 10 % mer för samma sak, men skulle även betyda att om statens intäkter var samma lika att vår BNP ökade med 100 kr per dag per klient brutto. Antar man vidare att den faktiska kostnaden är 950 kronor per dygn för företaget, inte ovanligt då vissa intäkter tillkommer anstalter redan nu men inte redovisas som vinster. Så skulle effekten bli 150 kronor per klient och dygn.
På samma sätt ser det ut i vår sjukvård, med tanke på att den i absolut högsta grad finansieras gemensamt så räknas produktiviteten som kostnaden. Vår sjukvård kostar 9 % av BNP. I USA däremot där största delen sköts privat så är sjukhusen 2,16 ånger mer produktiva och ger en god pott till BNP. Däremot att denna sjukvård numera kostar 18 % av BNP visas inte i formlerna. Utöver detta så är alla i Sverige försäkrade, i USA saknar nu 20 % rätt till vård en siffra som kommer sjunka såvida Obama vinner valet och Obamacare upprätthålls. Svenskar lever längre, vi är hör och häpna sjukskrivna kortare utöver det så är varje vårdrelaterat nyckeltal bättre i Sverige. Trots det är vi mindre produktiva.

Detta hänger ihop med hur man mäter produktivitet, den gemensamma sektorn räknas alltid lika produktiv som dess kostnader. Så desto mer som är privat desto mer tillväxt och BNP. Så genom att vi har en stor gemensam sektor växer vår BNP proportionellt mindre.

Därför börjar mer progressiva ekonomer söka hitta mått som inbegriper detta. Värdet av exempelvis en Polis är sannolikt en bra bit högre än hans lön. Dessutom så har den gemensamma sektorn dragit nytta av produktivitetsökningar i form av digitalisering i samma utsträckning som den privata sektorn.
Sannolikt når vi nya mått på välfärd och förutsatt att inte herrar Borg och Reinfeldt ges tid att destruera denna så kan nog Sverige och de Nordiska länderna anses som världens rikaste.

Som en parentes så kan Thatchers hårda arbete 22 år efter hennes olyckliga avgång ha visat sig resultera i att Storbritannien är fattigast av de rika.

Under tiden så är Reagans USA upptaget med att storma vidare mot att bli fattigare än den socialistiska kommunistiska stalinistiska Kanada. MedBachman,Romney, Palin,Ryan och de andra kanske det är just vad de förtjänar.

"You are not entitled to your opinion.

Your are entitled to your informed opinion.

No one is entitled to be ignorant"

Inga-Britt Ahlenius är nog en av de mest kompetenta tjänstemän som vi har haft lyckan att se. Än mer lyckosamt är det faktum att hon är Svenska och vad var rationellt tänkande regeringsordförande borde tänka i detta läge är att erbjuda vilka befogenheter som helst till vilket pris som helst för att få henne att arbeta inom den Svenska statsförvaltningen igen.
Som nationalekonom brukar man benämna företagsekonomer på en mängd olika sätt, varav få är till deras fördel. Men en ledare som henne får man nog söka länge efter, en objektivitet som hennes är svår att hitta och en mer kompetent person är nästintill omöjlig att finna.

Att hon skulle önska eller ens vilja ta sig ett uppdrag i Sverige kanske är osannolikt men en fråga har oftast inte skadat någon. Som chef för RRV igen skulle nog stordåd uträttas, som chef för internrevisionen än mer. Dock är nog denna kompetens förlorad till annat men hoppas kan man alltid. En person med större integritet och skicklighet är svår att finna.

Det fina med de socialdemokratiska regeringarna är att de skapat så mycket ohyggliga skatter som vår vite riddare Fredrik Reinfeldt kan sänka. För det är trots allt så att det ohyggliga skattetrycket inte bara skadat Sverige utan sett till att vi fått det hemska vedervärdiga ”utanförskapet”. Det bästa sättet att lösa en så hemsk situation är genom sänkta skatter. För då minsann så inser de som är i det Nangiala som Reinfeldt kallar utanförskap att nu är det dags att börja arbeta. Arbetslösa, sjukskrivna och marginaliserade invandrare kan nämligen välja. Det är näst Higgs partikeln ett av de stora genombrotten i modern historia. För här har ett otal tjänsteman vid ett otal departement och ett otal forskare tillhörande ett otal olika ämnen kommit till en helt felaktig slutsatts.

Givetvis borde vi alla ha vetat bättre, det ligger i skatten, sänker vi bara den så kommer allt minsann att lösa sig om inte i år så nästa år, om inte nästa år så nästnästa år, om inte nästnästa år så inom ett decennium…eller sekel eller så. Troligtvis kommer även några tusen till poliser ordna det här med brottsligheten i bara farten.

Det konstiga är att skatten inte verkar hjälpa i någon större omfattning. De som är sjuka, på riktigt, verkar påverkas mer av att de är sjuka än den hägrande skattesänkningen. De som är invandrare där vissa redan sökt hundratals jobb får fortfarande inte jobb. De som är arbetslösa verkar fortsätta lata sig. Alla dessa är oförståeligt utan jobb vilket säkerligen beror på det fantastiskt generösa bidragen.
Att faktum är att de så kallade oerhört generösa bidragen inte alls är särkilt generösa går vår regering förbi. Sett till EU snittet så ligger vi numer i mitten, sett till USA så närmar vi landet där bidrag är ett skällsord i hög hastighet.
Det kan vara så att arbetslösa inte får jobb för att det inte finns jobb, det kan vara så att sjuka inte söker jobb för att de faktiskt inte klarar av att arbeta och det kan vara så att invandrare inte får jobb enbart för att de är invandrare.

Sverige har just nu något som kallas job less growth, med andra ord vi växer utan att det skapas nya jobb. Det krävs inte särskilt mycket för att ha en job growth. En av åtgärderna som inte krävs är sänkta skatter även om det är trevligt för individer.
Arbetslösa kan ges utbildning och ökade krav från arbetsförmedlingar, forskning från vårt Svenska IFAU såväl som OECD och ett flertal andra visar att de första sex månaderna är avgörande. Efter det så är utbildning och/eller ombildning kärnan. Många sjuka kan återgå till arbetsmarknaden om de ges en vettig rehabilitering, de som inte kan trots detta kan helt enkelt inte och bör heller inte jagas för det. Invandrare kan få jobb, mängder av länder ger exempel på detta och om frivilligheten hos arbetsgivarna inte finns så är riksdagen som lagstiftande församling fullt kapabel att utan brott mot någon grundlag stifta kvoteringslagar, inte kvoteringsönskemål utan lagar som måste följas.

Inget land, ingen stans har lyckats med skattevapnet åtgärda dessa problem. Det har provats i alla former. Generella inkomstskattesänkningar, generella bolagskattesänkningar, generella löneskattesänkningar och till detta specifika undantag. Inget har fungerat och inget kommer heller fungera. Roten av problemen ligger i sysselsättning, regeringen skryter med 400 000 mer sysselsatta vilket säger ungefär ingenting. Däremot säger sysselsättningsgraden allt, dvs. hur många procent av den arbetsföra befolkningen som har jobb, denna har fallit med nästan 2 % sedan 2006. Givetvis ligger inte all skuld på regeringen, just nu pågår en nedgång i USA och en potentiell akut kris i EU länderna. Men regeringens Culpa sum ommisione maxima Culpa är att man sett kort men aldrig långt.
Det låter fint med 1 000 mer poliser men om domstolar frikänner/dömer snabbt från arbetsbördan leder det i slutändan till sämre rättsäkerhet inte bättre. Hela kedjan måste ses.

Samma med arbetslöshet, leker man att man har en quick fix utan att se långsiktigt så får man kortsiktiga lösningar som inte botar långsiktiga problem.

Presidentkandidat Mitt Romney har ärat Europa med sin person som en del i hans presidentvalskampanj för att visa att han förstår sig på utrikespolitik.
Som ett första steg i denna uppvisning av äkta kompetens så gav han sig på Storbritanniens förmåga att hålla i OS, han riktade kritik mot nästintill allt omkring OS organisationen. Reaktionen blev inte exakt som förväntad, i stället för att bugande och underdådigt ta till sig av kritiken så reagerade Britter ungefär som de alltid reagerat när utländska potentater sagt åt dem vad de skall göra. De blev rasande, vilket sannolikt är en ryggradsreaktion även andra länder när något ger sig på deras land. Att kritisera andra länder inför öppen ridå är lite som att någon utanför familjen klagar på en familjemedlem. Det är ok så länge kritiken kommer inifrån, kommer den utifrån reser sig taggarna direkt. David Cameron samma premiärminister som Mitt Romney kommer att förhandla med svarade med att det här är ett OS som hålls i en av världens största städer med full aktivitet, och det är stor skillnad mellan att organisera ett OS i London än ett OS ”in the middle of nowhere”. Vilket var en anspelning på Mitt Romney och hans roll som ansvarig för att anordna OS i Salt Lake City. Brittisk press som inte är känd för sin barmhärtighet har gått i full växel. Sammanfattningsvis så kan man lite försiktigt konstatera att det hade kunnat börja på en mängd mycket bättre sätt, att han som pricken över i kallar landet Great Britain och inte United Kingdom kan ses som en mindre chimär, lite som att kalla Sverige Storsvealand, boende i Götaland och Norrland skulle säkert kunna skratta åt det. I Storbritannien (till och med jag kallar det så) så är Skottarna framförallt en aning känsliga för sådant. Så i diplomatiska sammanhang kan det vara en idé att kalla det United Kingdom.

Efter det här lilla äventyret bär det av till Israel och man får väl hoppas att hans rådgivare informerar honom om judarnas inställning till Jesus och fläskkött. Samt inte drar några etniska skämt om hur hans mormonska religion historiskt har sett på Judarna. Vore olyckligt om Mossad började blänga ilsket åt hans håll.
Att Romeny inte förärar Frankrike med besök får väl anses som en lyckosam omständighet. Sett till hans diplomatiska magitricks i Storbritannien och till Frankrikes än större förmåga att ta åt sig. Ett krig mellan USA och Frankrike skulle ingen vinna på.

Mitt Romeny har sagt att han som president aldrig tänker be om ursäkt för USA, USA får däremot be om ursäkt för Mitt Romney. Nu har han redan han ens vunnit valet, lyckats kasta in en näve grus i relationerna mellan USA och Storbritannien som är den enda kvarstående mycket nära allierade USA har i Europa.
Man skall inte dra för stora växlar i sådant här, men nationell stolthet är en känslig punkt och inte krävs det kärnfysik för att förstå sig på den även om det krävs en viss elegans. Vår egen utrikesminister är inte direkt känd för sin diplomatiska taktfullhet utan mest för sin önskan att briljera, att diplomater medvetna om detta spelat på hans ego har säkerligen kostad landet en del i bilaterala avtalsvillkor. Men vi kan leva med sådant trots allt, EU sköter mesta delen av utrikespolitiken i vart fall och vi är inte en supermakt med intressen världen över.

Mitt Romeny’s fortsatta äventyr kommer nog härefter följas med största intresse, dessutom är han för första gången utan sitt förkläde Fox news så det han säger vinklas inte eller skylls inte på liberala media.

Vad man skulle ha önskat dock med tanke på Mitt Romney är att Sarah Palin hade förärat den gamla världen med ett besök när hon ställde upp med McCain 2008. Jag misstänker att media fortfarande hade haft löpsedlar om det.

Alltmer ser den faktuelt rådande krisen inom Eurozonen att lämna det kontrollerbaras sfär och träda in det okontrollerades misär. Dagens tunga besked om de potentiella behoven i den Spanska ekonomin finns det ingen realistisk möjlighet att tillmötesgå med konkreta åtgärder. Spaniens kassa är trotts en i sammanhanget låg statskuld i det närmsta tömd, regionernas kassa läcker som såll och endast ett par Spanska banker kommer inte behöva tillskott.

De 100 miljarder euro man slussat in var slut innan ankomst och inträffar det värsta så kommer behoven uppgå till omkring 300 miljarder till, detta motsvarar c:a 80 % av Sveriges BNP och mer än 100 % av vad som återstår i den Europeiska krisfonden. Nya tillskott eller ett nein är alternativen. Det ena mindre bra än det andra men båda lika illa.

För det är inte bara statsfinansiellt som Spanien har bekymmer, vore det så väl så skulle man kunna vänta ut dem. Problemet för Spanien är som för Grekland att det är en i hög grad internaliserad ekonomi, det vill säga liten import/export som Grekland har/hade man en stor export i form av turism men denna är känslig för både prisförändringar och politisk oro. Sett till ren export så uppgick denna till 8.8 % av BNP. Vilket innebär förenklat att om Spanska staten sparkar en lärare för att spara pengar så faller dennes konsumtion med (lön)-(a-kassa). Med en internaliserad ekonomi innebär det om man tittar till varuimporten som uppgår till c:a 12 % att 88 % av inkomstminskningen drabbar inrikes företag. Så med en antar man genomsnittlig startlön för personen 2 600 euro och att den arbetslöse erhåller miniminivån i a-kassa på 60 % vilket ger 1 560 euro så sparar man i Spaniens offentliga sektor initialt 2 600 euro. Samt i det hela ingår den genomsnittliga skattesatsen på 38 % av BNP

Det initiala övertas snabbt av det långsiktiga och det är här Merkel och Reinfeldt tappar tråden. Den initiala besparningen innebär i dagens Spanien inte en ny snar anställning utan arbetslöshet, potentiellt lång sådan. Så de 2 600 sparade eurona minskas med a-kassan, 2 600 – 1560 vilket ger 1 040 sparade euro, till detta kommer minskad skatteinbetalning på 395 euro. Så netto så här långt har man sparat 645 euro. Tillkommer multiplikatoreffekten vilken bedöms i genomsnitt till omkring 1,6, genomsnitt är genomsnitt så får tas med den där genomsnittliga nypan salt men utifrån genomsnittet och antaget att import/intern efterfrågan följer makronivån så minskas den nationella konsumtionen med (Inkomstminskning-Importandel) *(1,6-1) Vilket innebär 0,6*1040 som ger 550 euro i minskad konsumtion, sett återigen till skattekvoten innebär detta 550*0,38 = 209 euro mindre skatteintäkt.

Totalt sett så innebär det 2 600 – 1560 – 395 – 209 = hela 406 euro! Hade läget varit ett annat och goda tider rådde så skulle en uppsägning kanske leda till några månader av detta läge men sluta upp i ny anställning någon annan stans men ny inkomst och återvunnen skattekraft. Men det här är paradoxen i offentlig ekonomi. Till skillnad från ett privat företag där en uppsägning leder till en uppsägningstid och därefter inget tryck på resultaträkningen råder inte samma relation inom offentlig ekonomi. Därför är personer som anger privat erfarenhet från näringslivet ungefär lika duktiga på att ta itu med en nationell ekonomi som en universitetslärare skulle vara att ta itu med en dagisklass (förutom det givna nervösa sammanbrottet med efterföljande akuta inläggning på närmaste psykiatriska vårdenhet skulle doktorn i Nationalekonomi inse att pedagogik inte är pedagogik fastän båda kan sägas verka i samma sektor) På samma sätt är det med den offentliga ekonomin, Spanien och Grekland jagar stora besparningar som aldrig kommer hända.

Offentliga sektorn kan spara och bör ibland göra så men inte i tider där bördan praktiskt taget blir densamma. För exklusive att man komplett avrustar välfärden så kommer man aldrig i kapp. På samma sätt är läget i USA, trotts sämre socialförsäkringar. Detta då de sämre försäkringssystemen påverkar multiplikatorn i högre grad.

Till detta kommer givetvis de potentiellt kraftiga effekterna av besparningar på konsumtionsbenägenheten och i länder som litar till turism som exportfaktor politisk oro som turismsektorn är mycket känslig för.

En Spansk arbetslöshet på 25 % och medföljande ungdomsarbetskraft på 50 % riskerar inte bara en ”brain-drain” utan också som har setts politisk oro. Att stimulera en ekonomi i ett sådant läge är inte endast den försiktiga vägens politik utan kan vara nästintill nödvändig. Som tumregel kan sägas om den offentliga sektorn storlek är mindre än exporten så kan ett land strama till då exportsektorn tjänar på lägre reallöneökningar och ökat arbetskraftsutbud. Så receptet med åtstramning har stora möjligheter att lyckas i ekonomier av Svensk eller Tysk form, men liten sannolikhet i ekonomier av Grekisk, Spansk eller Italiensk stil. Dessa länder behöver strukturella förändringar i sina ekonomier men dagens svältkur är inte optimal att tillämpa på svältande, den ges till överviktiga. I tider då offentliga friställningar leder till privata jobb, eller i exportstarka ekonomier till relativa prisfall och ökade vinster som leder till ökad sysselsättning. Men Spanien är inte en sådan och åtgärderna nu är på lång sikt inte hållbara. Spanien har inte längre kraft att själva stimulera sin ekonomi och Spanien med mössan i handen bedjande om 300 miljarder euro ger bara ett Grekland II i aggregerad form.

ECB gick i veckan ut med att de kommer försvara euron in i det sista, det är en bra åtgärd och trotts allt mer än inget. Men att politiken misslyckas gång efter annan och tvingar Centralbanker att vidta åtgärder är inte bara ett svaghetstecken från den politiska makten utan även ett svaghetstecken för demokratins kärna. ECB chefen Draghi likväl som hans motsvarighet FED chefen Bernanke är huvudsakligen satta att ansvara för kortsiktiga målsättningar och har därigenom kortsiktiga verktyg. Att sedan en inflationsnivå kring 4 % vore till gagn för Europa såväl som USA borde inte ligga i teknokraters händer utan i politiska beslut. Men på denna sida Atlanten såväl som den andra har politiken misslyckats och Centralbankerna försöker med all möda i världen göra allt som finns i deras arsenal för att förhindra och undvika försämringar i ekonomin.

Tyvärr är som sagt en Centralbankschefs arsenal begränsad och kortsiktig men det är vad vi har och som det ser ut är det vad vi kommer ha.
Spanien/Grekland och tyvärr sannolikt snart Italien är i full jakt på draken medan politiker löser Sudoku och låtsas som att det regnar, så Centralbankerna är vad vi har kvar i skyttegraven, hoppas de lyckas.

Sveriges jordbrukare vet vad ordet kris innebär, de har levt i en långt innan resten av världen drabbades av kollapser och konkurser bland amerikanska banker. Jordbrukare som en gång i tiden var stommen i Sveriges ekonomi gått igenom en strukturell kris sedan 1950- talet. Att jordbruket som yrke och försörjning överlevt så här långt bygger mycket på subventioner och bidrag. Det har aldrig och kommer aldrig att vara en långsiktig lösning för någon näringsverksamhet för till skillnad från ren vinst så kan närsomhelst stödet tas bort. CAP som det kallas inom EU är en av de största budgetposterna i den gemensamma budgeten och med tanke på EMU och dess digra problem så tittar alltfler politiker på denna kostnadspost med lystna blickar för att kunna använda till att söka täppa till de otaliga hål som just nu existerar inom EMU.

Jordbrukstödet är i sig en relativt förlegad insatts. Det instiftades åren efter första världskriget för att göra länder självförsörjande inom matproduktion för att undvika fadäser som visades under det första världskriget då blockader förhindrade import av varor bland annat spannmål och kött.
Så tiden rinner sakta ut för att motivera självhushållning och därmed rinner tiden ut för jordbrukstödet. Det är alltid kontraproduktivt när en näring behöver offentligt stöd för att klara sig.

Men det finns en lösning, en marknadsmässig sådan som kan öppna upp våra landskap för en jordbruksektor och lösgöra denna från direkt offentligt stöd.
Lösningen ligger paradoxalt i den offentliga sektorn och dess upphandling. Upphandlingsavtal styrs av EU:s regelverk som stipulerar att all offentlig upphandling skall ske i en helt öppen process där vilken producent inom EU som helst har rätt och möjlighet att lägga en offert, bryter en offentlig institution mot detta kan de förbigångna organisationer överklaga hela vägen upp till Europa domstolen.
Men det finns en möjlighet att sätta ett miljökrav på en upphandling och det finns möjlighet att dela upp en upphandling i flera små delar. Så i upphandlingen kan en kommun eller ett landsting sätta miljökrav på leveranser. En potatis får ha inneburit si och så mängd CO2 utsläpp och så vidare. På detta sätt kan man styra en upphandling mot lokala producenter. Möjligheten finns även att dela upp upphandlingen så i stället för att lägga ut en offert om 10 000 måltider så kan dietister skapa en meny för de inom landstingets och kommuners omsorg. Genom detta så kan man lägga exempelvis lägga ut 5 offerter på 2 ton potatis, 3 offerter på 1 ton fläsk, 4 offerter på 500 kg fisk och så vidare.

I dagsläget så sker största delen av upphandlingen som fullständig, det vill säga hela måltider beställs. Genom att dela upp upphandlingen får förvisso kommunen eller landstinget en större belastning vid upphandling men genom miljömässiga krav och uppdelad upphandling ges lokala producenter en långt större möjlighet att delta i upphandlingar. Vilket gynnar det lokala näringslivet såväl som miljön. Utöver detta så har man vid mätningar av näringsinnehåll i kompletta långtransporterade måltider uppmätt en näringsförlust kring 50 %. Vilket är en stor del av förklarningen till att äldre ofta är mer eller mindre undernärda.

I Västerbottens läns landsting har man tillämpat detta i något mer än ett år, det har visat att den extra kostnaden för upphandlingen har betalats tillbaks fyra gånger om. Patienter tillbringar i genomsnitt 1,2 dagar mindre tid på sjukhus. Man har även sett ett stort fall i antal benbrott hos äldre, då underhudsfettet ökat totalt sett och detta fungerar som en kudde vid fall.

Även miljömässigt har detta gett effekt då transporter av råvaror har minskat betydligt. Utöver detta som inte har mätts kan man anta att slitage på infrastrukturen minskat något.

Samt så upplever jordbrukare en bättre ekonomi i sin näringsutövning och ett minskat beroende av stöd från det offentliga jordbrukstödet.
I dagsläget finns i huvudsak tre leverantörer av måltider till den gemensamma sektorn, dessa levererar färdigrätter som transporteras upp till 500 km. I Västerbotten finns över 100 leverantörer som levererar färsk mat med långt under 500 km transportsträcka.

Om alla kommuner och alla landsting skulle börja tillämpa denna princip för upphandling vore det ett stort stöd till våra jordbrukare, en miljömässig vinst och sannolikt i längden en vinst för kommuner och landsting.

Så är det snart dags för de amerikanska medborgarna att välja ny president, nytt representanthus och 1/3 nya senatorer. Ett val som står mellan ett demokratiskt parti som får kallas det enda existerande seriösa partiet och ett republikanskt parti som vandrat långt in i den oseriösa dimman.

Republikanerna kommer vid vinst av en supermajoritet att genomföra den så kallade Ryan budgeten. Det är en budget lagd av den republikanska representanthusledamoten Paul Ryan, numera då republikaner är fiskalt ansvarsfulla till skillnad från perioden 2000 – 2009 då man kastade pengar vilt omkring sig är denna budget ”den enda vägens politik” om uttrycket känns bekant. I denna höjdpunkt av ekonomiskt ansvarstagande skall skatter för omkring 1 biljon dollar sänkas under de närmaste tio åren. Framförallt för tungt skattebelastade mångmiljardärer. För att finansiera detta så skall ”diverse ännu icke kända åtgärder” genomföras, med andra ord inget överhuvudtaget.

Så de fiskalt så ansvarsfulla republikanerna kommer att minska statens intäkter med 20 % och sannolikt inte finansiera detta över huvud taget med besparningar. Underskottet kommer därmed att ökas ytterligare utan att strukturella åtgärder för att sätta igång tillväxten genomförs, utöver detta så har presidentkandidat Mitt Romney ställt sig bakom allt inom Obmacare förutom avgiften som skall finansiera det hela.

Det skall erkännas att delar av socialförsäkringssystemet är i behov av förändring, pensionssystemet som delvis liknar vårt gamla ATP ligger nära till hands. Premiebaserade modeller kanske är ogillade av många men skapar en stabil finansieringsform. Att ge sig på detta system utan gemensamma förslag från båda partier är en biljett rakt in i minoritet och med tanke på hur villiga republikanerna varit de senaste åren är sannolikheten liten att demokrater i minoritet ens skulle tänka tanken att förhandla med republikaner.

Så vinner republikanerna så kan de säkerligen driva igenom sina skattesänkningar men får svårligen igenom några neddragningar, vilket kommer skapa underskott i än större utsträckning än idag utan att stimulera ekonomin det minsta.
Tyvärr har republikanerna skapat en verklighet där om de inte vinner allt så har de förlorat allt. På samma sätt ser det ut på den demokratiska sidan, vinner man inte allt så är allt förlorat. Vad man i praktiken har nått till är en punkt där förhoppningen att Obama blir återvald inte betyder att något strukturellt kommer ske utan att det är värre om galenpannorna i republikanska partiet vinner allt. För som det ser ut opinionsmässigt så kommer representanthuset kvarbli i republikanska händer, senaten står och väger och Obama leder knappt över Romeny. Vinner Obama så uppnås att han kan blockera en republikansk kongress från att driva igenom sina galna idéer, förlorar Obama så är nästa recession allt utom garanterad. Visserligen så är sannolikheten hög att om fyra år så är det republikanska partiet slut som maktfaktor inom de närmaste decennierna. Läget i Europa och Kina är dock som sådant att vi nog inte har råd med knäppgök politik från världens fortfarande största ekonomi. Om 20 år när en eventuell eurokollaps eller euroåterhämtning skett och Kina är världens största ekonomi så kan de få leka dagis lite hur de vill i den stora grannen till väst men just nu när de som mest behövs tillför de som minst.
Något som talar för republikansk seger är de enorma insatser partiet gjort för att se till att ingen som inte sannolikt är republikan får rösta, detta kan komma att visa sig avgörande för en republikansk seger och som inspiration till deras kamp mot allmän och lika rösträtt finns ett citat från en person som skulle nicka uppskattande åt deras kamp.

“It is enough that the people know there was an election. The people who cast the votes decide nothing. The people who count the votes decide everything.”

Joseph Stalin

Än mer indikationer kommer på att ett förutsägbart prisfall på fastigheter är på ingång. Vi får fortsatt hoppas på att detta prisfall inte blir en priskollaps utan att överpriserna på fastigheter gradvis justeras nedåt. Den senaste indikationen var dagens utspel av Swedbanks koncernchef Michael Wolf där han uppmanar regeringen (inte riksdagen av någon märklig anledning som faktiskt är den församling som stiftar lagar) att lagstifta om amorteringskrav för högt belånade hushåll.

Som ett PS så visar det på ett visst kompetsförhöjnings utrymme hos chefen för en av våra stora banker. Regeringen kan som bekant endast lägga prepositioner som föreslår lagstiftning, dessa prepositioner avslås eller fastställs och därefter blir det lag av det hela. Det primära i det hela är dock att det redan finns lagstiftning kring detta, bland annat ingår denna i avtalslagen och i mera vid omfattning inom kreditlagstiftningen. Nu råkar det så vara att bankerna oförhappandes har råkat sätta sig själva i klistret… för vilken gång i ordningen är svär att räkna. De har nämligen i sina avtal med kunderna skrivit in amorteringsfrihet, då den typen av avtal är mycket svåra att bryta inte minst på grund av alla övriga regler så även konsumentköplagen som uttryckligen förbjuder försämringar i villkor av sålda varor och tjänster under avtalets löptid. Så förutom ett hejdundrande antal lagar kring krediter och avtal så tillkommer än mer skydd för konsumenten/låntagaren. Därför är det heller inte förvånande att när bankerna inser att de trampat i s***** så ränner de till sin gamla gudfader staten för att söka hjälp.
Riksbanken är för närvarande nästintill paralyserat av fastighetsbubblan och vågar därför inte sänka räntan, på kort sikt kan det vara en god idé men på lång sikt så får man en inflation långt under målsättningen vilket drabbar alla delar av ekonomin. Dessutom så leder avsaknad av inflation till paradoxalt än mer instabila fastighetspriser. Detta då inflationen förutsatt att realvärdet på en fastighet står stilla hjälper till att amortera på krediterna, med fortsatta massiva systematiska risker inom euro zonen och avsaknad av återhämtning i Kina och USA leder dock den i sammanhanget höga reporäntan till deflationsrisk. Inträffar det så är inte bara Ingves arbetslös utan vi kan nå Spanska nivåer om vi har tur. Så riksbanken kommer vara ”därav nödd och tvungen” att sänka räntan mycket snart.

Vad som behövs är inte höga räntor, amorteringskrav eller maxgränser för belåning, vad som behövs är en sund banksektor. Denna sektor har alltför ofta kommit undan med sina påhitt, det är givet att var potentiell husköpare bör tänka igenom sitt beslut men det finns bara helt rationella köpare i den klassiska makroekonomins och Anders Borgs värld. I den stora världen utanför Sundbyberg så finns något som kallas asymmetrisk information och imperfekta marknader vilket kort betyder att även om jag är på väg att göra mitt livs största investering så vet jag lite om vad jag gör utan banken och mäklaren har ett informationsövertag. Detta gör att jag fattar beslut utan att vara fullständigt informerad eller besitta full kompetens, denna typ av beslut utgör majoriteten av alla beslut som fattas stora som små. Där kommer banken in som besitter kunskap, kompetens, information och som är den slutgiltiga beslutsfattaren, genom att bevilja eller avslå en låneansökan.

Att försöka lägga köparen till last är delvis riktigt, man borde ha vetat bättre och så vidare men slutstationen är ändå banken. Att de försöker krångla sig ur en knepig situation är inte konstigt. Att vi kommer/måste hjälpa dem när det hela går åt skogen är också självklart, ett konkursat Swedbank skulle vara som att bli kärnvapenbombad.

Men om bubblan nu skall brista och om det nu blir så hoppas jag att vi har en annan regering än idag. För dagens regering skulle sannolikt göra en bankräddning där enbart konkursade banker blev statliga medans de andra fick finfina lån till låga räntor med fakturaadress svenska folket.
En Socialdemokratisk regering föreställer jag mig skulle vara aningen mer tuff i sina krav. Låter vi banker snällt komma undan vart misstag så kommer bankriser inträffa oftare och oftare då de om det går åt skogen kan springa till pappa Reinfeldt och få ökad kreditlimit. Därför bör vi låta Wolfs vädjan gå oss förbi ohörd och orörd. Därför bör vi låta bankerna om det vill sig så illa räka i kris. Därför bör vi om det händer ge dem allt stöd som behövs. Men därför bör vi krona mot krona öre mot öre kräva aktier som betalning, billiga aktier. Detta kommer drabba aktieägarna hårt och staten får betalt för sitt åtagande mångfalt när man senare återprivatiserar. Som konsekvens av detta så lär sig aktieägare i banker att det inte finns gratis luncher och ställer långt högre krav än nu på den framtida ledningen. Gör de det inte så sitter statligt helägda banker i framtidens prognos, till slut lär sig nog både aktieägare och ledning att den bästa lösningen är att inte bli förstatligad. Dessutom så skyddas kunderna och inte aktieägarna vid statligt övertag, vad jag lärt mig så är det så det skall vara när ett företag går dåligt. Min Nokia telefon fungerar lika bra nu som för ett är sedan, min Nokia aktie däremot gör det inte, aktieägarna tar smällen och kunderna gör det inte. Bara i bankers värld är det tvärtom.

Jag ser en socialdemokratisk regering som enda sannolika alternativet att kräva öga för öga, tand för tand av bankerna. Skydda kunderna och straffa ägarna, blåser det hela över och blir inget så skall givetvis ägarna få betalt med ökade värden på sina aktier och goda utdelningar. Men man ska inte tillmötesgå krav nu för att rädda ägare som fattat felaktiga beslut.

I dessa dagar så skulle jag om jag var toppolitiker vare sig jag var för eller emot inträde i EMU och valutabyte till euro vara väldigt tyst om detta. Sannolikheten att vi vid en ny omröstning skulle få ett ja ligger under 0,001 % om man räknar på senaste opinionsmätningen. Det är i det läget lite komik i framföralt Carl Hamilton Folkpartiets ekonomiska talesman konstanta beröm för denna fantastiska valuta som knäckt ryggraden på Grekland och ligger bra till för att göra detsamma med Spanien.

Dessa länder oavsett vad man kan anse levde i en värld av Peseta och Drachma, lite då och då så devalverades valutan och man var på banan igen. Detta visste de som köpte obligationer och statskuldväxlar och därför fick exempelvis Grekland betala ca 12 % ränta på sin upplåning. Sedan plötsligt fick de en ny valuta och en ny låneränta. Efter att ha haft sin egen typ av ekonomi sedan 1945 där Grekland i snitt devalverade vartannat år fick man plötsligt låna för 2,5 %. ”Marknaden” antog att Union var samma som USA:s Union så lånade gärna ut. Man kan säga att Greklands inträde var som att man låter en alkoholist övernatta på systembolaget med uppmaningen att inte röra varorna.

Nu är vi där vi är och det ser ut som det gör att då Folkpartiet som kallar sig liberala är så för borde de vara lite tysta om, det finns inte så många ja till euro röster därute och med tanke på att de gör sitt allra bästa för att få lärarkåren emot sig, en grupp som varit lite av kärnväljare, så finns än mindre anledning att uttala sig. Reinfeldt spelar smart, inte en pip om att gå med i EMU något de faktiskt är för. Magdalena Andersson spelade lite riskfyllt när hon gick ut och sa att det inte fanns en chans att euron kollapsar vilket det gör nu.

Bismarck citatet som jag använde i ett tidigare inlägg passar bra in ”Tro inte på något förrän det blivit officiellt dementerat. Med Draghi och Merkel vid rodret så bedömer de som sitter och handlar med sånt att det är mer än 90 % chans för Grexit och 45 % chans att Euron kollapsar. Så som sagt om jag var toppolitiker vore jag tyst, inget att vinna mycket att förlora.

Äras den som äras bör kan man säga om Anders Borgs senaste utspel. En gång i tiden var jag som färsk student nyliberal i mitt tänkande, arbetslöshet var frivillig sänktes bara löner skulle magiskt nya jobb dyka upp. Jobbskatteavdraget var tänkt att stödja just detta, lägre skatt på arbete än bidrag skulle göra det lönsamt för arbetslösa att träda in på marknaden. Sedan växte jag upp och mognade och då blev jag socialdemokrat på heltid.

Nu har Anders Borg äntligen lanserat satsningar på vår infrastruktur. Just infrastruktur är en av de bästa stimulanser en ekonomi kan få. Dessutom är vår infrastruktur i starkt behov av utbyggnad och reparationer. För varje människa som arbetar i restauration och utbyggnad så skapas ungefär tre nya jobb. Jag har insisterat länge på att infrastrukturen är perfekt att satsa på i dagsläget. 1 Den är körd i botten, 2. Det stimulerar ekonomin kraftigt och i dagens konjunktur tränger den inte ut jobb inom privat sektor. 3. Den har en solnedgångsstruktur dvs. det är inga permanenta ökningar utan det tar slut vid en viss tidpunkt så staten behöver inte oroa sig för impopulära neddragningar när konjunkturen vänder, ökar man exempelvis barnbidraget med 500 kr/barn så kan det politiskt vara svårt att dra tillbaks en sådan höjning så man kan i slutändan sitta fast med det. Det är ett av huvudproblemen i praktisk keynesianism. Stater som tillämpade keynesianism med barnbidrags metoden satte sig fast i en egen fälla. Det blev en form av keynesianism i lågkonjunktur och icke keynesianism i högkonjunktur. Keynesianism handlar om att dämpa både hög och lågkonjunkturer men endast i de fall där penningpolitiken misslyckas, normalt sett i vanliga konjunkturnedgångar så sköter centralbanker konjunkturpolitiken, ofta med stora framgångar, nu är vi i ett läge där centralbankernas ammunition nästan är slut och då behöver finanspolitiken storma in.

Inget slår så bra som Borgs planer om infrastuktur, kanske även han har mognat eller så är det som det kallas att även en blind höna kan också finna korn. Oavsett vilket det är så förtjänar han beröm, EMU länderna har inte hittat den lösningen och som det ser ut så kommer inte den blinda hönan finna ett korn och såsom de riskerar eurons existens kan intet annat säga än att "Dubitando ad veritatem venimus". Mycket bra poäng på den satsningen, jag tänker inte leka republikan och fördöma paketet med målet att försöka blockera bra förslag för att de kommer från Alliansen och hellre låter riket stapla fram till nästa val så Socialdemokraterna kan ta regeringsmakten och satsa på infrastruktur. Det är två år till nästa val satsningen på infrastruktur tror jag är en valvinnare så det riskerar att bli fyra år till med Reinfeldt. Men även om det kommer drabba oss i opinionen så ser jag först och främst till att man får ordning på arbetslösheten och utbildningen och i andra hand till att vi vinner nästa val.

Det borgerliga förslaget förtjänar beröm inte kritik, bra gjort Anders Borg får man säga.

Man kan ofta bedöma en vetenskaps självkänsla genom att analysera dess företrädares skämt på sin vetenskaps bekostnad. ”Vad är 1 000 advokater på havets botten, frågade president Reagan en gång som talare få ett seminarium för advokater… en bra början” var svaret och skratten var många. Juridik och framförallt juridik i USA är högt stående och ett självsäkert ämne.
När samma skämtare före ett radiotal sade att ”we begin bombing in five minutes” var skämtet inte övervallande välkomnat av dåvarande Sovjetledare som till och med höjde beredskapen, ett tecken på en motståndare som saknar självsäkerhet.
”Sailing is the art of slowly gowing nowhere at a great cost” är ett annat fungerande skämt, seglare kan skratta med, för de har ofta råd med det.
”Nationalekonomer har förutsett nio av de senaste två konjunkturnedgångarna” är inte lika roligt längre i nationalekonomiska kretsar och det hänger ihop med att hela ämnet som vetenskap ligger i riskzonen att behandlas som vetenskap. Toleransen för självironi är därefter, fysiken jagar sin Hicks partikel, kemin sin byggsten och nationalekonomin sin själ.

För det är ett faktum att vi har så intensivt och ihärdigt kämpat för att vara en naturvetenskap med fasta bestämda regler som styrs av samma variabler alltid och överallt. Detta har lett nationalekonomin in i en återvändsgränd där matematiska modeller ger svar men alltför ofta fel svar och mäktar inte ens med att besvara frågan. Den matematiska precisionen har nått nivåer där man kan beräkna nästintill allts tillstånd och nästintill allts nästa steg. Problemet är bara att ingen lever i det matematiskt precist beräknade tillståndet och folk har en tendens att vara korkade och bryta mot det rationella regelverket. Vilket som slutresultat lämnar en fantastisk ekvation som förklarar absolut ingenting. Den nationalekonomi som växte fram från och med början av 1980-talet kan inte förklara bubblor, arbetslöshet, inflation, tillgångsprisättning, kreditmarknaden, skatters effekt, värdet av utbildning, miljökonsekvenser, sparande, investeringar, växelkurser och mycket mer.
I basen bygger nationalekonomin a lá 1980 tal på att individer är egoistiska, rationella, nyttomaximerande och allvetande. Homo economicus är för övrigt baserad på militär strategi från kalla kriget, om vi gör så, gör Sovjet si, då gör vi sådär och så vidare.

En prominent nationalekonom Joseph Stiglitz (nobelpris+en drös andra) talade på ett ekonomiskt symposium nyligen om risken att nationalekonomin skulle bli nästa astrologi. Astrologi sågs en bit in på 1800-talet som en vetenskap, den klarade inte acid testet att utsättas för kritik och ifrågasättande vetenskapligt och föll därmed bort för att bosätta sig i diverse dagstidningars sidokolumn bredvid de tecknade serierna.

Nu tror jag inte vi är där och det som kännetecknar en äkta vetenskap i jämförelse med en tramsig och värdelös låtsasvetenskap som astrologi är att den kan vända sig själv ut och in och glömma gammalt och lära nytt. Dagens psykologi är en vetenskap i all rätt men ljusår från Freuds tankar. Dagens fysik har gjort om sig själv multipla gånger, dagens astronomi (inte astrologi) har genomgått en massiv vändning från att anse att liv utöver det som finns på vår planet är i princip otänkbart till att anse att det är nästintill säkert att det finns och till och med kan finnas i vårt solsystem.

Samma utmaning står nu nationalekonomin inför, nationalekonomi är och har aldrig varit och kommer aldrig att bli en naturvetenskap. Exakt samma åtgärd kan leda till totalt olika resultat, i naturvetenskap går det inte att besluta att reagera på tyngdlagen på mer än ett sätt, jag kan inte en morgon besluta att tyngdlagen inte gäller mig och flyga till jobbet. Jag kan inte besluta att 1+1 blir 3. Men jag kan besluta att statliga åtstramningar är ett styrketecken som får mig att tro på framtiden och konsumera mera, jag kan även besluta att statliga åtstramningar kommer drabba min arbetsgivare och besluta att spara så mycket jag kan utifall att. Enligt det tänkande som rådde tidigare inom nationalekonomin så skulle jag reagera på samma sätt oavsett. Nu är inte nationalekonomi astrologi utan en äkta vetenskap som börjat vandra hemåt till samhällsvetenskapen. Tyvärr för oss alla så går det inte fort nog och vissa är så fastnaglade i sitt tänkande att de aldrig kommer ändra sig vilket för mig in på titeln.

Före första världskriget så fanns det en plan, inte två, inte tre utan en. Denna plan förutsatte att si och så skulle ske med 100 % säkerhet och planen var orubblig. Mest känd är troligtvis Schlieffenplanen, men Frankrike hade plan A, Storbritannien plan Hugo, Ryssland STAVKA B, Österrike-Ungern var enda land med två planer. I vart fall så sket sig allt i början, Tysklands plan var baserad på att Frankrike och Ryssland skulle förklara krig, inte att Ryssland bara skulle spänna muskler och mobilisera som de gjorde efter Ärkehertig Franz-Ferdinands död. Inte heller var Ö-U redo för det (trots två hela planer). Så helt sonika i stället för att omprioritera so förklarade Tyskland krig med Frankrike för så sade planen, planen med stort P. Det fantastiska tänkandet och den lika fantastiska mentala låsningen gav oss 20 000 000 döda. För när allt visade sig vara ett gigantiskt ”fuck-up” så gällde fortfarande planerna. Så britterna i offensiv anda klarade av att massakrera stora delar av sin unga befolkning, fransmän likaså och för att inte vara sämre klarade tyskarna av samma bedrift. Tyskland som första land kom på efter 1 460 dagar att kanske förbestämda planer som förutsatte total precision inte var jätteoptimala. De ändrade taktik och i en sista stöt lyckades sånär vinna kriget, hade sannolikt gjort det om inte USA gått med i det hela.

Efter att allt var över så insåg tyskarna att det där med militära operationer som matematiska beräkningar inte var optimalt och utbildade sig därefter. Britter och fransmän hängde kvar vid sina planer som säkerställde utgången av konflikter. Sovjet och Tyskland satsade på initiativ och snabba omvärldskalkyler, Stalin bestämde att sådana tankar inte var kommunistiska och de ytterst välutbildade Sovjetiska officerarna ”försvann”. Så mot de välplanerade Fransk/Brittiska styrkorna som var överlägsna i allt utom taktik vann tyskarna en jordskredsseger. Så jordskred att de flesta tror Tyskland var överlägsna materiellt, vilken vem som helst kan ta reda på de inte var. Ungefär i samband med detta så införde man spel, med andra ord i stället för att låta officerare pimpla vin, ragga fransyskor och få medaljer så utsatte man dem, från fältmarskalk till fänrik för simuleringar, A gör så, vad gör du? Du gör B, då gör A 1, vad gör du? Du gör B 2 och A gör A 7. Så gick det till. Varje reaktion hade en motreaktion styrd av en annan och inte av en ekvation.
Som tur var för oss och världen hade Tyskland Hitler som efter kriget kallades vår bästa general av Winston Churchill, förutom en av planetens största mördare var han även totalt inflexibel.

Tyskland fick som tur var stryk men till en hög kostnad och till onödiga förluster, Stalin slaktade av sina officerare med hjärna och britter och amerikaner var fortfarande fast i ”Planen” vilket gjorde att Tyskarna höll bra mycket längre än vad som på papperet var möjligt. 60 % av planetens industriproduktion emot sig, 4/5 av befolkningen, 100 % av de strategiskt viktiga råvarorna, olja, fosfor och liknande. Ungefär 1993 anses USA ha nått samma nivå i sitt tänkande som Tyskland hade 1945.

Så förutom lite historia vad rör det nationalekonomi? Det som är likartat är relationen till planen, som tur är (relativt) så innebär inte felaktiga beslut till massmord. Men båda disciplinerna har att hantera en mängd människors beslut, genomtänkta såväl som impulsiva. De inbegriper variabler man inte kan kontrollera och de inbegriper potentiellt enorma konsekvenser. Som exempel kan den Svenska krisen och den Grekiska krisen jämföras, en matematisk modell ger samma utfall och samma rekommendation. Trots det blev resultatet diametralt annorlunda fastän samma medicin tillämpades. Grekland stramar till åt med åt hårdare än Sverige gjorde under 90-talets kris. Sverige hade inte svängrum eller möjlighet att stimulera ekonomin genom underskott för det saknades förtroende för vår ekonomi. Lady luck gav oss en egen valuta vi kunde släppa på och vi hade en stor exportsektor som drog nytta av kronfall och hög arbetslöshet, som även blev motorn i återkomsten. Nu är förtroendet start för Svensk ekonomi och vi har handlingsfrihet, vi kan sparka igång motorn med underskott. Grekland å sin sida tror ingen på så varje euro (snart drachma) i besparning leder enligt senaste IMF mätningen till 1,5 euro i bortfall. Greklands export är dessvärre för dem turism något som inte skjuter i höjden när ett land ser ut att stå på gränsen till inbördeskrig. Grekland befinner sig i den grymma paradoxen att desto mer de sparar desto mindre förtroende, samtidigt som om de vänder kurs så stryps alla lån och bankrutt hägrar. Dammed if you do dammed if you dont, inte konstigt att en finansminister i ett sådant läge får hjärtinfarkt.

Men i grunden är läget Sverige var i 1991 och Grekland är i nu samma, vad förklarar då de olika utfallen? Matematiskt och naturvetenskapligt så om A ger B idag så ger A ett B imorgon, samhällsvetenskapligt är detta dock långt ifrån sant. Där kommer spelen/simuleringarna/experimenten in. Där kan vi lära av militära tankar, ingen kan garantera att A är B när människors beslut styr. Vad hade hänt of Sforza vunnit valet? Vad hade hänt 1991 om Sverige inte kastat sitt förtroende i papperskorgen med en megadevalvering 1982? Spel ger möjlighet att studera utfall i en miljö som bättre avspeglar en verklighet ”Du är finansminister i land A, plötsligt spricker en bostadsbubbla vad gör du då…”. Vad händer om Romeny vinner valet, vad händer om Obama vinner valet? Vad hade hänt om inte Roosevelt vunnit valet 1932? Osv. osv. Matematik har en gedigen plats i nationalekonomin men vi behöver bli en samhällsvetenskap igen och inte leka fysiker oavsett hur duktiga vi är i matte.
Nationalekonomi är i grunden en vetenskap som skall söka lösningar på dagens problem och minimera riskerna för mörka morgondagar, vad vi glömt är att det är människor vi studerar och inte atomer. Det finns få lagar i nationalekonomi men det finns 7 miljarder människor, något vi bör påminna oss om.

Vem vill vara kompis med SD? optimus amicus, pessimus hostis. Ingen ville vara Jean-Marie lePens vän, ingen ville vara Pia Kjaersgaards vän, ingen ville vara Adolf Hitlers vän.

Vad de tre har gemensamt är att högern i varje enskillt fall valt att inkludera dessa Indesiderium i sina regeringar. Utöver ovanstående exempel så sällas Italien via Lega Nord, Storbrittanien via tryck från Independence party och USA via tea-party rörelsens tryck till skaran av länder som bedriver en alltmer restriktiv invandringspolitik. Att Åkesson slutligen skulle hamna i Reinfeldts knä var en tids och opinionsmätningsfråga. Nu tyder mätningar på att S, Mp och Vp kommer nå egen majoritet i riksdagen om det vore val idag, så i metaforens värld leder vi just nu med 3-1. För att citera hockeytränaren och legenden Niklas Wikegård är det farligaste som finns just en ledning med 3-1 i mitten på andra perioden, spelarna slappnar av och vandrar hem och plötsligt är det 3-4 med ett lag som trodde de vunnit att i sista minuten försöka hämta hem ett mål.

Samma situation som nu fast med än bättre siffror, 60 - 40 om jag minns rätt hade vi 2008. Vad som hände efter det är som man säger historia.

SDs vändning är olycklig på ett flertal plan, skulle KD välförtjänt trilla ur riksdagen och ett stärkt SD vara skillnaden mellan 48 % för de rödgröna 8 % för SD och 44 % i riksdagen så förefaller ett närmande från SD mot Alliansen som naturligt. Lika naturligt förefaller medverkan i regeringen som ett krav från SD. Så i ett napps har vi som så många andra länder ett främlingsfientligt parti med ministerposter.

Ungefär i samband med nästa val så kommer något inträffa som aldrig inträffat förr i nutidshistoria eller forntidshistoria, antalet människor som går i pension kommer överstiga antalet människor som träder in på arbetsmarknaden. Med Jan Björklunds fantastiska antiutbildningspolitik kommer gapet vara ännu större. En lösning på detta problem är att öka invandringen vilket med en majoritetsregering där SD deltar är lika sannolik som att vinna på Lotto. En referens till vad som sker är USA och Japan. Japan har sedan 1990 i princip varit i mer eller mindre lågkonjunktur, samtidigt har Japan för länge sedan nått dit vi kommer nå vad gäller befolkning, Japan har bedrivit från sin nya självständighet tills nu en mycket restriktiv invandringspolitik. Denna mycket intressanta politik har lett till att Japan numer har världens äldsta befolkning, 2 arbetande Japaner försörjer 0,5 unga och 1 gammal. Att Japan överhuvudaget lyckats presterar positiv tillväxt hänger samman med en oerhört välutbildad arbetskraft. Arbetslösheten är 4 % så mer jobb skulle sannolikt späda på arbetslösheten mer än något annat. Men Japaner kan tacka sin lyckliga stjärna att man nått fantastiska 0,8 % BNP tillväxt per år sedan 1990, för vem skulle ens kunna ha en minimal chans att slå en så fantastisk siffra? Alla OECD länder visar det sig och till och med ett antal länder som befinner sig i innbördeskrig. Men det viktiga är att det minsann inte varit någon invandring som ätit upp dessa magnifika 0,8 % i tillväxt.

Sedan har vi andra polen på invandringspolitik i USA, att rada upp vad som är fel med det landet tar ett tag men det totalt idiotiska mest dumma av dumma i den dumma världen som dummdumm kan göra är att man haft en liberal invandringspolitik i praktiken. På papperet har alla presidenter sedan Teddy Roosevelt varit emot det men samtidigt har alla presidenter sedan dess i en eller annan form gett amnesti. Till skillnad från de smarta Japanerna som blockat invandring och nått fantasi tilväxt på 0,8 % har dumma USA officielt inofficielt varit liberala och antagligen av ren slump råkat växa pyttelite mer, 3,6 % per år. Aggregerat betyder det att USA har en BNP per Capita på 48 000 dollar medans superJapan har 36 000. Bör påpekas att Japan 1989 hade 31 000 mot USA 30 000. Dessutom har de korkade amerikanarna 4 arbetande som försörjer 1 äldre.

Det smarta med Japan är att med en sådan enorm försörjningsbörds så föds än mindre barn, Världsbanken har i en långsiktsprognos räknat fram att Japan blir första land att bli helt avfolkat 2200 någon gång förutsatt att trenden fortsätter. Det geniala med det är att Japan då inte kommer behöva försörja en äldre befolkning, arbetslösheten kommer vara 0 %, räntan 0% och de kommer vara supermiljövänliga.

Korkade USA kommer däremot vara 450 miljoner till antalet och de vita kommer utgöra 1/3 av befolkningen.

Europa tar till sig de grandiosa lärdomarna från Japan och blir alltmer restriktiva så med lite tur kan vi se till att 2040 så skall 1 person försörja 1 äldre samt 1 yngre. Fortsätter vi följa Japans exempel så kommer vi slippa 1 yngre, födelsetalen går stadigt ner i Japan dessto större bördan blir för de äldre och inget tyder på att vi utvecklas annorlunda.

En regering med SD som deltagande kan ge oss en finfin Japansk tillväxt.

Att det sedan finns massiva arbetskraftsreserver utanför Europa kan vi bortse från, bättre då ett skattetryck på 60 % av BNP. Det är bara ynka 15 % mer än idag eller 10 000 kronor per hushåll och det är det väl värt?

Det dumma är dock om något land får för sig att släppa på regler och låta mer komma in, ett sådant land skulle dra till sig enorma investeringar, omlokaliseringar och nå tillväxtal en bra bit över andra länder.

Att SD känner sig marginaliserade nu är inte konstigt, att de är livsfarliga är utan tvekan och att de flörtar högerut är numer ett faktum. I dag i Almedalen ökade behovet av en röd-grön regering för jag vill inte bli Japan. Jag har inte lust att betala 5000 mer i skatt. För att inte bli ett Japan behöver ett hål på 100 000 människor täppas till från 2015, då har vi inte råd med SD i regeringen, Reinfeldt som leker ledsna leken eller en finansminsister som fått för mycket vitt puder i näsan. Då behövs en ansvarsfull regering med verklighetskontakt.

I en manöver av odefinierbar komik lyckades CNN och Fox News att rapportera det verkliga utfallet av Affordable health care eller Obamacare helt felaktigt. För en gångs skull så var Fox snabba i foten och reverserade sitt antagande med att korrigera det till att de facto hade USSP (United States Supreme court) beslutat att för första gången någonsin kommer den absoluta majoriteten av amerikaner att omfattas av rätten och skyldigheten att erhålla och betala för vård.
USA sällar sig som sista utvecklade land med god marginal till att erbjuda huvuddelen av sin befolkning sjukvård. Att den amerikanska sjukvården är i något urspårat kostnadsmässigt är en magnifik underdrift, 18 % av amerikansk BNP går till en sjukvård som presterar sämre och med lägre kvalitet än alla övriga utvecklade länder till dubbel kostnad.

Att USA får kontroll över sina kostnader inom sjukvården är inte bara av amerikanskt intresse utan även så länge USA utgör världens ekonomiska supermakt i allas intresse.

Vad det amerikanska exemplet visar är effekten av privat vård. Sverige betalar idag 9 % av vår BNP till sjukvården och trots en relativt ineffektiv vårdapparat så presterar den långt bättre än den amerikanska privata vården. Trots detta bedrivs en politik i Sverige där man söker privata lösningar och förkastar en offentlig vård. Alla mätbara hälsovariabler är bättre för Svensk räkning än vid jämförelse med USA. Livslängd, hälsotillstånd, sjukdomstid etc. Även i de sämsta landstingen presteras en bättre vård än vid de bästa delstaterna i USA, bäst är för övrigt Michigan där Mitt Romney införde ett tvång att teckna försäkring som guvernör något som onekligen kommer göra det svårt att i sin presidentkampanj angripa Obama.
I dagsläget består Obamacare av ett obligatorium att teckna sjukvårdsförsäkring, med obligatoriet följer även rätten för vem som helst att göra så, oavsett hälsotillstånd. I dagsläget går 88 % av de privata premierna till faktiskt sjukvård och 22 % till administrativa kostnader samt vinst. Med en obligatorisk försäkring så kommer kostnaden administrativt att falla då det inte fyller något syfte att avläsa försäkringstagarnas hälsa då de ändå ges rätten att teckna oavsett. Första ledet kommer troligtvis bli en konsolidering bland försäkringsgivare och nästa steg att försäkringsgivarna tar kontroll över vården själva. Förutsatt att expansionen blir lyckat vilket mycket talar för och lite talar emot kommer man röra sig mot ett individuellt mandat, något som Sverige och de flesta utvecklade länder har. Ett individuellt mandat där skattebetalare finansierar systemet, enbart en sänkt omkostnad innebär 2 % av USAs BNP, i pengar 300 000 miljoner dollar eller ungefär 2 100 miljarder kronor (c:a 66 % av Sveriges totala BNP)
Regeringen försöker gå åt ett annat håll med mer privatiseringar och mer utförsäljningar, vissa saker bör vara inom den privata sektorn och vissa saker bör bedrivas inom den allmänna sektorn. Skolor och vård är två områden där allmän sektor är first best. Att exempelvis tillverka bilar eller driva dagligvaruhandel är sektorer där privat drift är first-best.

Är vi beredda att på ideologiska och inte sakliga grunder låta våra kostnader för vården gå mot de amerikanska? Blir svaret ett ja så bör vi bereda oss på att hitta de 9 % av BNP som i så fall kommer behövas. Det innebär att vara i beredskap att betala 297 000 miljoner mer för vad vi redan får och innebär att alla jobbskatteavdrag behöver återtas vilket ger 70 000 miljoner, restaurangmomsen ger 15 000 miljoner, RUT 10 000 miljoner och selektiva arbetsgivaravgifter 10 000 miljoner. Allt högt räknat.

Genom att radera ut alla Alliansens skatte och avgiftsänkningar får vi ihop 105 000 miljoner, fattas sedan 192 000 miljoner. Vilket innebär en skattehöjning om den fördelas jämt mellan fattig som rik gammal som ung på 1 700 kronor per person. Så förutom återtag av alla skattesänkningar men bibehållna försämringar skall varje människa i Sverige betala 1 700 kr mer varje enskild månad i skatt. För någon med statsministerns inkomst på 110 000 kronor per månad är det överkomligt för en arbetslös även om denna har maximal ersättning så är det en rejäl kostnad. Anta att som i USA det hela blir frivilligt, undrar vem som väljer att ingå i försäkringen och vem som kommer avstå.

Den i Sverige som idag inte tycker vården duger är helt och utan undantag tillåten att söka vård privat, på samma sätt som vem som helst kan skeppa barnen till Lundsberg. Det kostar extra och så bör det vara också bör det förbli. Att genom att leka valfrihetsleken fördyra vården eller för den delen skolan tjänar ingen. Förutom de vars ekonomiska förmåga vida överstiger andras dock så är ett lands ekonomiska ryggrad dess medelklass. Vilket land som helst kan växa utan miljardärer inget land kan växa utan medelklass. Vi bör inte när äntligen USA rör sig mot statlig vård ta efter det usla exempel landet ger inom detta, entreprenörsandan, framtidstron och glamoren är i så fall bättre för lame duck regeringen Reinfeldt att söka ta efter. Att i moderat anda ta efter sjukvården i USA vore som att Centern sökte ta efter jordbruket i Etiopien, mer sysselsättning förvisso men till horribel kostnad.

Professor Charles Kindelberger en makroekonom skrev 1973 boken The world in depression 1929 – 1939. Som sannolikt är den mest heltäckande beskrivningen om orsaker och verkan av den stora depressionen. Till skillnad från många av hans samtida kollegor som i huvudsak arbetade med att utifrån depressionen som fenomen skapa teorier till varför världen föll in i detta fenomen som orsakade ohyggligt lidande och enorm kapitalförstörning. Beräkningar OECD gjort visar att mer kapital förstördes under depressionen än under det efterföljande världskriget.

Mest prominent av teoribyggarna är Keynes och hans banbrytande bok som beskrev hur beteende såväl som fundamentala faktorer spelar en roll i både en återhämtning och som utlösande faktor. Beteende sidan av keynesianismen föll i glömska för en mer teknokratisk syn och har först nu sett ett återuppväckande i beteende ekonomin. Utöver Keynes så skapades mycket av teorigrunderna till makroekonomin av Minsky, Fisher, Dornbush för att nämna några. Alla dessa teorier kastades givetvis överbord då de var alltför funktionella och istället tog mikroekonomin och den hyperratinella konsumenten över. Positivistisk ekonomi formulerad av Milton Friedman blev forskningens grund, denna teori anger att om verkligheten inte stämmer med modellen så stämmer modellen om den bygger på rationellt agerande. Lite som att om du ser en palm i en skog så finns den inte för det borde inte växa palmer så här långt norrut. Eller om du har en korrekt gjord karta och den inte anger att ett berg som du ser finns så kan du springa rakt in i berget för kartan är bättre och rationellare än naturen.

Vad som särskiljer Kindelberger från övriga ekonomer var att hans forskning mer kan liknas vid en ekonomisk historikers forskning. Han fäste större vikt vid att precist beskriva verkligheten och vad som hände än att söka bakomliggande teorier och presentera lösningar för framtiden.
Den stora depressionen började inte som många tror med börskraschen i USA 1929, inte heller med Kreuger kraschen 1932. Kraschen skapade fröet till vad som blev depressionen men med rätt åtgärder hade vad som var en recession aldrig blivit en depression. Agerandet som följde skapade modern historias största kollaps.

Epicentrum till depressionen låg långt ifrån Wall Street, allt började i Wien. Detta lilla land upplevde en bankkris, staten försökte förhindra detta genom att injicera kapital i bankerna men detta ledde till att staten blev insolvent och kapitalet som injicerats var inte nog. Österrikiska bankers kollaps ledde till att tyska banker blev insolventa då de lämnat krediter till Österrikiska banker, detta ledde till att Brittiska banker genom lån till Tyska banker blev insolventa. Federal Reserve höjde räntan för att förhindra kapitalutflöde vilket i princip är vad som slutligen bröt den amerikanska ekonomins ryggrad och fallet ner i avgrunden. När man nått till detta tillstånd omkring 1931 så fanns inte längre någon möjlighet att förhindra fallet utan en enorm global kordinerad insatts. Hade man stakat upp de Österrikiska bankerna i ett tidigt stadium med internationella insatser hade de länder som stöttat bankerna kommit undan med promillen av kostnaden som den kraftiga depressionen orsakade och kanske undvikit ett världskrig.

Varför gjordes inget blev en fråga som ännu saknar svar. I tiden före första världskriget hade Storbritannien fungerat som världsbank av ett slag i kraft av sin ekonomiska dominans under 30-talet saknade Storbritannien den förmågan och den nya världsmakten USA var ännu ej redo för rollen som den tog 1945.

Frågan om att göra något besvarades samstämmigt med att det var någon annans fel, någon annan skulle gjort något, någon annan bar skulden och själva var man för små att göra något. Samt hade man gjort något så hade marknadens förtroende förlorats.

Detta låter oroväckande likt dagens politik, det är Greklands fel, det är Spaniens fel det är tandféns fel, det är jultomtens fel och ingen kan göra något. Tyskland som Merkel sagt kan inte bära en hel kontinent vilket är sant, USA kan inte heller lyfta hela världsekonomin vilket det gjort vid ett flertal tillfällen sedan 1945 trotts detta. Tyskland kan inte ensamt rädda världsekonomin däremot kan Tyskland ensamt sänka densamma. I kraft av EUs stormakt kan Tyskland stimulera den Europeiska ekonomin och därmed lyfta negativa BNP siffror till positiva siffror. Med tillväxt i ryggen kan EMU länderna presentera en starkare ekonomi och på så sätt visa världen en starkare finansiell ställning.

Om jag lånar 3 miljoner av min bank för att köpa en lägenhet i Stockholm för att ta en anställning som betalar 90 000 kr/mån anser min bank mig vara en mer solvent och finansiellt stark kund än om jag inte lånar dessa pengar och behåller mitt jobb som betalar 20 000 kr/mån.
På samma sätt kan man ta sig ur övervikt genom att svälta sig själv och bli lättviktig men svag eller köpa sig ett träningskort och bli lättviktig men stark i god hälsa.

Dagens EMU ledarskap är mycket oroväckande, Grekland är mer eller mindre ett förlorat fall men om man ens riskerar sannolikheten att Spanien ligger illa till kan så mycket att det är svårt att föreställa sig hända. Tecknen är inte goda, på samma sätt som ingen hade ansvaret men alla andra gjort fel finns det resonemanget idag i både politikers och Europeiska institutioner världsbild. ECB tycker politiker gör fel, politiker tycker andra länder gör fel, och ingen är ansvarig för något. Den sista Europeiska externa livlinan ser ut att brista då hoppet om en amerikansk tillväxt skulle kunna stötta Europa grusas. Allt är i händerna på nationer som vägrar ta ansvar men är villiga att utkräva sådant med en centralbank som inte är en centralbank enligt gängse definition.

Inflationen som Tyskland är så enormt skräckslagna för, kan om det värsta inträffar bli till en deflation av Japanska mått. Man får hoppas att de i så fall med sin 30 % arbetslöshet, kollapsande export, fallande BNP och räntor på sin statskuld kring 8 – 9 %. Finner nöje i en deflation på 5 %.

Tyvärr har historien gett honom alltför många rätt och alltför få fel. I dåtid kan president Herbert Hoovers bevingade ord att i grunden är ekonomin sund sagda 1930, ord uttalade i startsträckan av vad som skulle bli den djupaste depression USA genomgått. På samma sätt då som nu var det viktigt att hålla statens finanser i schack för att the confidence fairy skulle hjälpa ekonomin.
I närtid uttalades nästan exakt samma ord av förre FED chefen Alan Greenspan när ekonomin 2006 förberedde sig för ett hopp ned i avgrunden. I grunden var den amerikanska ekonomin sund… om så är fallet så undrar man vad som i så fall är en osund ekonomi, en ny våg av digerdöden?

2008 så informerade oss den europeiska politiska expertisen om att under inga som helst omständigheter skulle någonsin Grekland lämna euron punk slut. Nu bedömer en relativt enad ekonomisk expertis att sannolikheten att så sker är överhängande, en inte liten skara menar till och med att det är sannolikt och vissa menar att det är oundvikligt. Men få utanför den politiska kretsen hävdar att det inte kommer ske.
Nu 2012 så befinner sig världsekonomin i ett mycket kritiskt skede. En avgörande faktor till att vi är där vi är består i oförmågan hos europeiska politiker att hantera problemen man ställts inför. Det enda säkra vi idag kan säga är att de styrande i Europa konsekvent missat tåget och inget talar för att denna veckas toppmöte kommer leda till en förutseende och stabilitetskapade politik. Möjligtvis kommer Tyskland att vara aningen mer benägna om ett år eller så när den fulla kraften av krispolitiken slår igenom även där att idka stimulanspolitik. Sannolikheten att de Sydeuropeiska länderna efter att ha tvingats späka och piska sin ekonomi sönder och samman kommer tillåta detta är bortom det sannolikas gräns.

På samma sätt som Tyskland och Frankrike satte ett giftigt prejudikat genom att ögonblickligen efter att EMU sjösatts bryta mot regelverket så skapar man med sin hårda besparningspolitik en spelplan som när den måste tillämpas hemma kommer sända Merkel rakt in i oppositionsledarens roll utan att passera gå. Försöker man från tyskt hålla stimulera sin ekonomi kommer en majoritet av EMU länderna sätta stop för detta. Det är inte rationellt men det är politik.

Att hävda att penningpolitiken är tillräcklig för att ordna till ekonomin är ett korrekt antagande i normala konjunktursvängningar. Att hävda detsamma efter en efterfrågekollaps är att medvetet fara med osanning eller att inte veta om vad som händer vid dessa situationer. Vilken som är värst är svårt att svara på men slutresultatet blir detsamma, dagens ekonomiska politik.

Det är som att reagera på den andra formen av ekonomisk chock med efterfrågestimulans, vad som händer då kan ses i effekterna av oljeprischocken på 70-talet. Stagflation blev ett nytt ord i den ekonomiska ordboken. Vad man borde gjort då är det man gör nu och det man gjorde då borde göras nu. Hade den ekonomiska politiken förblivit återhållsam och riksbankerna låtit oljepriset slinka igenom inflationen så hade man inte behövt kraftigt höjda räntor senare för att stävja inflationen, om priset på en tillgång som nyttjas mycket kraftigt men temporärt stiger behöver inte en riksbank reagera då det är en engångshändelse och inte kommer åter. Anta en momshöjning på 5 % på alla varor och tjänster, detta skulle leda till att inflationen allt annat lika gick upp 5 % året den infördes. Året efter skulle den direkta effekten vara borta och återstå skulle eventuella löneökningar för att kompensera för prishöjningarna finnas som risk. Detta skulle dock inte föranleda till omedelbara åtgärder utan först skulle riksbanken se om och i vilken utsträckning den så kallade kärninflationen steg.

I vilket fall så har den ekonomiska politiken i 2 fall av 3 misslyckats att agera på ett korrekt sätt. Hade inte andra världskriget inträffat så hade det varit 3 av 3 missar.
Det är inte nog med penningpolitik numera, trots att ECB ännu inte fullföjt det naturliga steget att sänka räntan till 0 % av någon oförklarlig anledning. Inflationen är låg, kärninflationen lägre så någon vettig anledning finns inte om man inte som Hoover jagar den icke existerande confidence fairyn. Finanspolitiska åtgärder är nödvändiga och just därför kommer inga att göras, åtstramningarna kommer även att leda till att när ekonomin en dag vänder, för det kommer den göra men 10 år senare än vad som varit möjligt, så kommer majoriteten av EU ländernas statskulder vara högre än de varit om man med beslutsamma åtgärder kortat av nedgången till ett eller två år. Det kan liknas vid tandvärk, desto längre man drar ut på att gå till tandläkaren desto större blir smärtan och desto högre blir räkningen.
Så för att återknyta till Bismarck, panik är det dags att få när man från officiellt håll förnekar något 1930 förnekades att ekonomin var på fallrepet, 1991 förnekades att den fasta växelkursen skulle överges och sommarvikarier beskylldes av statsminister Carl Bildt för att ha gjort en ickenyhet till nyhet, 1999 var aktiemarknaden inte övervärderad, 2006 var amerikanska ekonomin fundamentalt stabil, 2008 skulle Grekland aldrig lämna euron och nu det senaste mycket alarmerande officiella uttalandet så kommer eurozonen aldrig under några som helst omständigheter att bryta samman. Innan detta sades så var jag skeptiskt till eurozonens kollaps då det skulle vara så enormt kostsamt, nu är jag inte längre lika säker. För de politiker som idag hävdar att penningpolitiken är nog rekommenderar jag The General Theory of Employment, Interest and Money av John Maynard Keynes, samt de något mer moderna skrifterna av Paul Krugman.

Nu har desamma som misslyckats att utföra rätt åtgärder 2,5 av 3 gånger, desamma som aldrig är före men alltid är efter sagt att det finns ingen risk att eurozonen kollapsar. En sannolikhetskalkyl visar att sannolikheten att de har rätt är rätt låg, sannolikheten att de gör rätt är lägre.
Så om jag inte oroade mig för euron förr så gör jag det nu.

Bismarck hade ytterligare ett citat till eftervärlden ”If you like laws and sausage, newer find out how they are made”

1924 Erövrade Benito Mussolini makten i Italien på en plattform att de demokratiska länderna Storbritannien, USA och Frankrike hade övergivit Italien i dess kamp mot Tyskland och Österrike-Ungern och låtit Italiens ekonomi och folk offra sitt blod ensamma.

Nu hävdar den tyske nationalekonomen Harnst-Werner Sinn att medans ett sönderbombat Tyskland fick marginella 2 % av sin BNP i stöd genom Marshall planen så har nu Grekland fått 60 % av sin BNP i stöd och bör därför sluta gnälla.
Vad Sinn har missat är att det direkta stödet var 4 % av BNP, förvisso en marginell skillnad i det läget men att utöver stödet utgjorde Marshall planen en del av ett enorm paket. Varav den största delen var att ingen ville handla med Tyskland, för att förtydliga inget land på planeten Tellus var villiga att på något sätt engagera sig i inköp eller försäljning av varor till Tyskland oavsett vinst. Tysklands centralbank var även skyldigt ungefär 90 % av sin BNP till länder det ockuperat och tagit ”lån” av. Dessa lån till enormt förmånliga växelkurser vilket gör att värdet sannolikt uppgick till minst det dubbla. Lån tagna för att föra krig uppgick till 300 % av BNP och guldreserverna i de ockuperade länderna var försvunna. Förutom detta hade landet fortfarande skulder på ungefär 80 % av BNP från förkrigstiden. Så in summa 470 % av BNP i skulder, valutan var värdelös och tillgångarna obefintliga.

Så låt oss anta att inte Marshal hjälpen hade existerat och att Tyskland blivit uppmanade att se om sitt eget hus genom ”Austerity”. Ingen var intresserad av att exportera, ingen var intresserad av att importera, skuldens storlek hade sannolikt gjort kreditgivare mer benägna att låna ut till Arktis än Tyskland. Hur deras program hade fallit ut hade varit högst intressant att se, troligtvis hade Kongo haft högre BNP idag än Tyskland.

Men nu fanns Marshal planen och 1. För att se till att handel startade så petade man i valutorna så det skulle bli enormt fördelaktig. 2. Alla skulder avskrevs förutom de före 1938 som skulle tas upp till förhandling vid ett Tyskt framtida enande, vilket skedde 1990 men ingen skuld från före 1938 har reglerats då Tyskland menar att de förfallit. 3. En stor ockupationsmakt garanterade inflöde av kapital, 1945 var amerikanska armens plan att 1948 ha lämnat Europa helt vilket inte blev fallet.
Så även om det är korrekt till vissa delar att det direkta biståndet uppgick till 4 %, inte 2 % så uppgick det indirekta till massiva summor. Tyskland kunde exempelvis med en skuld på 20 % av BNP 1950 visa bicepsen för krigets vinnare som kämpade med skulder långt över 100 % av BNP.

En ytterligare förvillning som råder är att Adolf Hitler steg till makten som effekt av den Tyska hyperinflationen, detta är myt och inte historia. Orsaken att han och hans likar kom till makten var reaktionen på depressionen som spred sig från USA. Tyskland som många andra länder tillämpade en kraftigt restriktiv politik som fick arbetslöshet och misär att skjuta i höjden. Givetvis hjälpte inte det att hyperinflationen i Tyskland gjort medelklassen fattig när arbetslösheten slog till.

Så när Tyskland idag menar att Grekland idag skall kämpa sig ur sina egna problem så borde Tyskland igår påminna Tyskland idag om vad som hände igår.

Men som en av de människor som verkligen kan aktiemarknaden Warren Buffet sade, om man verkligen gillar en aktie varför köpa 25 aktier för att sprida risken? Man får anta att hans metod är tämligen mer framgångsrik än andra, att börja med 1 000 dollar 1960 och förvandla detta till 180 miljarder dollar idag får anses som lyckat. Köpare av hedgefonder får i snitt 1 % ränta på sina pengar och betalar endast facila 5 % av sina pengar för att få denna avkastning som är en bit under vanlig bankränta på ett sparkonto. Än så länge finns ingen vetenskaplig långsiktig metod att slå marknaden vilket betyder att oavsett vad en förvaltare av pengar säger så kommer de aldrig att konsekvent slå index. Vissa år kanske men inte under längre perioder. Långsiktigt kommer en förvaltare att prestera som index minus avgifterna, villket i slutändan betyder att du förlorar och förvaltaren tjänar. Sedan finns givetvis undantag, vill man ha en global portfölj kan det vara svårt att uppnå utan en rätt stor förmögenhet, vill man investera i en specifik marknad säg Afrika så gäller samma sak. Då kan det vara värt att betala en del, men en person med mer än 10 000 kronor att spara och är nöjd med svenska aktier bör undvika fonder.

Hursomhelst som icke aktieförvaltande ekonom har jag trillat över en trevlig överaskning. Förr under den era norden var världsledande i mobilteknik med Nokia som first best i mobiltelefonval och Ericsson som first best i system var båda företagen högt värderade. Ericsson har sedan dess blivit ett värdebolag med fortsatt stark ställning på systemsidan men vår granne Nokia som agerar på en helt annan marknad har nästintill gått under.

Nu är dock det trevliga att Nokia vaknat till liv och lanserat ett antal nya telefoner, kallade Lumia. Dessa telefoner innehåller Microsoft Windows operativsystem och säljs för ungefär hälften av Apples telefoner. De flesta tror att detta beror på att Nokia säljer sina telefoner med mycket liten marginal för att skaffa sig marknadsandel. Den som känner Microsoft kan gissa sig till sanningen och den som inte gör det får en snabbkurs. Före Microsoft Office blev standard fanns ett operativsystem kallat Lotus, Microsoft valde att marknaden för ordbehandling etc. var lukrativ och gav Office gratis med sitt operativsystem. Numera finns inte Lotus. Innan internet explorer fanns något som hette Netscape, Microsoft beslutade sig för att deras sökmotor skulle vara standard. Numera finns inte Netscape.

Både microsoft och Nokia missade smartphone marknaden rejält, detta visades i Nokias resultat som är beroende på försäljning av telefoner men visades inte alls i Microsofts resultat då de inte haft intresse av segmentet. Utvecklingen visade dock att Smartphones kan bli nästa laptop ungefär som att laptop blir nästa desktop. Detta skapade intresse hos Microsoft för marknaden och det betyder att inom några år är Microsoft marknadsledande.

Att Nokia nu säljer telefoner för halva priset av Apple har inget att göra med Nokias marginaler, det har att göra med att Microsoft tillämpar sin ordinära affärsmetod, de ger operativsystemet till Nokia gratis. Tills dess att de har 70 % av marknaden kommer det fortsätta. Så marginalen per såld telefon är ungefär 40 % för Nokia vilket kommer betyda en relativt trevlig vinst vilket förutsatt dagens värdering och stillastående priser betyder en vinst på 10 kronor per aktie 2013. Det innebär med dagens aktiekurs på 20 kronor att vart annat år tjänar de sitt värde.

Hursomhelst som makroekonom intresserar mig aktiemarknadens dagliga rörelser mig mikroskopiskt lite, men när man får kunskap om lagliga fakta kan det vara intressant att dela med sig. Disclaimer jag äger inte direkt elller har för avsikt att köpa Nokia aktier inom de närmaste fyra veckorna, på banken var det viktigt att göra detta utalande vid rekomendationer och jag anser det har bäring oavsett om man ger råd. Så i vilket fall vår finska vän kommer tjäna mycket pengar vilket de är förtjänta av.

Vi har i Sverige ett antal landsting, dessa har som huvudansvar att sköta vården. Frågan är varför behöver vi landsting till detta i hög grad viktiga ansvarsområde? Vissa hävdar att det handlar om lokaldemokrati varpå mina frågor skulle vara 1. Hur många i varje landstingsområde vet vem som styr (SCB gjorde en sådan undersökning 2002 och 1/3 visste vilket block som styrde) 2. Namnge 3 representanter i ditt landstings landstingsfullmäktige (SCB igen och här kunde mindre än 3 % besvara frågan korrekt) 3. Upplever du att du kan påverka ditt landsting? (SCB igen och här ansåg 5 % att de kunde göra det. Samt sista frågan 4. Tror du staten skulle göra ett bättre jobb genom direkt kontroll? (78 % svarade ja på den frågan )

Så varför landsting? Socialstyrelsen skulle kunna sköta det hela mycket väl. Vissa resurser skulle sparas in med tanke på att ett stort antal lokala administrativa enheter kan aveklas. OECD beräknar att 0,35 % av BNP skulle lösgöras genom centralisering. Det skulle betyda 100 miljoner till vård, dessutom skulle staten kunna finansiera det hela med moms, sociala avgifter, kapitalskatter eller avgifter. Landstingen har endast inkomstskatt som medel och det är en av de mest tillväxtämpande skatter som finns i arsenalen.

Utöver detta så skulle en central myndighet kunna sikta in fokus på behandlingar. Karolinska hjärna, Uppsala hjärta, Umeå psykiatri, Karlstad kirurgi, Göteborg Invärtes organ, osv. I dagsläget med landsting så saknas centralisering och fokus tanken. Alla landsting lullar lite inom varenda område och går det riktigt illa flyger man en patient till ett specialsjukhus.

Kostnaden för detta är 2 - 3 miljoner, om man i stället flyger specialisten till patienten får man ned kostnaden till 200 000 maximalt, då räknar jag en söndag/röd dag, jourersättning, och en tripp från Ystad till Arjeplog. Så sannolikt skulle kostnaden bli aningen lägre.

Men på grund av landsting så förs patient till behandling i stället för behandling till patient, på grund av landstingens finansieringskälla så måste de höja inkomstskatten om de vill ha in mer resurser och ett mycket fåtal människor känner att de kan påverka landstingspolitiken. Ännu färre kan ens namnge sina representanter.

Så frågan blir densamma som den startade med. För vem finns landstingen? och vem behöver landstingen? Socialstyrelsen har långt högre kompetens och den som hotar med att skulle det bli centraliseting så skulle vården gå ner för de som bor i områden som inte är befolkningstäta, de bör se vad deras landsting pysslat med de senaste 20 åren och kan rätt snabbt dra slutsattsen att numera sker vården i stor majoritet i varje landstings centralort. Där av slump majoriteten av de som sitter i landstingsfullmäktige bor.

I mitt eget län är nu sjukhuset i residenshuvudstaden så stort att 70 % av all vårdpersonal arbetar där samtidigt som 35 % av befolkningen bor i centralortens närhet.

Att staten tog över driften skulle öppna upp för sattsningar på specialistvård ta bort en långt större inkomstksattebörda än jobskatteavdrag 5 - 50 skulle göra och fokusera vård där den behövs och inte där väljare bor. Plus en liten bonus av 300 miljoner mer till vård.

Förvisso spelar det inte så avgörande roll när representanthusets majoritet är republikansk och ändå blockerar alla beslut.

För att driva igenom ett beslut behöver nämligen Presidenten majoritet i båda kongressens hus, senaten och representanthuset.

Fram tills presidentvalet i USA kommer därmet inget att hända i form av statliga insattser för att hjälpa en svag ekonomi. Målet för republikanerna är nämligen inte att göra vad som är rätt och riktigt för landet och medborgarna målet är att få ut Obama ur vita huset. Efterspelet av detta när det når den amerikanska folksjälen är sannoliket ett mycket mindre republikanskt parti. Men man får det man betalar för som det heter, rösträtt kommer inte gratis med den medföljer ett ansvar alltför få numera tar både på denna sida Atlanten som på den andra sidan. Oavsett vad finns inte politisk möjlighet längre i USA att uppnå något.

Kina som var ett rejält draglok 2008 saktar även det nu in och några massiva stimulanser därifrån är inte att vänta. Vart land ser till sitt.

Sedan har vi Europa och EU. Som är världens största ekonomi om man ser till EU som ett land. Här har man valt att skjuta sig själv i foten, det framförallt starka Tyska mostståndet mot några som helst stimulansåtgärder är på god väg att knäcka sydeuropa. Det skall inte sopas under mattan att många av problemen som Spanien, Grekland, Italien, Portugal och Irland har är självförvållade. Italien har exempelvis under Berlusconi växt minst av alla industrialiserade länder på planeten. Grekerna kastade pengar friskt omkring sig så länge det gick. Samt många av nämda länder lider av korruption i mer eller mindre utsträckning.

Men det finns olika sätt att behandla en sjukligt överviktig. Rätt diet och träning är något effektivare än svält, inte bara för att personen slutligen dör av svält utan för att med rätt metoder blir det en frisk produktiv och sannolikt gladare människa i slutändan. På samma sätt blir effekterna av den kur Grekland är satt på, BNP i fritt fall, arbetslöset som går spikrakt uppåt och en utbredd hopplöshet. Fortsätter dagens utveckling så har Grekland samma BNP som 1950 år 2020, givetvis kommer de ha lämnat EU innan detta infaller men den pådyvlade kuren fungerar inte. Man kan ge Grekland resurser att ta sig ur det hela samanfogat med krav att de skärper sig, som jag tidigare nämt så hade man kunnat tagit hälften av de stödpengar man nu gett till Grekland och kombinerat det med att om Grekland 2020 tagit itu med sina strukturella problem så efterskänker man skulden och har de inte gjort det så skall den betalas med ränta till sista euron.

Men den tyska kuren är motsattsen, den tyska kuren kommer bli dyrare i slutändan, den tyska kuren tvingar fram extrema reaktioner och den tyska kuren riskerar att haverera hela EMU projektet.

Skuldsättningen sett över EU området är både privat och offentligt under amerikansk och Japansk. Det är bara det att de som behöver efterfrågestimulanser har inte råd och de som kan ge har inte lust. Motorn behöver startas upp igen och Europa har råd.

En demokrat sade att det är inte amerikanska folket som väljer president det är Angela Merkel, det är även Angela Merkel som bestämmer om Europa skall gå in i recession eller studsa tillbaks och börja växa igen.

Så långt "same procedure as last year Mrs. Merkel?, same procedure as every year Draghi".

Banker lever i en annan värld än resten av den kapitalistiska ekonomin. De skapar inget, de bygger inget. Vad banker gör är att fungera som oljan i maskineriet, de flyttar pengar från de som har mycket men inte behov av dem till de som vill investera men inte har kapital till det. En banks funktion är inte att skapa, en banks funktion är att omfördela kapital, vilket de gör mot en avgift. Så långt är allt väl och banker utgör en central funktion i den moderna marknadsekonomin. Vi hade varit långt fattigare utan dem.

Men i och med att banker fyller en så central funktion i vår ekonomi så kan de heller inte tillåtas att gå i konkurs. Den lärdomen kostade våra farföräldrar enormt lidande att ta reda på.

Så ett företag som inte kan gå i konkurs för att det fyller en så pass viktig samhällsfunktion får inte gå i konkurs men är privatägt, vad leder det till frågade sig 30-talets stora ekonomer, Fisher och Keynes. Vad deras teori blev och som visat sig sann om och om igen är att en sådan situation leder till "moral hazard" moralisk risk. En bank kan ta praktiskt taget hur mycket risk som helst om staten garanterar att den inte kommer att gå i kk. Som exempel anta att du har 100 kronor, jag ger dig en tärning och säger att om du får en etta så ger jag dig 600 kronor - dina 100 kronor. Sannolikheten är 1/6 att du tjänar 500 kronor och 5/6 att du förlorar dina 100 kronor. Oddsen är mao helt jämna så spelar du detta spel 1000 gånger kommer du sannolikt vare sig tjäna eller förlora. Din riskbenägenhet avgör om du spelar eller inte, är du riskvillig så tar du chansen är du riskovillig så tackar du nej.

Anta nu att jag i stället ger dig 300 kr i stället för 600 vid etta. Oddsen är emot dig så spelar du en eller 1000 gånger måste du vinna mot sannolikheterna för att tjäna pengar. För att spela detta spel behöver du vara mycket riskvillig. Men anta att en vän garanterar dina eventuella förluster. Så vid 2,3,4,5,6 betalar din vän 100 kr och vid 1 vinner du 300 kronor. Troligtvis kommer du nu att spela, du riskerar inget vid förlust och vid vinst så är pengarna dina.

Samma resonemang gjordes om banker, det var fritt för banker att bedriva riskfylld verksamhet men dessa banker garanterades inget. Medans de banker som ville bli garanterade hjälp fick underkasta sig regleringar. För om bankerna är garanterade att staten gör brandkårsutryckningar när de schabblat bort pengar och inte några restriktioner finns så kommer det leda till mer och mer risktagande. Detta förstod barnen av depressionen.

Sedan valde makthavare världen över att låtsas som att det inte kunde hända igen, för nu var marknaden så sofistikerad att den skulle självmant straffa de riskerade aktieägarnas pengar. Så globalt avreglerades finansmarknaden. 1982 kom första kraschen med Savings and Loans, sedan danskarna, norrmännen och svenskarna. Efter det var det lungt några år. Bankerna höll igen efter tidigare törnar under it-boomen. Men sedan var det slut på lungnet.

Vad som hände sedan är som man säger historia, avreglerade banker tog större och större risker och som det alltid gör med sådant sprack det tillslut. Först USA sedan spreds det vida omkring.

Det vi lärde oss och sedan bortsåg ifrån kommer hända om och om igen tills dess att banker sätts under regleringar. Ägarna kommer inte med vissa undantag att kunna stå emot. Något intressant i Spanien är att Banco Santander som har en stark ägarfamilj inte lekte med pengar lika skojfriskt som andra och som konsekvens kommer inte Santander vare sig nu eller i framtiden behöva kapitaltillskott. Men starka ägarstrukturer i banker är mer en kuriositet numera.

De 100 miljarderna behövs men utan regleringar är de snart borta och 100 miljarder till behövs.